Vilket fint forum ni har här, det är underbart att få inspiration av så många människor som ser och förstår sina barn. Jag är alldeles ny användare här men har läst barnaboken och mycket här i fourmen sedan min dotterns födelse för två år sedan. Jag ska väl också erkänna att vi inom några områden har valt en annan väg, bland annat så samsover vi och har burit mycket. Jag ser barnaboken som ett jättebra sätt att få sitt barn att må bra och bli trygg i sin föräldraroll men tror också att barn kan må bra under de flesta förutsättningar så länge som man som förälder ser sitt barn och kan visa att man är trygg med hur man valt att ha det. Och just för att jag och pappan tyckt så mycket om den fysiska närheten vid samsovning och bärande så tror jag vår dotter också mår bra av det. Förlåt, det är inte detta min fråga gäller men jag kände att jag behöver förklara mig eftersom jag inte är säker på att jag får ställa frågor här om jag inte följer alla spelregler. Är det ok?
Nu till frågan. Jag har den senaste tiden försökt förstå hur jag bäst hanterar när vi och hon vill olika saker, tex när hon vägrar tandborstning eller klädpåtagning, samt hur vi bäst bemöter henne när hon känner sig frusterad för att vi tex inte går ifrån matbordet för att leka med henne när hon ber om det. Jag har fått många användbara tips här i forumen och har läst ingående om paktande
. Det känns mycket klokt att visa förståelse för när hon är ledsen över något och inte köra över hennes reaktioner (när blev man tex själv gladare för att någon säger "det där var väl inte så farligt"?) Det jag inte lyckas förstå fullt ut är skillnaden mellan när det är bäst att bara tala om att "mamma vet vad hon gör" och när det är bäst att hålla med om att något är tråkigt? Jag lärde mig tex från barnaboken att jag hade gjort fel som tex avbröt daginsomningen när hon blev arg och ville upp, jag trodde att jag var lyhörd medan jag egentligen bekräftade för henne att det var fel att sova nu. Det var en viktig lärdom som underlättade för oss åtskilligt (hon lärde sig att somna lugnt i vagnen 1 vecka innan pappaledigheten började, typiskt ). Så långt känns det alltså bra att tala om för henne att mamma vet vad hon gör. Men när det gäller exempelvis klädpåtagning - ska jag försöka visa att mamma är trygg med vad hon bestämt eller ska jag också bli upprörd för att det är trist att behöva ta på sig kläder? Och bilåkning som hon inte alls tycker om, ska jag tala om att det är ok att sitta i bilen en stund eller skälla på den dumma bilen? Jag förstår inte riktigt skillnaden, jag kan se att båda sätten är rätt och viktiga men jag kan inte helt skilja på när jag ska använda vad. Kanske är jag för dåligt påläst eller har missförstått barnaboken. Tacksam för råd!Vänligen,
Christine