Kontrollerad explosion?

[Sarisparis]

Trotsåldern verkar vara på ingång för min stora kille som blir tre i höst. Tack vare Barnaboken och många intressanta trådar här så har jag hittat ett förhållningssätt som hjälper mig att lotsa oss genom dagarna. Jag lyckas för det mesta undvika att ta saker och ting personligt, vilket gör att jag oftast lyckas bevarar mitt lugn.
Men... vissa dagar känns det som att han går och söker en rejäl explosion. Vet inte om jag ska kalla det han håller på med för ren provocering, men så kan det upplevas. Oftast lyckas jag parera det hela (känns som en tennismatch: han provocerar, jag hittar ett sätt att svara där jag bevarar mitt lugn och erbjuder alternativ så att han kan ta sig ur det hela med äran i behåll, så provocerar han direkt med något nytt och jag svarar osv).

Mitt mål är att undvika dagar då jag till sist blir så irriterad inombords att det slutar med att jag reagerar omotiverat starkt för något litet . Såna gånger förstår han inte min reaktion och det känns hemskt efteråt.

Känns detta igen? Skulle man kunna medvetet lägga upp en situation där ens mål är att bli (verka) riktigt arg och på så vis förlösa det hela? Eller är det bättre att vänta in ett läge där man inom sig känner sig riktigt förbannad och sen efter bästa förmåga tona ner sin reaktion för att bara verka ordentligt arg? Eller något heeeelt annat för att bryta dessa tennismatcher?
För grejen är den att när vi väl exploderat (om än på ett sätt som inte känns så bra för mig) så infinner sig lugnet, ibland för flera dagar.

Jag har för mig att jag läst någonstans här om konsten att explodera på ett mycket kontrollerat vis, men jag lyckas inte hitta tillbaka till den tråden. Någon som vet vilken jag menar?

Förutom detta så njuter jag av en underbar liten kille som blivit så stor de sista månaderna. Ingen blöja, mycket "jag är stor pojke", mycket funderingar om hur saker och ting hänger ihop.

[Sarisparis]

Säger det igen, detta forum är otroligt... Det räcker att skriva något för att allt verkar lättare dagen därpå

Dagen började dåligt idag. Vi har morgon klockan sju och redan tio över sex började storebror att ropa att han ville gå upp. Lillebror vaknade och var otröstlig och det hela slutade med att vi alla gick upp, på inte så bra humör, vid kvart i sju. Jag jobbar på att förbättra mitt morgonhumör rent allmänt, och såna här väckningar gör ju inte sitt till om man säger så.

Storebror var "på tvärs" från början och ville ingenting eller tvärtom eller skulle nypas. Påklädning, frukost, tandborstning gick på samma sätt och det kokade inombords för mig. När vi nästan var klara med tandborstning (då han skulle utforska avloppshålet med sin tandborste) brast det för mig och jag avslutade det hela åt honom och gick sedan med en skrikande kille över axeln upp på övervåningen för att komma ifrån lite (vi är hos mormor och morfar och även om vi oftast är överens om vad som gäller för de små så gillar jag inte att ha publik såna gånger). Vi gick alltså upp och jag satte ner honom på hans säng och sa att han fick lugna ner sig själv en stund. Gick och gjorde detsamma

Efter bara någon minut hade jag en jättesolig liten kille som förklarade för mig att tandborsten faktiskt är till för tänderna och inte annat smutsigt, att man måste sitta ner när man äter för annars kan hundarna komma och ta det man har i händerna och det kan göra ont, att om man inte äter upp sin smörgås så får man ingen mer leverpastej... Hela vår morgon i repris, fast med facit reciterat av huvudpersonen

Kändes nästan lite läskigt, har jag hjärntvättat honom? Sååå "lydig" behöver han ju inte bli

Så imorse blev det mitt teoretiska alternativ nummer två som löste det hela...

Eller är det bättre att vänta in ett läge där man inom sig känner sig riktigt förbannad och sen efter bästa förmåga tona ner sin reaktion för att bara verka ordentligt arg?

Men jag skulle som sagt vilja undvika att bli så arg inombords och lyckas bryta det hela innan. Men det känns konstigt att förvisa innan man tycker att han nått gränsen (var för sig är ju grejerna han gör inte så farliga, men sista grejen blir droppen).

Nu är han för övrigt ute och krattar med mormor, de verkar ha väldigt roligt

[helamig]

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

Är det den här du menar?

[helamig]

Jag förstår vad du menar. Jag känner också så att jag gärna skulle vilja bli arg innan det gått för långt. Nu är ju min lite liten men jag laddar för framtiden

[Sarisparis]

Tack hela mig

Ja, det var nog den tråden jag hade i åtanke!

Jag kanske uttryckte mig oklart, men jag skulle vilja undvika att bli arg (inombords) och istället bara verka arg inför min grabb. Ju argare jag är "på riktigt", desto svårare har jag att ta varje grej för var den är. Det blir lite droppen som får vasen att rinna över och det känns inget vidare.

Men, där ligger väl problemet helt hos mig. Får försöka jobba på attityden (igen ) och det där som AW kallar mental järnridå. Och kanske försöka lära mig av min lille kille som verkligen har förmågan att släppa allt gammalt groll och börja om på nytt varje gång

Igår hade vi ett helt gäng tennismatcher, hoppas på lugn idag!

[helamig]

Ja visst är det härligt. Jag har märkt det på min dotter också och jag kommer nog få lära om. Hon är inte långsint eller anklagande, bara kärleksfullt förlåtande och förstående. Agerar ut och sen är det bra.

[miniz]

Hej Sarisparis.

Jag känner igen ditt morgonhumör. När jag stigit upp med fel fot försöker jag tänka att det är inte deras fel att jag är trött och otàlmodig. Sàdana dagar gör jag allt för att fort komma ut av huset. Ute blir allt bättre, alltid. Det är nästan magiskt.

Ett lästips. I Barnaboken, sàklart, under Nàgot om personligheten, kan du läsa om olika "typer" och hur (olika) tilltalesätt de behöver. Och trotskapitlet kan gärna läsas om och om och om igen.

Har du läst trotstràdarna under favoriter här pà barnafostran?

Kram.

[Sarisparis]

Tack för svar miniz och helamig

Ja, håller helt med om utevistelse gör under. Alltid!

Tråden som klistrades av helamig är verkligen superbra, men det känns som att min kille är lite liten (snart tre) för det som AW beskriver. Eller?

Barnaboken ligger tyvärr kvar hemma och jag kommer inte åt den än på ett tag, pluggar här på forumet istället! Favvotrådarna och andras inlägg, vilken guldgruva.

Kram.

[miniz]

Nja, för liten för det som hon beskriver i detalj kanske, men inte för liten för att ta praten hemma.

Det jag brukar tänka pà under trotsen är att visa en väg ut. Inte stänga för och säga nej. Men visa att antingen är det si eller sà. Man ska heller inte vara rädd för att säga nej nu i trotsen, för de behöver sina gränser. Men det finns mànga olika nej och de allra flesta är onödiga.

Under trotsen är ju social delaktighet oerhört viktigt. Ofta när man är pà resa glömmer man social delaktighet eller det faller bort av sig själv för att man är pà semester och dà arbetar man ju inte. Men handukar ska hängas upp, matlàdan ska packas, sängen ska bäddas(inte hemma hos oss ), kläderna ska sorteras,tvättas,vikas osvosvosv. Ta honom i bruk pà riktigt. Han màste verkligen förstà att det är sà mycket bättre och lättare pà alla sätt när han är med.

Pluss humor! Massa humor sà han, ni, skrattar ett gott skratt om dagen, minst. Man kan ocksà skoja bort massa tràkigheter med lite teater och glimten i ögat. Man ska inte tramsa bort gränserna i trotsen, men att använda humor som ett verktyg är guld.

Ha en fin semester.
Kram.

[Sarisparis]

ja, den schemalagda sociala delaktigheten har ju liksom fallit bort nu när vi inte är hemma...
Som tur är så är det en hel massa som det ska fixas med här hos mormor och morfar, där storebror hänger med spontant så att säga. Räfsa, fiska, mata hundar, bygga... Men du har rätt, jag ska nog sätta det mer i system och prisa hans insatser.

Och instämmer helt i det du säger om humor. Att skratta ihop gör hela skillnaden, tror att vi behöver det lika mycket båda två.

Tack igen, kram.

[Trebarn]

Din pojke söker motstånd.

Det är så speciellt med Barnaboken. Man kan läsa saker i den som man inte förstår, som handlar om trotsåldern t ex, långt innan ens egna barn har hamnat där själv. Och inte förstå alls. Vadå pakta? Vadå söka motstånd?

När min pojke var i trotsåldern kom jag långt med paktning, social delaktighet och fem minuters bus och skratt på mattan. Men så kom tillfällena när ingenting verkade hjälpa, längre förrän en liten stund. Och jag kände som du beskriver, "det känns nästan som att han VILL att jag ska bli arg nu, han provocerar mig...". Men det är inte så man ska tyda det här. Han vill INTE att du ska bli arg! Han försöker lära sig spelreglerna! Ibland ÄR det bara så att du bestämmer. Han vill känna att du har kontroll, att han kan luta sig tillbaka på dig, att han kan vara besvärlig, men att du alltid finns där, som en orubblig klippa.

Var lyhörd. När du vid nästa (av dig upplevda) provocerande från honom inte kommer någon vart med alla tillmötesgående knep du kan - lär dig att tyda det som en fråga om spelreglerna. Att du fast och orubblig tittar honom i ögonen och säger NEJ bestämt och tydligt - det är liksom ditt jobb. Och det ingår i jobbet att han inte (under trotsåldern!) KAN svara med tindrande ögon "okej mamma, då säger vi så!". Han krisar - du säger NEJ - han krisar ännu mer - du säger ändå NEJ - han blir helt ifrån sig och krisar totalt, du går ner på hans nivå och säger NEJ - han bryter ihop och skriker och gråter - du säger NEJ, fortfarande vänligt och bestämt, tar honom i famnen om det går - han gråter JO JAG VILL - du säger NEJ vänligt men bestämt, mamma säger NEJ - han gråter lite mindre, kvider lite, gnäller Jooooo - Mamma säger NEJ. Nu kramas vi i stället. Och du blir INTE arg.

= Båda har skött sina jobb helt exemplariskt. Han har ifrågasatt, du har stått fast, han har lärt sig en spelregel. Och han kommer inte att "provocera" (=fråga om spelreglerna) mer den dagen.

Anna har förklarat det här mycket tydligare. I en bok. Läs om motstånd!
Du har ett intressant år framför dig... trotsen.

Hälsningar Trebarn

[helamig]

Trebarn, Tack. Vilken bok tänker du på? BB?

Jag lär mig så mycket här, så bra

[Sarisparis]

Ett utomordentligt tänkvärt inlägg Trebarn, ett stort tack ända från tårna!

Nu ska jag verkligen jobba på det här med att skilja på hur JAG upplever saker och ting och istället som du säger vara hans klippa. Får väl gå och sparka på något skåp eller annat sen, eller hur det nu var någon la sina väl valda ord...

Stort tack igen, nu känner jag mig riktigt peppad

[TinasDag]

Tack Trebarn för strålande och klart resonemang!
Och tack sarisparis för tråden som jag behövde :thumbsup: :thumbsup:
Lätt jobbig dag här hemma med storebror som bryter ihop och gråter för minsta lilla... Mammas toleransnivå spär på utbrotten Tar ett andetag och LÄSER, LÄSER och LÄR OM! Tack!!!!!
Kramar & lycka till själv
Tina

[Kalaskakan]

Sarisparis, Sarisparis... så många gånger jag har varit på väg att komma med svar i din tråd, samt trådkapa den då jag är på exaaaaaakt samma plats som du med trots och allt du skriver om.

Nu kommer jag inte med något svar, utan jag kommer in för att skriva under det Trebarn skrev ovan ty det är precis som det hela går här hemma. Jag lyckades aldrig formulera det hela så som hon därav inga svar från mig tidigare.

Touché Trebarn!

-Och SarisP; du är inte ensam

=D>