SM schema, vagning och passiv delaktighet

[Sisilisko]

Hej!

Lillebror har visat sig vara minst lika utåtriktad och matglad som Storebror. Tur nog för Lillebror har han en bättre mamma än Storebror hade. Lite mer erfaren, lite mer på bettet, lite mer avslappnad. Tyvärr har jag ändå funderingar och känner att jag behöver lite hjälp för att veta att jag kommer rätt. Med Storebror hade jag vita knogar av rädsla att göra fel och fel har jag gjort tusen gånger.

Nu så, Lillebror visade tidigt sin rythm. Jag körde på prov ett strikt 2:2 schema när han blev 6 veckor. Det blev ganska tokigt och vi landade såhär:

7-8.30 Mat och vaken. Måltid 2x35 minuter med lite paus för tuttbyte
8.30-10.30 Sova två timmar.
10.30-11 Delaktighet matlagning
11-12.30 Mat och vaken. Måltid 40x2 minuter med paus för tuttbyte
12.30-14.30 Sova två timmar
14.30-15 Delaktighet/lek med familjen
15-16.30 Mat och vaken. Mat 2x45 minuter
16.30-17 Delaktighet matlagning
17-18 Sova en timme.
18-19 Kvällsfix, funderar på att börja måltiden 18.30 för att somna 19.30.
19-20 Kvällsmat 30x2
4-5 Nattamat, han vaknar ojämt. Jag ska börja ställa en klocka på 4.

Totalt 15 timmar sömn givet att det kan ta nästan en timme för oss att nattäta, jag jobbar på att dra ned det målet konsekvent. Oftast tar det 30 minuter men jag tar med "värsta fallet" här.

Båda mina söner har sena "verkliga förlossningar", de har båda vaknat till efter 5 veckor ungefär. Det har liksom inte varit idé att köra 2:2 schema förrän vid 6 veckor, med Storebror fattade jag inte varför det var så trassligt, med Lillebror insåg jag att man inte kan gå efter kartan, man måste anpassa sig till verkligheten.

Mat och vaken går ungefär till såhär: jag byter blöjor, han börjar äta, vi pausar, snackar lite, byter tutte och sedan när andra tutten är äten småpratar vi lite mer. Jag vill ha lucka mellan mat och sova så att varken han eller jag lockas att gå från tutte direkt i säng.

Jag har honom i vagn på dagarna och ofta måste jag vagna ett par gånger första timmen för att hjälpa honom sova, det är lätta rörelser, mest som bekräftelser. Jag har försökt att buffa honom på kvällen, det har inte gått särskilt bra så jag tänker vagna till sömns tills han är 12 veckor. Är det smart? Jag har börjat inbilla mig att han kommer bli vagnberoende (jämför nappberoende).

Jag misslyckades kapitalt med att sköta mina 18 kossor när Storebror var bebis. Vill jag verkligen få den passiva delaktigheten att fungera. Jag tycker att det fungerar bra medan han är mätt och utvilad. Sista 15-10 minutrarna av delaktigheten kan bli stökig eftersom hungern gör sig påmind. Eftersom jag är osäker har jag tagit upp honom och haft med honom på min arm tills vi kunnat påbörja måltiden. Jag tycker det är svårt att skilja på "olycklig på riktigt" och bara uttråkad. Där skulle jag behöva en hänvisning. De gånger jag har märkt att han är uttråkad har jag ställt mig obekvämt nära honom men utan ögonkontakt (vispat grädde i vagnen och skrivit klart mitt sms i näshöjd) och döm om min förvåning när han slappnat av och funnit sig tillrätta. Jag bör erkänna att jag har svårt att läsa bebissignaler.

Jag är hur som helst tacksam för synpunkter på schemat.

Hälsar, S

[SusanD]

Hej och stort grattis till nykomlingen i familjen!

Du behöver inte ta hand om några 18 kor, själv har jag koskräck och har man syskon i familjen kan de gott utgöra minst 18 kor om man samtidigt räknar in annat som bara måste göras alldeles bums.

Personligen tror jag att storebror har en precis lika bra mamma som lillebror fått. Det hela handlar om erfarenhet och visst är det darrigt i början när man sitter med en nyfödd i famnen första gången och dessutom förväntas ta hand om den. Darrig och så gör man lite fel och så gör man om och så blir det bra. Dålig, näppeligen, inte alls.

Om man är sex veckor gammal så strävar du efter 2-2 men det är inget som är ett måste utan ett mål att arbeta mot. Behövs det sovas mer så får det göras så, även de tröttaste kommer så småningom vakna till liv, det är ingen brådska så här i början.

Den värsta boven i dramat är att man vill att allting ska lyckas, att det ska fungera, det räknas minuter och så fallerar alltihopa och då tycker man att det inte fungerar. Så håll dig lugn, det hela kommer falla på plats om du strävar efter 2 -2.

Även nattmålet kommer att kortas av, jag lovar. Har själv matat 1 tim på natten i flera veckor för det har behövts göras, sen har tiden dramatiskt minskat till exakt 7 min för att förbli så tills nattmålet föll bort.

Att gå efter verkligheten istället för att blint följa kartan låter toppen i mina ögon. Det lilla barn du har framför dig är verkligheten och kartan är SM som ska vara ett stöd i vården av barnet. Och har man då tröttmössor som vaknar sent i livet är det bara så, då får man sträva efter 2-2 och så småningom är man faktiskt där.

Jag tycker inte att du ska vagna honom till sömns tills han är sex veckor, han kan mycket väl börja somna själv nu. Vagna kort, ett skak i handtaget som markering att det är dags att sova och sen går du. Behövs det gör du om proceduren. Att lära sig somna själv tycker jag är viktigt, och att vänta tills han är 12 veckor gör bara att du måste kura honom då och det är ju helt onödigt.
Du använder vagningen och skaket i handtaget precis som du använder ramsan på ett äldre barn.

Jag har aldrig tänkt på passiv delaktighet som något jag vill lyckas med, här har alla småttingar fått ligga på diskbänken, på bordet, på golvet när någon syssla blivit utförd och de har gillat läget. Visst blir de trötta och då får man ju vara lite uppfinningsrik och hysta fram en bit skalad potatis att kolla och känna på eller något annat spännande.
Och blir man helt olycklig kan man visst få sitta på armen en stund, det kan man bjuda på tycker jag.

"Jag tycker det är svårt att skilja på "olycklig på riktigt" och bara uttråkad. Där skulle jag behöva en hänvisning. " Några hänvisningar har jag inte att komma med men du får göra precis som du gör, pröva dig fram. Det allra bästa tycker jag är när man kan vara på samma höjd, att bebisen ligger på diskbänken när man skalar potatis och vattnet rinner, mycket underhållande för en liten en.

Sammanfattningsvis vill jag då säga att du ska ta det lugnt, sträva efter 2-2 och låt lilla livet hänga med på det ni gör, helst på samma höjd. Schemat kommer falla på plats snart, och livet kommer bli mer förutsägbart för er alla.

Kram Susan

[Lobilina]

Jag följer tråden med intresse och måste tacka SusanD för ditt fina svar , så rint, så klokt, så rätt .

Vill också bara inflika om det här med passiv social delaktighet. Jag tror som SusanD att man inte ska tänka så mycket på det. Bara gör det du behöver göra - och det är ju en hel del med en storebror också - och ta med Liten i alltihop. Jag gillar också att ha bebisen i samma höjd som jag jobbar, utan att tänka på VAD jag gör eller klura på vad som kan vara kul att titta på. Gör det du måste helt enkelt, och låt lillbrorsan hänga med. På allt.

[Sisilisko]

Hej!

Ja, äntligen sitter jag vid datorn. Jag ber att få tacka för Susans svar, det var exakt vad jag behövde läsa.Vi har råkat ut för saker som ställt sig ivägen för Internet. Det har varit översväming i källaren på grund av stopp i avloppet, jag har gjort en mag-tarm undersökning (IBS) och på tremånaders besöket på bvc fyllde vi i en enkät om hur livet är och återigen visar det sig har jag en förlossningsdepression att hantera. (Min sambo var inte förvånad).
Det blev så tydligt att jag inte har alla sunda känslor hemma när jag var tvungen att sätta kryss för hur jag har det i själen. Jag har effektivt blundat för hur jag mår och begravt mig i vardagsbestyr för att inte hinna känna. Livet har gått ut på överlevnad med vitnande knogar kan man säga.
Jag har börjat gå i samtal för att prata av mig ångest, oro och vanmakt. Jag mår också bra av trädgårdsarbete och promenader. Det är konstigt att vara deprimerad, en del av mig kan se detta utifrån och nyktert säga att jag ska rycka på axlarna och gå vidare: "Se så lilla frun, le mot livet så blir allt bättre"! Den andra delen av mig är totalt försjunken i melankoli och existensiella frågor, oro, vanmakt och ångest. Känslor som jag inte kan hantera. Lite har det blivit så att jag inför barnen spelar rollen av sund vuxen (med ledning av BB, om de gör "si" så gör jag "så" och det fungerar bra) och inom mig rasar världen. Jag trodde att jag skulle hantera dessa känslor bättre denna gång; men nej. Jag trodde att jag kunde vara beredd och säga att NU mår jag sådär dåligt. Tyvärr inte.
En skillnad är dock att jag den här gången har berättat för folk runt omkring mig att jag är nedstämd, det gör skillnad. Andra mammor, som jag ALDRIG trott skulle dela den här erfarenheten har berättat för mig hur de mått efter graviditeten och det har varit väldigt skönt.
Jag känner att min rutin för dagen är det som stöttar mig från att totalt försjunka i svarta känslor. Rutinen är verkligen en lisa, framförallt för att jag får utrymme att vara lite nyfiken och det är positivt.
Jag får helt enkelt bara se tiden an. Det tog nästan ett år innan jag var på benen på riktigt förra vändan.

Jag kommer att kolla in här på forumet då och då, kommer nog inte skriva så mycket så tillvida att vi inte får totalkris i sömnfrågan.

Hälsar Kristina

[chokladkaninen]

Hej Kristina!

Lycka till! :thumbsup: