Jag var aktiv här på forumet för ett par år sen när sonen var liten, men numera är jag av olika skäl främst en sporadisk läsare. Det är sällan jag skriver några inlägg, än mindre startar några trådar. När jag nu väntar mitt andra barn snart (18 juli) och har en del funderingar, och en del oro faktiskt, så blir det ändå naturligt att jag vänder mig hit - särskilt som jag funderar över profylaxandningen som jag just nu övar på och som jag vet att många här har använt.
(Sökte efter Klagomuren men hittade den inte - är den forumdelen borttagen?)
Min första förlossning var lite speciell - jag hade vinterkräksjukan samtidigt! Trots det och trots att orken inte räckte ända fram, det blev sugklocka på slutet, så har jag känt mig nöjd och framförallt trygg i att andningen hjälpte mig så bra. Det har varit helt självklart att jag skulle öva den här gången också. Den här gången har vi dessutom gått kurs hos profylaxgruppen, så förutsättningarna är mycket bättre (förra gången läste jag in mig själv).
Det som nu oroar mig (jag är inte så oroligt lagd, men jag måste erkänna att nu är det oro som börjat spöka...) är två saker.
För det första att jag inte, trots 2-3 veckors träning på andningen inte upplever att jag orkar lättandas mer än 20 sekunder i något nämnvärt tempo (2-3 andningar på 2 sekunder). Sänker jag tempot till 1 andning (in+ut) per sekund så orkar jag längre, upp till en minut i bästa fall. Min mage är stor (ska på extra UL i morgon för att ta reda på varför, något som förstås också oroar mig lite...) och ivägen för lungorna. Jag är ofta andfådd och har känsla av syrebrist. Nu börjar jag känna mig stressad och oroad över att det inte blir bättre och det hjälper mig ju inte direkt att slappna av, och så blir allting ännu svårare på grund av det. För det andra att jag upplever att jag aldrig fick till krystningarna under förra förlossningen. Naturligtvis var jag otroligt trött så kanske var det därför, men jag tror i efterhand att jag nog aldrig riktigt knäckte koden när det gäller krystmuskulaturen. Jag oroar mig lite över att det inte bara var orken som inte räckte till förra gången utan att jag motarbetade krystningarna med mina försök att ta i. Nu när jag tränar så tycker jag att jag börjar förstå lite mer om hur jag ska tänka, men tanken finns där - tänk om jag tränar fel? Tänk om jag sätter käppar i hjulet för min egen förlossning? Jag tycker inte att det är särskilt lätt att identifiera rätt muskler så träningen går långsamt.När det gäller båda dessa funderingar så har det börjat gå lite troll i det hela, rent mentalt. Stress gör det förstås svårare att andas avslappnat och jag börjar misströsta, tänk om jag inte får till träningen lika bra den här gången? Förra gången var jag inte alls nervös eller orolig inför förlossningen, så jag är lite oförberedd psykiskt. Jag trodde att jag skulle känna mig lika cool nu. Coolare, faktiskt, med tanke på att jag varit med förut. Men någonstans i bakhuvudet säger en liten röst åt mig att: "Du kommer aldrig att hitta krystmuskeln! Du kommer aldrig att orka andas ordentligt!" En jädrigt stressande liten röst som jag börjar få svårt att avvisa.
Kanske ligger det kvar en del obearbetat sen förra förlossningen, trots allt. (Och så rösten: "Eller så är det här något du inte kan lära dig, helt enkelt...")
Jag är tacksam för all respons. Och som vanligt tacksam för detta forum.
Kramar.
:thumbsup: 
Tack för omtanke och tips!
, och SÅ ska du vara över munnen 
