Jannika skrev: Ibland avslöjar man kanske andra saker än man hade tänkt sig när man skriver en bok?
Ja, här kan man (jag i alla fall) inte annat än förundra sig över - naivitet? Slarv? Dumhet (ursäkta
)?
Lars H sågar SHN jäms med fotknölarna, och mig därmed, men har, enligt uppgift, läst Internationella Sova hela natten och ger sken av att kunna redogöra för alltsammans i sin bok. Han läser Safarin medan han puttrigt berättar om sonen som inte kunde sova utan väktare. Men lägger inte ihop två och två utan anmäler MIG till höger och vänster, lyssnandes till nätmobben.
Flera gånger genom åren har jag inviterat Lars H och hela bunten fördömare att i praktiken, under en kur, ta del av mina insikter, erfarenheter och "metoder" kring det som borde vara allas vårt gemensamma intresse: de små barnens trygghet, säkerhet och därmed goda sömn. Jag har aldrig fått svar. inte skymten av intresse har förefunnits för det som ju ändå borde vara allas vår gemensamma ledstjärna: de små barnens välbefinnande. I stället gör man mig till persona non grata, med polisanmälningar till höger och vänster och allmänt fördömande (till vartenda BVC i landet). Det får mig att allvarligt undra över kompetensen hos etablissemanget - och också, vad värre är, över den goda viljan.
VILL NI VERKLIGEN DE SMÅ BARNENS VÄL
Som författaren Solveig Cronström ("Dansa med träben", boken om så kallade maskrosbarn) skrev till mig:
Nu har jag inte svårt att förstå att du mått dåligt och dragit dig tillbaka. Så förfärligt! Och så enögt protektionistiskt, i stället för att välkomna ditt utmärkta tillskott, så välbeprövat dessutom."
CiL skrev: Är vi männniskor vaktade, kan vi sova också under osäkra förhållanden. Men vi sover bättre under mänsklig vakt än under alarm eller mjukisdjur! De senare är komplement. Det är vi människor som vaktar varandra. Och våra barn! HEJA ANNA!
Tack, du kära O:) Visst är det precis så. SAKER kan aldrig ersätta människor, levande människor som samarbetar i detta som är och förblir människors gemensamma kamp för tillvaron, den där vi alla är beroende - underbart beroende
- av andra och varandra.
Dalai lama talar och skriver ständigt om detta. Gandhi gjorde det också. Jesus ej att förglömma. "Låt barnen komma till mig och förmena dem det inte." (Social delaktighet, eller hur
)
"Det är vi människor som vaktar varandra". Precis. Med allt vad det innebär - och det är verkligen ALLT. Vi överlever inte ensamma. Lever gör vi tillsammans. Så enkelt är det
Och så svårt
helamig skrev:Jag hade aldrig orkat bära runt mitt barn till sömns som jag vet att många gör --- Och inte ha något att gå på under dagen, inget schema. Aldrig veta hur det blir med sömn och mat, en ständig oro för hur det ska gå den här gången ---
Tack, helamig - jag förstår det inte heller och begriper inte poängen. Vilken utarmande förvirring
I vems intresse då
Barn är betjänta av enkelhet.
CiL skrev: Och nu har jag också fått mig en dos av den osäkerhet som jag tror att många andra föräldrar lider av --- Ger jag dig rätt föda lilla vän... Men jag tänker inte stanna i osäkerheten, jag vet hur mycket bättre livet blir för oss alla när man tar in tips man tror på, bestämmer sig att så här ska det vara.
Ja. Osökt kommer för mig ett citat ur Barnaboken (ur"Vardagen ur led?"):
* * * * *
*Just ditt barn är naturligtvis viktigast för DIG. Det hindrar inte att hon eller han är gjord av kött och blod som alla andra. Du måste försöka göra upp räkningen med alla vanföreställningar om att sådant som fungerar med andra barn, säkert inte skulle fungera med just ditt lilla barn, för han är som han är, känslig och med det eller det temperamentet… Alla har vi temperament, och alla är vi känsliga. Alla behöver vi ändå sova gott om natten och äta varje dag, professorer eller städerskor, kannibaler eller byråkrater.
Ditt lilla barn är ett mirakel, men han är fortfarande människa.
Det är rutinerna du ska gripa tag i, utforma och leda. Sin personliga utveckling sköter ditt barn i stor utsträckning själv. Där betyder du mindre än du tror. Om det kan vara till tröst för ett tigerhjärta.
Det GÅR att krångla till spädbarnsvården hur långt som helst. Hur just du än har det, är du inte ensam! Lilla Fredriks mamma till exempel sitter och försöker mata Fredrik med puré. Under tiden bombarderar hon honom med frågor. Alla uttalar hon inte i ord, men hennes handlingar uttalar dem. Tycker han om den här purén? frågar hon. Är den för kall? Hade han hellre velat ha en annan sort? Vill han suga i sig den? Vill han hellre att hon ska stoppa in den med skeden? Blir han rädd om hon gör det? Är det otäckt? Ska han kräkas? Vill han kanske ha en annan sked? Är skeden för vass? För kall För stor? För liten? Sitter han bra? Vill han sitta på ett annat sätt? Ska hon vända honom i knäet på sig? Vill han sitta åt andra hållet? Vill han sitta på en annan stol? Är han mätt nu? Vill han ha mera? Är munnen tom? Ger hon för mycket? För fort? För långsamt? För lite? Efter avslutad måltid har lilla Fredrik åtta öppnade burkar barnmat framför sig, en tallrik mosad banan samt en tallrik mosad potatis. Vidare har han fyra skedar, varav två av plast i olika färger. Vidare har han en plastskål framför sig med pip, samt en mugg kokt vatten att röra ut den puré med som kanske var för hård, och som Fredrik kanske hellre ville få i sig i mera flytande form och med pip. Kring honom står slutligen tre olika stolar, som hans mamma flyttat runt med honom i. Och spisen är belamrad med diverse uppvärmningsanordningar. Det är inte svårt att förstå att alla dessa frågor till sist väckte rena desperationen. Fredrik tjöt som en stucken gris. För hur ska HAN kunna veta?
Fredriks mamma älskar sin gosse och vill honom väl. Därför är hon angelägen om att tillfredsställa honom. Risken finns att resultatet blir det motsatta. Risken finns att Fredrik blir tämligen ”elak” till slut. Han värjer sig mot sin mammas omsorger, därför att de förvirrar honom och gör tillvaron komplicerad för honom. Han visar henne ifrån sig, ”otacksam”. Han står inte ut med att rutinerna ständigt ifrågasätts – eller över huvud taget inte finns alls.
'Fredriks mamma måste lära sig att sluta fråga; hon måste servera puré, punkt slut. Ty på samma sätt som hon beslutat att alls ge honom puré – det har hon ju beslutat, trots allt – måste hon stå för sitt beslut och genomföra det. Hon får inte misstro det. Hon får inte be om ursäkt för det. Hon får inte fika efter Fredriks godkännande av det. Kan hon inte stå för sitt beslut att servera purén bör hon, menar jag, hellre avstå från att alls ge honom puré. Fredrik kommer inte att ta ansvaret för hennes beslut. Han kommer inte att genomföra det åt henne. Han kommer bara att äta det som serveras, i tron att hon vet vad hon gör. Ju mer hon kan stå för sitt beslut, ju mer tveklös, säker och rutinerad – just rutinerad! – hon kan förefalla, desto lättare blir det för lilla Fredrik att ta emot purén, äta upp den och må bra, utan att ägna en tankes oro åt saken. I ett annat land skulle han fått kokosnöt eller finfördelad hund, om det kan hjälpa att tänka på.
Ett spädbarn som kommit ur spår – eller aldrig i spår – skriker därför att så många frågor är obesvarade. Den lilla gråter inte för att hon underkänner sin tillvaro eller – än mindre – sina föräldrar. Detta barn saknar jämförelsematerial. Hon skulle lika gärna ha kunnat dimpa ner i Saharas öken eller en igloo. Men var hon än hade hamnat i världen, till vilka människor hon än blivit född, skulle hon, som alla andra levande varelser, behövt svar på sina frågor: ”Hur lever man det här livet? Hur går det till? Hur ska man göra för att klara sig?” Barns strävan till social delaktighet, känslomässig tillhörighet, fysisk överlevnad står alla under ett och samma övergripande mål: att till slut kunna leva av egen kraft och förmåga, ”flocken” förutan. Hur?
Din uppgift som vuxen medlem av ”flocken” är inte bara att älska och beskydda. Din uppgift är också att leda, visa, lära och hjälpa.
Barnet vet det och förväntar sig det. Därför: Vänta dig aldrig ledning från ett spädbarn! Det kommer att dröja många år – bortåt tolv – innan ditt barn med sans och perspektiv kan ta till sig din oro, din tvekan, din osäkerhet utan att vädra fara för egen del.*
O:)
RAMSAN – magiskt. Helt enkelt magiskt. Vi har haft andra sätt att ”sömntala” med sonen förut, de hade bra effekt till i vintras men OJ när vårt gamla system strulade, vad ramsan gav! Vi säger kort och gott ”natti natti sov så gott” och i denna lilla mening går tydligen vår nybyggda säkerhet fram. Sonen skojar dagtid om detta, leker med att säga ramsan EXAKT på det sätt som jag och som pappan gör, jag somnar naturligtvis då var jag står. Mycket kul. Sedan ramsar han pinnar, stenar, motorer och myror. Ja du vet. Det är magiskt att få uppleva det!
