Vad har hänt?

[alven]

Vår Robin har nu växt till sig ordentligt och blivit hela 1 år och 7 månader. Han har varit i det närmaste en ängel både dagtid och nattetid sedan, ja egentligen från början.

Senaste månaden (veckorna) så har han förändrats, ett tvärkast i helt fel riktning för trötta föräldrar. Han gnäller och grinar mest hela dagarna och det känns som att det inte spelar någon roll vad vi gör.Vi försöker aktivera honom med lekar och promenader till lekplats, till sjön och matar änderna, till vänner. Men så fort han inte får uppmärksamhet så börjar gnället och skrikandet.

Även sänggåendethar blivit katastrofalt, han ligger och gallskriker just nu när jag försöker knåpa ihop det här inlägget. Han har alltid varit så snäll vid sängdags, vi har fasta rutiner och till sängen går man med ett skratt. Senaste tiden så funkar det ända fram tills dess att vi lämnar rummet, då blir han, ursäkta uttrycket, helt galen. Vi går in med jämna mellanrum och lägger honom tillrätta utan att säga något, utan bara vänligt men bestämt lägga honom igen. Men han fortsätter skrika outtröttad och det kan pågå i 1,5-2 timmar innan han verkar somna in i ren utmattning.
Han låter så övergiven och ledsen att man känner bara för attstämma in i gråten när man hör hans bedjande skrik.

Det här är fruktansvärt och man känner sig så hjälplös, speciellt som att han alltid varit så underbar att ha och göra med förut. Nu plötsligt så "duger" ingenting längre för unge herr Robin.

Detär förmodligen bara en period han går igenom, men finns det något vi kan, eller bör göra?
Vad händer? Vad gör vi?

[liw]

Ja du... vissa stadier passerar de små liven och oftast gör man nog klokast i att inte ifrågasätta så mkt vad det är som händer och varför. Det bara är och det är bara att följa med.
Jag skulle tro att det bästa ni kan göra är att fortsätta som vanligt. Skratt till god natt och ramsa ut. Låt honom ifrågasätta ert beslut och svara med ramsan. Ballar det ur så "ge honom" en solfjäder som kristilldelning i samband med att ni går in och lägger ner honom. Låt det ta den tid det tar och behåll lugnet och attityden.

Jag tänker lite på dagarna... Du skriver att ni försöker aktivera honom med lekar och utflykter och dyl. Hur är det med den sociala delaktigheten??? Glöm inte den för den gör verkligen underverk. Och när han har jobbat låt honom ta ledigt med hjälp av leken alldeles själv.

[alven]

Tack så jättemycket för ditt snabba svar, Liw.

Jag satt faktiskt och repeterade lite från Barnaboken och fann kapitlena om de olika faserna man genomgår i livet. Det här känns definitivt som en förändringsfas och som du också säger, vi får försöka hålla på rutinerna och en trygg omgivning.

Bra poäng om den sociala gemenskapen, jorå, den försöker vi också få med så mycket vi kan. Han brukar hjälpa pappa med att packa upp varor från ICA-påsarna, han är alltid med och diskar (har t o m sin egna diskborste) och senast idag hjälpte han mig med att packa upp en resväska, han har sitt eget tangentbord som han kan knappa på vid sidan om när pappa måste sitta vid datorn....det är alltid lika poppis att få vara med och hjälpa till...
Idag hade min fru köpt en plastkniv som Robin ska få ha för att hjälpa med att "skära" grönsaker...

Jag antar att man får bita ihop och försöka så gott man kan.Det känns ändå bättre nu när man vet lite mer om vad det kan bero på.

Tack igen.

[liw]

Kom att tänka på en liten sak till... Man blir lätt lite frusterad själv när ens lille solstråle helt plötsligt låter missnöjd till och från hela dan. Och helt plötsligt sitter man där och roar dem nästintill till vansinne alt börjar bära runt den lilla figuren som faktiskt kan gå alldeles själv . Istället är nog det bästa man kan göra att fortsätta som vanligt även dagtid, lite extra social delaktighet och om det låter för otåligt vid ngt tilfälle så tappa ngt skojigt framför fötterna på honom alt stanna upp och lek lite pajas för ett ögonblick, killa lite på magen och skratta tillsammans och fortsätt sedan dagen som vanligt.

[alven]

Låter som en stor portion sunt förnuft Liw, konstigt att man blir så hemmablind att man inte inser sånt själv...

Tack för tipsen...

[liw]

Been there, done that

[/LO]

Hej Alven - long time...

Vill bara inflika att runt 18 månaders ålderinfaller ett förstadie till trotsen och pågår ca 2 månader. Det är då barnet lär sig säga nej.
Det är en frustrerande tid när man upptäcker att saker inte är så enkla som man trodde. Och att man inser att man borde kunna klara mer än man faktiskt gör.

Som du säger att du redan gjort, ta fram Barnaboken och läs även om trotsperioden. Har du boken annawahlgren.online? Där finns flera bra exempel om samma situation.

Ha det bra!

/LO

[Gäst]

Kloka svar från Liw den utlästa och avslappnade och /LO!

Läs om 18-månadersåldern (har en "likadan" här hemma 8) ) och underlätta det vardagliga livet genom att göra världen liten, begriplig och hanterbar - för alla! Och fram med HUMORN !

Lycka till med 18-månadersåldern !