Jag håller på att bli galen!

[lilla morran]

Jag måste bara få skriva. Vår son driver oss till vansinne just nu
Åh, jag skäms över hur jag beter mig mot honom, mot hans storasyster och mot min man, men jag orkar inte

Snart tre och kan redan driva människor till vansinne. Ja, i alla fall vi föräldrar...
Det vanligaste ordet vi hör just nu är VA?
-stå inte på hundens svans. -VA
-Vilket godis skall du välja? -VA
Funderar allvarligt på att ringa BVC. Han har nämligen ständiga öroninflammationer och det kan ju påverka hörseln. Men det ska ju gå några månader efter en kur, men då hinner han få en ny innan vi hinner göra denna hörseltest! SUCK

Denna kreativa lilla varelse som kan komma på hundra olika sätt att använda en hammare, barnsäkra förpackningar är ingen match. Och ser man då detta och försöker få hans uppmärksamhet, då hör han inte!
Det slutar alltid med att vi höjer rösten och han skriker rätt ut och blir ledsen och sen är det kört.
Även vi föräldrar blir trotsande treåringar men han lyssnar ju inte! Vi får ingen respons?
Hela tiden skall det testas hur långt han kan gå. Och jag vet att jag inte ska gå på det där men sen blir man helt enkelt yxtokig


Varje morgon börjar med gråt. Antingen för att pappa hjälper till med påklädning eller att jag gör det. Eller också så ska mamma borsta tänderna om pappa gör det osv. osv Säger man då att nu gör mamma det här så är det igång igen. Skrik, gråt, slag och gärna om man kan kasta något i väggen eller sparka på nåt.

Och där sitter stora syster i trappan och har klätt på sig själv, kammat sig, borstat tänderna och gjort allt rätt utan att vi ens behöver nämna det. Då får jag dåligt samvete över att hon tar på sig den "ordentliga" rollen.

Jag kommer inte ihåg när det hela gick över? För storasyster har också varit i denna härliga fas men man glömmer fort

[annawahlgren]

Åh, jag skäms över hur jag beter mig mot honom, mot hans storasyster och mot min man, men jag orkar inte

Joho då, det gör du visst, det Det kallas att tänka efter FÖRE

Snart tre och kan redan driva människor till vansinne. Ja, i alla fall oss föräldrar...

Redan Är det alltså vad du förväntar dig att han kommer att ägna sig åt livet ut, typ Och vaffö-dåffö-deffö-då För att han är pojke

Vill bara peppa dig till lite hjärngymnastik. Negativa förväntningar är lika självuppfyllande som positiva.

Det vanligaste ordet vi hör just nu är VA?
-stå inte på hundens svans. -VA
-Vilket godis skall du välja? -VA

Ja, vem orkar lyssna på sådant Lär dig haspla ur dig det lilla OJ DÅ, först och främst, i en lagom bekymrad ton, eller överraskad, eller vad som nu är aktuellt, så ger du dig själv några sekunders respit att tänka efter - före.

(Och varför ska han tala om vilket godis han skall välja? Varför inte på ren svenska hålla truten, ge honom tid, se vad han skulle vilja ha, låta honom be om det och tacka när han får det?)

Ett sätt att bryta VA-mönstret är att säga VA själv. "Vad sa du?" säger då barnet., när tystnaden fått lägga sig. "Ja, vad sa jag?" undrar man då tillbaks och ser lagom konfunderad ut. Och så låter man barnet smälta detta märkliga - trevliga - "faktum" att man inte själv vet så jäkla bäst alla gånger utan faktiskt kan behöva hjälp. Av barnet

Funderar allvarligt på att ringa BVC. Han har nämligen ständiga öroninflammationer och det kan ju påverka hörseln. Men det ska ju gå några månader efter en kur, men då hinner han få en ny innan vi hinner göra denna hörseltest! SUCK

Väntas alltså nya öroninflammationer som små brev på posten Tvättar ni öronen på honom grundligen varje dag, lika grundligen som ni borstar tänderna på honom Det är en bra början, om man säger.

Jag tror inte alls han hör dåligt. Jag tror han hör selektivt. Han hör när det finns någonting att lyssna på som det är någon mening för honom att lyssna på

Denna kreativa lilla varelse som kan komma på hundra olika sätt att använda en hammare, barnsäkra förpackningar är ingen match. Och ser man då detta och försöker få hans uppmärksamhet, då hör han inte!

Då får man hitta på nya - konstruktiva - sätt att fånga hans uppmärksamhet på än med förmaningar, förbud och negativismer. Som jag ser det formligen skriker han efter social delaktighet. Han skriker i handling efter att få BEHÖVAS, på riktigt, praktiskt, faktiskt och konkret Alls inte bara känslomässigt utan få dra sitt strå till stacken och göra nytta. Till vad kan du och den ömme fadern använda hans talanger med hammaren, till exempel Till vad kan ni åberopa, avnjuta och sedan avtacka hans förmåga att öppna besvärliga förpackningar

Det slutar alltid med att vi höjer rösten och han skriker rätt ut och blir ledsen och sen är det kört.

Här har du ju alla kvitton du behöver på att detta bedrövliga såkallade tillvägagångssätt inte är särskilt lyckosamt. Så överge det. Klart han blir ledsen när han evinnerligen misslyckas med att göra sig förstådd

Även vi föräldrar blir trotsande treåringar men han lyssnar ju inte! Vi får ingen respons?

Och det får ju inte han heller. Varför är det viktigare att han lyssnar till och förstår er, än att ni lyssnar till och förstår honom

Dead end. Gå tillbaks till ruta ett och börja om, rätt Till vägledning vill jag gärna rekommendera trotskapitlet i Barnaboken, "Jag vill, jag vill inte". Det första som gäller är att förstå vad det är han faktiskt försöker säga, i handling. Det vill jag tro att ni kan om ni läser igenom och tänker efter - före.

Hela tiden skall det testas hur långt han kan gå. Och jag vet att jag inte ska gå på det där men sen blir man helt enkelt yxtokig

Så kan man naturligtvis uttrycka det, och så brukar det uttryckas. Men små barn är inte intresserade av någon maktkamp. Det ligger inte i deras intresse. De utagerar av vanmakt, oförstådda och avvisade. Det var inte krig de kom till världen för att föra - i varje fall inte med sina dagars ömma upphov, de som skulle vara inte bara deras överlevnadsgaranter utan också lärare, ledare, hjälpare och guider i den svåra konsten att överleva - helst också leva - som det är meningen att små människobarn ska kunna klara av själva en dag, utan föräldrar. Barn kom inte till världen för att bekämpa sina överlevnadsgaranter och livsguider. De kom till oss för att lära, och till det behövs enkelt och simpelt SAMARBETE, i den gemensamma kampen för tillvaron. Inte motarbete - naturligtvis.

Varje morgon börjar med gråt. Antingen för att pappa hjälper till med påklädning eller att jag gör det. Eller också så ska mamma borsta tänderna om pappa gör det osv. osv Säger man då att nu gör mamma det här så är det igång igen. Skrik, gråt, slag och gärna om man kan kasta något i väggen eller sparka på nåt.

Han ska iväg till dagis, förmodar jag? Och det går väl inte att ändra på, förstår jag? Annars kan man i lugn och ro - hemma - vänta ut barnet. Skär det sig (som det uppenbarligen gör varenda morgon hos er ) kan man lugnt och stilla bara deklarera att "Vi ses när du är klar, älskling" och gå sin väg, och låta ungen härja av sig bäst han orkar, vilket inte brukar pågå särskilt länge eftersom publik saknas. Och så frågar man sakligt och vänligt, med jämna mellanrum, "Är du färdig nu, älskling?" utan dessa evinnerliga förebråelser (och naturligtvis utan skrik och bråk) och fortsätter där man var, i lugn och ro. Och talar fint om vad man ska göra sedan, på temat social delaktighet. Som t ex att plåstra om svansen på hunden, så att hunden blir så glad, så glad, titta bara

Och där sitter stora syster i trappan och har klätt på sig själv, kammat sig, borstat tänderna och gjort allt rätt utan att vi ens behöver nämna det. Då får jag dåligt samvete över att hon tar på sig den "ordentliga" rollen.

Dåligt samvete? Du tycker lite synd om henne Gör inte det. Den lilla älsklingen platsar ju så himmelens bra medan lillebror är så vansinnigt besvärlig. Så lätt ska hon inte komma undan 8) Ställ krav på henne, ta fighten (för hon kan nog gnälla hon också, om hon måste bemöda sig utöver det lättköpta) så att ni HJÄLPS ÅT, allihop, med vad det nu är som måste göras. Är lillebror jobbig och besvärlig ska hon lära sig att ta ton, lägga sig i, göra sitt av samarbete med honom. Hon ska tas i bruk, hon också. Hon ska inte lämnas i fred med glorian.

[CiL]

Annas trotskapitel i Barnaboken har verkligen varit bra här i vårt hem. Om du inte läst det, morran - gör det, eller gör det en gång till. Ger en god chans att se på det under som ens barn går igenom, och dessutom att i stunder njuta av att ens lilla människobarn återerövrar världen en gång till, och grundligare den här gången.

Största abret för att också kunna njuta av trotsperioden tycker jag är när man är stressad. Vi var inte världens bästa på att hålla exakta tider förr, men är det ännu mindre nu. Jag förvarnar och försöker stämma träff med folk som står ut med att man kommer under en timme, istället för på exakt tid. När många saker ska ifrågasättas och helst göras på annat sätt, tar det tid. Har man inte tid är det i stort sett omöjligt att vara den förälder som man vill vara.

Min son, född januari 07, började för ett par månader sedan med varför-frågor. Och nu sedan en kort tid följer också "vasadu?" efter svaren. Det är helt klart att frågorna är för att få både fart på gungan och för att få koll på hur den svänger nu när verkligheten visade sig vara mer komplicerad än tidigare.

Han frågar i cirklar, till dess att man kommer tillbaka till början:
"Varför har man en näsa?"
För att man ska kunna dofta på mat och saker, och människor.
"Vasadu?"
För att man ska kunna dofta.
"Varför måste man kunna dofta?"
För att det är viktigt att veta att maten inte är dålig, till exempel.
"Vasadu?"
För att kunna känna att maten är OK.
"Vad händer om maten inte är OK?"
Då blir man sjuk.
"Varför blir man sjuk?"
För att man inte kunnat dofta sig till att maten var dålig.
"Varför kunde man inte det?"
För att man inte hade en näsa! Skratt.
(Sonen nöjd.)

Samma fråga måste tas om minst en gång, fast några dagar senare. Och gärna ställa samma frågor till andra människor. Tredje gången han frågar mig brukar jag skoja till det, och låta honom rätta mig.
"Varför har man en näsa?"
För att man ska kunna se vart man går vet du väl!
"Nääääää, För att man ska kunna dofta på mat och saker, och männhihor!"
och sedan: "Varför har man en näsa?"

Vasadu-frågan måste jag ibland skoja med för att inte känna mig som en repig CD-skiva. Jag ställer motfrågor eller säger något helt annat. Ja vad var det jag sade nu igen?! Visst var det någonting om att kunna dofta? Jag hör inte vad jag säger för jag har fått stopp i näsan, vet du.

Jag tror att den här vasadu-frågan kan innehålla mer än man tror. Kanske är den ibland en test på om man verkligen menat det man sade, om det var sant. Eller så har man varit för långrandig i svaret, man har blivit obegriplig. Eller så måste föräldern bevisa sannngshalten med upprepningen (precis som med vetenskaplig forskning). Eller så lyssnar barnet till tonfallet, ser hur det förändras om man ställer samma fråga flera gånger. Eller så svarar man så tråkigt att det inte gick in, men eftersom man ombeds att upprepa så är man ju tydligen iallafall värd att konversera med.

Jag vet inte om det hjälper dig, men jag tycker att det hjälper enormt att tänka bort NEJ som svarsmöjlighet. Det går inte i alla men i många lägen och det hjälper en att förbli den vuxne i vardagssituationer.
"PAPPA ska borsta tänderna, INTE DU!"
Vill du att pappa ska borsta tänderna, inte att jag ska göra det. (Tar fram tandborsten.)
"Jaaaa, PAPPA SKA, INTE DU!!"
Pappa ska borsta nu på morgonen tycker du, men vem vill du ska borsta ikväll? (Tandkrämen på.)
"Hmmm INTE DU"
Men om pappa borstar ikväll, ska jag borsta imorgon bitti då? (Ger tandborsten till sonen om han inte är alltför upprörd.)
Och vem i all världens dag får då borsta på dig på självaste julafton? Det får du bestämma. Det kan bli jag, pappa, eller tomten. Hur tror du tomten borstar barnens tänder?

Och så kan man hålla på. Här funkar det som avledare från det som man först inte ville. Det kan vara intressantare att fundera på sådant som hur tomten borstar, och helt OK att mamma visar hur det går till. Och det fungerar i lägen där man inte börjat med ett NEJ och sonen fortfarande har möjlighet att backa utan att behöva ge sig. Det är när vi börjar med ett NEJ DET GÅR INTE som det kan köra sig rejält här. (När jag är stressad fattar jag precis varför sonen måste säga nej och hålla fast vid det. Jag är inte rolig, jag är inte en särskilt bra kamrat, jag lyssnar dåligt, jag kan låsa mig i MÅSTE och JODÅ DET SKA VI VISST. Inte undra på att han vägrar, tänker jag också mitt under att först jag, sedan han låser sig. Recept: Andas in, ringa den man ska träffa om en liten försening, stressen på hyllan och myyyyycket bättre samarbete.)

Att pakta är också bra. "Du vill HELST att pappa borstar, ja. Och så kan inte han. Tråkigt, han som skulle borsta så bra. Vi får se till att han blir den som borstar ikväll, du. Nu får du bestämma precis var jag ska börja borsta. Uppe eller nere?"

[cissii]

Hej

Det är så lätt att hamna i en ond cirkel tycker jag. Jag tänker att barn oxå upprepar det som föräldrarna gör. Som tex att höja rösten eller just säga VA? Det får man nog höra ganska mycket när man är tre.
Ibland vill min kära dotter säga ett och samma ord 300 gånger i rad jättehögt, tex vavavavavavava? eller detdetdetdetdetdet. Ibörjan fick jag ett sammanbrott varje gång och försöke tysta med hennes sammanbrott som följd. Nu brukar jag jag säga "ja, säg du det om du vill, då passar jag på att sova en stund" följt av snarkningar. Utan publik avstannar dom där grejerna rätt snabbt, plus att det är hysteriskt KNAAASIGT att mamma somnade.

Laborera med bemötandet är mitt tips, säg något helt oväntat, och se hur hans humor kommer fram och tar udden av situationen. Det är ett mirakel.
Barn hör nog bara handling ett bra tag efter tre år. Så står han på hundens svans så lyft bort honom samtidigt som ni säger att han inte ska stå där. Ställ honom brevid. Kanske kom på något annat trevligt som hundens svans kan användas till än att stå på. Tror han tex att hunden kan sparka boll med svansen? Eller äta med den? Svansar är ju extremt inspirerande för fantasin. 8)

Några tankar från mig bara.

[Nemita]

På tal om bemötandet som cissii skriver om så har jag tränat jättemycket på Ojdå-rådet från Anna. Att börja med ett förvånat Ojdå, när något tokigt händer. Och det är INTE lätt (för mig i alla fall)! Jag får verkligen tänka på det hela, hela tiden för att inte börja klandra och klaga och "säga till". Men när jag lyckas så är belöningen, för både mig och Rufus, stor.

Häromveckan slängde han sin mössa på golvet i hallen när vi kom in. Inte av någon slump eller av misstag utan mycket medvetet (fast inte av någon illvilja förstås). Till min glädje lyckades jag säga "Ojdå! Rufus! Du råkade tappa mössan på golvet! Knasigt!" med samma ton som jag skulle använda till maken om han råkade tappa lite skräp utanför papperskorgen och inte såg det. Rufus gick genast tillbaka till mössan och la den i korgen där han har sina vantar och mössor (och fick förstås bekräftelse på att han gjort rätt). Och jag vet med all säkerhet att om jag hade sagt lite tillrättavisande "Nämen Rufus! Du får inte slänga mössan på golvet, det vet du ju!" så hade han inte varit så sugen på att ta upp den. Och det hade inte maken heller varit om jag tilltalat honom så när han tappat/slängt något...

Hoppas alla kloka råd ni fått här hjälper er!

[annawahlgren]

:thumbsup:

[CiL]

Kul att läsa!

Med en kladdglad son på tre år är det roligt att utveckla "OJDÅ".
- Nämen OJ, här har någon hällt ut gröt på golvet. Och sedan kört tågen igenom - HAR du sett!
Sonen smilar, bär på stor hemlighet.
- Vilken röra, här få vi hjälpa till hörredu.
Sonen jätteglad: DET VAR JAAAAG!
- Var det DU!!! Men då är det ju DIG vi får hjälpa. Tokigt!

[lilla morran]

TACK för allt stöd!

Jag vet ju innerst inne hur det kan vara och bör vara men ibland....
Min lilla kille är inte så lätt att "vilseleda" som storasyster var, missförstå mig rätt!
Vi kör mycket med hoppsan och ojdå för det händer ju lite med en liten vilding! Men det verkar inte ha riktigt samma kraft som det hade med storasyster

Frågar jag t ex "vad kan man göra med svansen? Spela fotboll?" VA? Vet inte jag! Och så försöker han träffa svansen en gång till... och så fortsätter det.
Det är inte många gånger jag lyckas bryta så att han börjar "svara"

Och jag erkänner! Jag tycker synd om storasyster som är så duktig hela tiden! Hon gör allt för att lillebror skall vara glad. Men dom två är på två helt olika sätt! Hon är verkligen en storasyster och han är verkligen en lillebror som slipper undan med mycket som inte storasyster gjor!
Jag har dåligt samvete för att jag engagerar mig mer för lillebror än vad jag gör för storasysterQ

Allt har blivit bättre. Vi har dels varit lite mer med var och än, nya sysslor och så har mamma verkligen ansträngt sig till det yttersta!

Jag läser Annas bok hela tiden men ibland så tar tålamodet stryk och jag bara måste skriva av mig och få lite stöd härifrån. Vi har två underbara barn och dom är så enkla mot andra barn men när det blir lite motstånd så känns det så stort! Det här är en undebar sida och jag är inne ofta och läser! Det har varit min räddning tror jag eftersom det aldrig kommit helt naturligt det här med barnfostran.
Stor Kram till er alla! Ni är underbara!