Hjälp mig att förhålla mig till min lilla prins :)

[stinsen]

Jaha då var det dags igen att få lite tips och energi. Vad skulle jag göra utan den här hemsidan!!! Gå under

Snart fyller sonen 4 år.
På senare tid har det hänt något. När jag hämtar honom på förskolan så är han ju oftast glad men han är väldigt hetsig , han kramar lillebror super hårt och häromdagen bet han mig eller inte bet hårt, men gnagde... det har han gjort några gånger nu i olika situationer. Förstår om man är trött efter en dag på förskolan. Men hur ska jag förhålla mig till hans trött och hispiga sätt , när man har en bebis på armen

Jag har även hamnat i en negativ spiral. Säger åt honom hela tiden när han närmar sig lillebror... för han är inte så försiktig med honom... försöker förklara. Men jag hugger nog för snabbt? Hur ska jag göra?
Han vill gärna ha lillbrors hand i hans mun och suga på den? vad ska jag säga om det?

Idag när farfar och farmor kom och överraska oss med att komma på besök så blev han helt galen Han var ju super glad... men helt galen. Till slut gick vi ut, så han fick springa ute. Hur ska man göra ? han vill ha all uppmärksamhet av farfar... eller farmor. Det går inte att prata med dem för han ska höras hela tiden. Så är det även hemma hos mormor och morfar. Men är jag och besöker andra vänner och bekanta så är han lugn. Hur ska jag förhålla mig?

Är tacksam över förslag hur jag ska förhålla mig till min lilla prins

En fråga till!? Nu när lillebror börjar bli äldre och vill leka med allt. Hur göra man det smidigt så han ska få leka med storebrors leksaker. eller ska han inte få det?
De sover i samma rum och har en lekhörna i vardagsrummet.

[chokladkaninen]

Hej Stinsen!

Mina barn är inte så stora som 4 år än, men jag har ett lästips (förutom 4-årskapitlet i BB) om syskon: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8432

Hur har han det med social delaktighet, annars? Kanske behöver hans uppgifter uppgraderas? Och får han hjälpa till att ta hand om lillebror?

[Ewa]

Hej!

Som 4-åring är man delvis stor, men också väldigt liten fortfarande. Jag tror att man efter trotsen lätt tänker att NU, nu VET de ju hur det ska vara här i världen. NU behöver man inte hålla på att visa och leda så mycket längre. Men tji får man. För de VET faktiskt inte så himla mycket om så himla mycket. Och vi måste fortsätta att visa, leda, lära och hjälpa. Och förekomma. Utan att hindra, förmana eller ta ut något i förskott. Så jobba på att svetsa barnen samman. Kan man göra genom att låta dem båda delta - efter förmåga - i allehanda sysslor hemma. Lillprins kan få en trasa i sin hand, samtidigt som du och storebror fejjar. Eller sitta med i sin stol vid köksbordet med några gurkbitar och en smörkniv medan du och storebror fixar salladen. Lillebror ligger i badkaret med skursvamp medan du och storebror fejjar på utsidan. Du visar i handling att ni alla är lika viktiga och att ni deltar efter förmåga. Du gör storebror till din bästa vän när det gäller att lära upp och visa lillebror hur världen funkar och hur man tar sig fram i den. Och i övrigt är du MED och fångar liten hand innan den tar för hårt och klappar så fint på lillebror, ber honom hämta någonting fint för lillebror att titta på osv.

Vad gäller leksaker - här gör man olika. Här hemma är allt allas, förutom respektive nattsällskap som barnen har. Och då får man lära sig att man delar med sig. Och har någon något som man får lust på, så får man försöka hitta ett riktigt lockande byte (som man som förälder kan hjälpa till med en smula). Accepteras bytet - fine. Om inte, får man vänta tills det blir ledigt. Sedan kan alla - både små och stora syskon behöva få pyssla fredade. Och det kan man ordna genom egen tid, antingen genom ensamlek eller egen lek medan andra syskonet sover eller pysslar med något annat. Gynnar alla att få lite egen pysseltid - också.

Vad gäller exalterade små gossar som har svårt att tygla sig i sin iver, kan jag bara säga: Japp - en sådan har vi med. Och då är det toppen med teater hemma. Man över INNAN det stora kalaset, biobesöket, farmor och farfars besök osv. HUR man gör när man får besök. Är riktigt roligt med lite rollspel. Och sedan kan man påminna så fint med en liten blick när besöket väl anländer och den där otyglade hopplansa-ivern tar överhanden.

[stora A]

Hej, hoppas jag får låna din tråd lite! Jag funderar också lite över detta med saker..
Storasyster är nu 3,5 år, och alla leksaker har intill vidare varit hennes. Hur ska vi göra nu när lillebror, nu 4 månader, snart börjar röra på sig och de ska dela på leksakerna? Hur ska hennes leksaker plötsligt bli bådas? Just nu funkar det att hon hela tider får se till så han också får nåt att titta på, och välja vad detta är. På detta sättet kan hon än så länge freda sina favoriter, men dela med sig. Och ska vi helt sonika plocka bort alla små prylar, så att lillebror inte sätter dem i halsen? Just nu förfogar hon också helt fritt över kritor och tuschpennor och sax, attiraljer jag inte har lust att lillebror ska ha. Hur ska jag tänka för att hon inte ska känna sig överkörd och fråntagen sina grejer?

[miniz]

Storasyster är nu 3,5 år, och alla leksaker har intill vidare varit hennes. Hur ska vi göra nu när lillebror, nu 4 månader, snart börjar röra på sig och de ska dela på leksakerna? Hur ska hennes leksaker plötsligt bli bådas?

Prata om leksakerna, inte hennes leksaker. Om hon envisas med att det är hennes leksaker, sà màste ni envisas med att alla fàr leka med leksakerna. Här har de tvà största (flickor) sina dockor och sina pennor och grejer, men de delar pà allt ändà.

Och ska vi helt sonika plocka bort alla små prylar, så att lillebror inte sätter dem i halsen? Just nu förfogar hon också helt fritt över kritor och tuschpennor och sax, attiraljer jag inte har lust att lillebror ska ha. Hur ska jag tänka för att hon inte ska känna sig överkörd och fråntagen sina grejer?

Här har vi plockat undan smàprylar och plockat fram det när lillen sover. Vi har tusch och saxar och sànt i en làda som de stora kan pyssla med vid köksbordet, sà har jag kontroll. Hon kan ocksà jobba med sina smà grejer för stora tjejer ensam, medan lillen har ensamlek.

Nu tappar lillen tàlmodigheten, sà jag màste avlsuta nu.
Kram

[blomman]

Hur ska jag tänka för att hon inte ska känna sig överkörd och fråntagen sina grejer?

Hoppas jag inte trampar på någons tår nu..

Men jag undrar varför detta "mina grejer" hela tiden ska vara i fokus?
Jag hör vuxna människor proppa i barn det här konstant.
"Det är mammas plånbok/telefon/penna/grej"
( med undermeningen "den får du inte ha")

Undra på att barn i trotsåldern skriker "MIN!" och vaktar grejer som en hök.
Måste man pränta in ägande i barn tidigt?
Ägande som sen blir matrealism som sen blir konsumtionshets..

Enligt mig, så blir man "överkörd" i känslor, när man inte blir förstådd eller lyssnad till, när man inte blir respekterad.
Men inte i prylar, saker.
Ärligt talat, det är ju bara grejer! Kan vi vuxna inte inse det, även om det är svårt då vi också uppfostrats till goda konsumenter, och sluta lära barnen det?

Mitt råd är att ni ska sluta att själva, som vuxna, tänka och prata om saker i termer som att de ÄR någons.
De är isåfall Familjens!

I övrigt, för trådstartaren, håller jag med Ewa! :thumbsup:

Kram från Idealistiska Blomman

[miniz]

Du säger det sà bra, blomman!

:thumbsup:

[annawahlgren]

När jag hämtar honom på förskolan så är han ju oftast glad men han är väldigt hetsig, han kramar lillebror superhårt och häromdagen bet han mig eller inte bet hårt, men gnagde... det har han gjort några gånger nu i olika situationer. Förstår om man är trött efter en dag på förskolan. Men hur ska jag förhålla mig till hans trött och hispiga sätt, när man har en bebis på armen

Några tankar:

Trött, ja, men mer då? Vad har han varit med om hela dagen? Vad har han i sin mentala ryggsäck, när han kastar sig över dig och lillebror

Små barn måste få landa. (Det måste vi nog f ö alla - vi kan inte bara kasta oss från det ena till det andra utan att det fenomen mycket snart uppstår som kallas stress).

Möt honom, tycker jag - möt honom någonstans stilla, genast där och då men stilla, lyssna och se och ta emot Och då kan du förstås inte ha en bebis på armen. MÖTET, det livsviktiga, kräver total koncentration, inkännande, hel och full närvaro. Det kan vara avklarat på två minuter, men de minuterna måste till - varje gång, när ett barn varit med om någonting man som förälder inte vet om och inte delar.

Jag tänker på min lille pojke, då sex år, som fått börja skolan ett år för tidigt, samtidigt alltså med sin närmsta syster, som hunnit fylla sju. På den tiden var det otänkbart att syskon skulle gå i samma klass, så de hamnade vägg i vägg. Pojken fick en riktigt usel lärare. Flickan fick en riktigt bra lärare. (Och med usel respektive bra menar jag då inte enbart kunskapsmässigt - deras förmåga att hantera små barn, inspirera och väcka förtroende, skilde sig också som natt och dag.) Flickan kom hem med en sång på läpparna. Pojken som ett nervknippe, uppspeedad som en spiral av stålfjädrar, icke pratbar, icke kontaktbar. Han kunde bokstavligen inte sitta ner. Inte sitta still. Inte äta sitt mellanmål. Ingenting. Förrän jag lyckats nå fram till honom, in till honom, bryta igenom all anspänning av oförlösta frustrationer och obegripligheter och taskigheter, förstås, som han bombarderats med under dagen i skolan. Och då brast han i gråt, när det äntligen släppte. Och han landade, äntligen och till slut, i lugn och ro och glädje igen. Det tog mig nästan en timma VARJE DAG som han gick i den skolan, och hade den läraren, att hjälpa honom tillbaka till sinneslugn.

Så bara för att vi inte ser barnen x antal timmar per dag, betyder det inte att de upphör finnas, leva, tänka och känna just då. Det är ett tidens tecken att mera se barnen som väskor på inlämning. (Jag menar inget personligt, inte heller att det skulle vara ett medvetet betraktelsesätt hos alla dagisföräldrar.) Man ställer in väskan på morgonen och förvissar sig om att den blir omhändertagen, med märklapp och allt, och skyndar sig sedan att hämta ut den innan väskinlämningen stänger för dagen. Under tiden har den stått på säker förvaring tillsammans med alla andra väskor folk lämnat in. Med kontinuerlig tillsyn av Vakt. Just så att INGENTING ska hända...

Jag har även hamnat i en negativ spiral. Säger åt honom hela tiden när han närmar sig lillebror... för han är inte så försiktig med honom... försöker förklara.

Jag antar att det står hugget i sten att han ska vara på dagis och inte hemma, fastän du och lillebror är det En ganska oundviklig följd av ett sådant ur det äldre barnets synvinkel märkligt arrangemang blir ett extra intensivt "annekterande" när man väl träffas. Man vill i handling tala om att man finns, och det rejält eftersom man annars riskerar att räknas ut som besökare i lillebrors värld, inte tillhörig den / honom.

Förklara inte så mycket (eller alls) utan visa i stället. Precis hur man gör när man handskas försiktigt med en liten bebis. Precis som du skulle visa om det gällde en liten kattunge eller en hundvalp. Eller en krukväxt eller en vacker rabatt Där kan det hjälpa dig att se honom som mycket mindre än han är. Och som om det vore första gången han mötte sin lilla nya lillebror. Och första gången igen. Och igen. Och igen.

Man kan inte förmana och förbjuda och avvisa folk - barn eller vuxna - till hänsyn och försiktighet. Finns inte en chans att det fungerar

Han vill gärna ha lillebrors hand i hans mun och suga på den? vad ska jag säga om det?

Varför måste du säga något om det, tro? Drabbad av styra och ställa-sjukan, månne?

Det är en konst också att låta små barn vara i fred

Att inte SKADA andra eller sig själv - det är levnadsregeln nummer ett, som ju gäller oss alla.

Idag när farfar och farmor kom och överraskade oss med att komma på besök så blev han helt galen Han var ju super glad... men helt galen. Till slut gick vi ut, så han fick springa ute. Hur ska man göra ? han vill ha all uppmärksamhet av farfar... eller farmor. Det går inte att prata med dem för han ska höras hela tiden. Så är det även hemma hos mormor och morfar.

Inte galen. Snälla - säg inte så. Till sig och från sig, ja "Han vill ha all uppmärksamhet". Ja - där och då - i ett MÖTE, se ovan. Kan de inte få bjuda på det? Farmor för sig, farfar för sig? En liten stund först, allraförst, var och en ensam med honom, intresserad av honom, mötandes honom ostört, i fred?
"Det går inte att prata med dem för han ska höras hela tiden." Varför begära den sortens hänsyn av honom att han ska kunna hålla tyst och stå tillbaka och vänta, vänta, vänta - om ni inte kan göra det själva

Suum cuique, sa de gamla romarna: "Åt var och en hans" eller det honom tillkommer. Var sak har sin tid. Borde få ha sin tid

Men är jag och besöker andra vänner och bekanta så är han lugn.

Ja, de betyder inte hälften så mycket för honom som du, lillebror, farmor och farfar, mormor och morfar. De hör inte till "flocken". Hos dem är både du och han tillfälliga besökare, och han behöver inte få den flocktillhörighet bekräftad som inte finns.

En fråga till!? Nu när lillebror börjar bli äldre och vill leka med allt. Hur gör man det smidigt så han ska få leka med storebrors leksaker. eller ska han inte få det?

Blomman tog orden ur munnen på mig i den saken. Jag kan bara hänvisa och repetera.

Det där med MITT är inte barnens påfund. Det är vår såkallade kulturs - konsumismens och egoismens - påfund.

I Barnaboken har jag beskrivit vådan av att upprätta separata "flockar" för de små (och inte så små ) barnen. Jag vill varmt rekommendera syskonblocket där, i femte delen

[stinsen]

TUSen Tack för alla fina tankar och idéer.
Ni får mig på rätt väg... Så lätt att bli tjatig och gnällis!
Vet inte vad jag skulle göra utan er!!!!

Anna du skriver att det är en konst att låta små barn vara i fred....

Det är jätte svårt... Om storebror busar med lillebror och det ser lite väl hårt ut., tycker jag.... men lillebror skrattar... ska jag låta dem vara då??
Ska jag sätta mig vid dem?? Så det inte händer en olycka.

En annan sak: Om storebror vill leka själv ska jag ge som förslag att han går till ett annat rum eller ska jag ta med lillebror?


Ni har så fina tankar om leksaker!! Helt rätt!!
I helgen satt vi och prata om syskonbråk... Då var det en som trodde att vi hade det i oss... från urminnes tider...MMMmmm Då blir man ledsen att vi tror så om våra barn.
Jag måste verkligen tacka er alla en gång till! Känner att livet med barn är underbart!! det är tack vare den här hemsidan och Boken.

[miniz]

Om storebror busar med lillebror och det ser lite väl hårt ut., tycker jag.... men lillebror skrattar... ska jag låta dem vara då??
Ska jag sätta mig vid dem?? Så det inte händer en olycka.

När min minsta blev född var tjejerna 2.5 och 4 àr. Efter ett par mànader började bebisen gràta när tvààringen närmade sig, inte för att hon var elak, men sà intens. Efter ett litet tag stängde han bara ögonen och det sàg ut som han tänkte; Okej, nu kommer hon, det gàr nog bra. Jag bestämde mig för att làta henne ha sin bror ifred sà làngt det gick. Och ha ett vaktande öga hela tiden till det blev en ordning pà det hela. Och det blev det. Efter en tid (minns inte helt hur länge) fick systrarna var sin tur i uppgift att se efter lillebror medan jag fixade lunch. Det var populärt och uppskattat av alla!
Jag tycker du kan sätta dig eller iallafall ha ett öga pà dem till du känner dig lugn pà att det gàr bra.

En annan sak: Om storebror vill leka själv ska jag ge som förslag att han går till ett annat rum eller ska jag ta med lillebror?

Om storebror vill leka ensam, tycker jag han ska fà göra det, ocksà, inte hela tiden dock. Lite ensamtid behöver alla, stora som smà. Du kan ocksà ta med lillebror nàgon gàng och säga till storebror att lillen vill se för det är sà spännande att titta pà hur de stora gör.

Som Anna W skrev, läs syskonblocket i femte delen i Barnaboken.

Kram

[stinsen]

Tackar för tipsen.
Jag får läsa syskonkapitelet Igen Vissa saker måste man läsa om och om igen.

Va skönt att höra att det går över. För just nu blir lillebror lite ledsen när det ska kramas och busas. Men när storebror går så kryper han efter.

Nu har vi slutat med napp för lillebror. Spännande