Fick med mig en fråga från sonens förskolepersonal idag som jag går här och grunnar på. De tyckte att sonen (3 år lite drygt) verkar vara ledsen eller nedstämd. När hon sa det så kände jag en liten pil i hjärtat att "ja, det stämmer ju faktiskt".
En typisk dag bryter han ihop fullständigt ett par gånger utan någon egentlig anledning. Tummen åker in i munnen (han har aldrig gjort så förut) tårar i ögonen, gallskrik, "dumma mamma!", slår efter mig i luften, mer gallskrik. Sedan gråt och förtvivlan. Man vet inte i förväg när det ska komma för det kan vara så ytterst små motgångar, som tex att vi inte har juice hemma, att han inte får äta ute på trappen i spöregn utan måste komma in".
Vi har haft trotsen och den är enligt min uppfattning över och förbi. Inte en gång blev vi arga (jo, en gång höjde jag rösten när jag var slutkörd, och ett utbrott pågick i en evighet..) utan gick igenom den tillsammans. Det här är något annat tycker jag.
Vi har flyttat för 6 månader sedan och sonen stormtrivs där vi bor, har hittat en riktig bästis på dagis, många vuxna och barn omkring sig som han trivs med. Förstår inte riktigt vad det här kan vara faktiskt.
Ett tag trodde jag att det bara var sömnbrist som gjorde att han bara inte orkade med en enda motgång. Vi har tagit bort sovandet på dagen helt ganska nyligen. Han lyckades inte nå sömnen på dagen längre, möjligen somnade han i så fall kl 17 och så var kvällen och natten en enda röra sen. Nu sover han kl 19-07 och jag tycker att han verkar utvilad när han vaknar, men givetvis rätt trött efter kl 17.
Han är nog en känslig person från början, men just nu låser det sig helt för honom flera gånger om dagen. Stackars liten.
Någon som har en fundering i hur vi ska få lille killen att bli gladare igen?
Tack och kram
Välkommen är du 
Folk bekymrar sig så mycket över att behöva hämta och lämna - men allt som händer däremellan då 
För barnet 
Hoppsan hoppsan. Dags att plocka fram Barnaboken och läsa på.