När jag nu för första gången känner att jag behöver lite hjälp i mina funderingar så rör det inte ens min son, utan en pojke på hans dagis och en händelse som gjorde mig lite upprörd.
När jag kom för att hämta sonen här om dagen var alla ute och lekte på gården. Jag och sonen gick in för att hämta hans väska, och när vi kom in satt en liten kille, ungefär jämngammal med min, och grät på hallgolvet. Spontant satte jag mig på huk och frågade "vad är det, är du ledsen?". Han svarade inte utan bara storgrät och stirrade ner i golvet.
Tittade lite frågande ut mot gården där en i personalen satt med ett gäng ungar. Hon gjorde en "kom-hit"-gest och jag tolkade det som att hon menade att pojken borde komma ut, men att hon kanske inte kunde gå ifrån för att hämta honom av någon anledning. (Men i efterhand förstod jag att hon ville att jag skulle komma ut därifrån.) Samtidigt hörde jag ljud inifrån huset och ropade "hej, är det någon här inne?" Jodå, en annan från personalen kommer ut. "Jo", sa jag, "pojken sitter här och verkar jätteledsen" och förväntade mig väl någon reaktion på detta, men hon stannar där inne och säger förklarande att "ja, men han har varit så dum och slagit på andra barn, han är bara arg för att vi har sagt till honom. Sluta nu tramsa dig X!" Pojken gråter mer. En annan i personalen kommer ut, lyfter honom lite hurtigt i armen och upprepar att han ska sluta tramsa sig. Han vill inte resa sig och då låter hon honom sitta kvar.
Jag kände mig illa till mods men anade att de tyckte att de hade koll på situationen och inte behövde min inblandning. Men när jag och sonen gick tänkte jag på hur fruktansvärt jag hade tyckt att det var om det hade varit min son som hade suttit ensam där och gråtit i frustration eller skam.
Jag undrar, hur säger de egentligen till? Fick han möjlighet att försöka ställa till rätta det han gjort fel, eller blev han bara bortplockad och åthutad medan de tröstade eventuella "offer"? Jag vet ju inte heller hur länge han suttit där, det var kanske bara en liten stund, men känslan jag fick var att han blev helt ignorerad "eftersom han varit dum", som om det därmed var okej att frysa ut honom en stund. Han såg verkligen uppgiven och förtvivlad ut där han satt, inte alls ilsken. Jag undrar också om någon hade tänkt försöka hjälpa honom ur det här tillståndet på något sätt, eller om de bara väntade på att han skulle tröttna på att gråta, ta sig i kragen och själv gå ut och återknyta kontakten med de andra. Vilket jag tycker är rätt orimligt att begära av en treåring.
Först och främst - överreagerar jag? Jag har ju bara ett barn och han är väldigt lugn och liksom stark även så här mitt i trotsen, jag har aldrig sett honom sitta så där och gråta förtvivlat, kanske verkade situationen värre i mina ögon än den faktiskt var. Hur reagerar ni andra?
Jag har inte sagt något om händelsen och jag tror att jag höll masken rätt bra när jag var där så jag vet inte om de märkte att jag reagerade som jag gjorde. Men om det nu inte bara är jag som är överkänslig så funderar jag på att lite försiktigt ta upp frågan om konflikthantering och tillsägelser på ett lite mer allmänt plan, till exempel vid utvecklingssamtalet om några veckor. Vad tycker ni, bör jag göra det och i så fall hur, för att inte stöta mig med personalen? Jag vill mest ha en dialog med dem för att stilla min oro lite; det skulle som sagt kännas hemskt om det hade varit sonen som satt helt ensam och ledsen på det här sättet.
Tacksam för synpunkter, och ursäkta om tråden hamnar fel - flytta den gärna i så fall!
och TACK för dina varma ord :-({|= 
Bilden av den lilla gråtande pojken, ensam på golvet, lämnar inte mig heller. 
*Fick han möjlighet att försöka ställa till rätta det han gjort fel, eller blev han bara bortplockad och åthutad medan de tröstade eventuella "offer"? Jag vet ju inte heller hur länge han suttit där, det var kanske bara en liten stund, men känslan jag fick var att han blev helt ignorerad "eftersom han varit dum", som om det därmed var okej att frysa ut honom en stund.*
"
