Hursomhelst, precis som många andra skriver om, så känner jag mig ofta ifrågasatt för att vi valt att inte sätta äldsta sonen i dagis. "De behöver det!" "De tycker det är så roligt." "Är han inte lite sen med talet? Dagis skulle nog vara bra för honom." osv. Nu senast var det en undersökning i Vi Föräldrar som "bekräftade det alla föräldrar redan visste"; nämligen hur bra dagis är även för de allra minsta.
Så även om jag inom mig känner så starkt att jag vill att mina barn ska vara hos mamma eller pappa, så blir jag ibland lite osäker. Gör vi rätt? Eller lever vi i en 'drömvärld'? Är det vi eller 'alla' andra som tänker fel?
Ser ju dessutom hur roligt min son tycker det är med andra barn... Finns det någon mer som tvivlar ibland? (Även om man inte gör det i sitt hjärta...) Hur ska man tänka för att 'stå fast' vid sin övertygelse, trots alla motargument?
Kramar!!!