Ett rop på hjälp

[Lilla monstret]

Jag har tidigare skrivit ett inlägg här; http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18733 men då hon nu är över året startade jag en ny tråd här. Är det ok?

Vi genomförde efter månader av sömnstrul SHN-kuren i februari i år. För att få en bra start kontaktade vi en diplomerad kurare som var med oss hela första natten och som sedan stöttade oss per telefon. Det hela gick riktigt bra. Jag lyckades tygla mitt ömma modershjärta och kände mig riktigt duktig. Jag körde de första två nätterna och sedan var det pappans tur. Vi riktigt dröp av attityden av självklarhet och var fast beslutna om att ta oss framåt. Allt gick som det skulle förutom en liten detalj. Uppvaken fortsatte lika frekvent som innan kuren. Vi höll envist på i flera veckor men uppvaken fortsatte. Vår kurare hade aldrig varit med om något liknade och kunde tillslut bara konstatera att det rimligtvis borde ligga något medicinskt problem bakom alla uppvak. Vi började då försöka eliminera eventuella allergier. Vi kontaktade en barnläkare, men dottern verkade vara helt frisk.

Om vi inte varit det tidigare så är vi nu rent desperata. Hon får inte den sömn hon behöver och självklart så får inte vi det heller. Värst är ändå min ständigt gnagande oro för henne. Får hon den sömn hon behöver? Tar hon skada? Har hon ont? Sömnen styr hela våra liv. Vi är allt annat än flexibla. Vi törs inte åka bort, inte bjuda hem folk och att låta en barnvakt komma in i bilden är inte att tänka på. Och så på det den ständiga oron.

Vad gör vi? Kan det vara värt att kura om? Vad ska vi i så fall göra annorlunda? Finns det ytterligare hjälp att få?

[annawahlgren]

Uppvaken fortsatte lika frekvent som innan kuren. Vi höll envist på i flera veckor men uppvaken fortsatte. Vår kurare hade aldrig varit med om något liknande --- Värst är ändå min ständigt gnagande oro för henne. Får hon den sömn hon behöver? Tar hon skada? -- Finns det ytterligare hjälp att få?

Välkommen är du

Kanske kan du försöka tänka på ett annat vis. Det är ju inte så att "uppvaken fortsätter" som om de vore självgående enligt någon sorts naturlag, någonting som bara händer, obegripligt hur.

Ett barn som vaknar, oroligt nog att vakna "ordentligt", ställer frågor. "Kommer vargen och tar mig nu?" kan man koka ner det hela till. "Är det farligt att ligga här? Finns någon som håller vakt över mig? Eller är det ute med mig nu? Jag vet ju hur hjälplös jag är, jag kan ingenting göra för att överleva på egen hand... Är det säkert att någon här garanterar min säkerhet till liv och lem "

Ungefär så. Och vad svarar du på det? HUR svarar du på det

Svaret ska vara betryggande. I ordets sanna mening betryggande. Det vill säga nöjaktigt och tillfredsställande FÖR BARNET. Och reaktionen blir då lättnad, äntlig lättnad - och därmed sammanhängande sömn. Med mindre än barnets lättnad får man inte ge sig.

Jag skulle vilja rekommendera dig att införskaffa boken Internationella Sova hela natten (se förstasidan). När du läst och förstått, verkligen förstått - så kan du mycket enkelt själv kura ditt lilla barn till trygghet. Verklig trygghet i sig själv att veta sig fredad för vargen i alla dess skepnader

O:)