Som jag skrev i rubriken tackade vi häromdagen nej till erbjudande om dagisplats åt vår 2-åring, och jag skulle behöva lite stöd (gärna hurrarop och intygande om att det var rätt val 
) i det beslutet.Så här ser vår situation ut: Vi kom till Uppsala i januari och hade ingen aning om vad vi skulle göra där, men vi gjorde en liten overview över dagisen i grannskapet och valde bort några direkt, besökte några och rangordnade sedan de 4 vi föredrog i vår ansökan, om utifall att. Nu har vi alltså blivit beviljade plats, från augusti då Storasyster kommer att vara 2,5, men på ett dagis som vi bedömde som så trist att vi inte ens gjorde oss besväret att besöka det.
När vi alltså fick plats där var valet att tacka nej inte så värst svårt - vi har ju Bebbo (8 mån) hemma också, så det är ju inte aktuellt för oss att sätta Storasyster på dagis bara för att förvara henne. Däremot, om hon hade fått plats på det lilla personalkoperativet här nere på gatan (vilket vi önskade i första hand
) hade vi kunnat tänka oss att låta henne börja ett par timmar i veckan, för att sedan trappa upp det lite grann när hon blir äldre, och Bebbo får börja på samma dagis. Men det blir nu inte alltid som man vill. 
Nu har det dessutom visat sig att vi båda kommer att studera till hösten: pappa Chokladkanin har kommit in på en kurs som vore väldigt användbar för honom (och som dessutom var SVÅR att komma in på så det vore synd att sumpa det) och jag själv har precis blivit antagen till forskarutbildning
- vilket också innebär heltidsstudier. Och jag är rädd att det blir jobbigt, med mycket stress och konflikter, när vi båda två studerar på heltid samt tar hand om barnen på heltid.Men vad är alternativet? Jag, som doktorand, kan förstås ta föräldraledigt, men dels VILL jag verkligen börja, och dels har vi inte riktigt råd med det eftersom pappa Chokladkanin alltså inte kommer att ha någon inkomst (för man får inte ta ut föräldrapenning medan man studerar). Att ta ledigt på deltid gör egentligen ingen skillnad när man studerar - poängen ska ju ändå tas. Och medan en del kanske skulle argumentera för att Storasyster med sina 2,5 år kommer att vara redo för dagis i augusti, är Bebbo (då 10 mån) det definitivt inte. Vi tycker inte ens att Storasyster är det - hon är ganska tillbakadragen och försiktig och pratar hellre sin pappas språk än svenska, och jag vill se bevis på att hon klarar att interagera lite mer med andra barn t ex i lekparken, och inte blir illa till mods av att se många barn på en gång, innan jag vågar fösa ihop henne med en barnskock på det sättet som dagis ändå innebär.
Förlåt uppsatsen, jag behövde nog bara skriva av mig. Men om någon har något att svara, gärna av uppmuntande och peppande karaktär, blir jag hemskt glad! 
Storasyster f feb 07
Vi lämnade samma tid och dagar och säkert 2/3-delar av dem var förskräckliga för MIG (hur skulle det inte vara för henne?) medan 1/3 var OK men inte roliga de heller. Lilla flickan hade precis snubblat in i trotsåldern OCH fått en lillebror och skrek varje lämning: Jag vill inte vara här, jag vill vara hemma! Usch, jag blir ledsen bara jag skriver om det. 
) om hur dagis socialiserar barnen och lär dem vara i grupp och att det vore bra för henne att "vänja" sig vid andra barn. Jag känner mig mer rustad nu för att stå på mig: Nej, hon är i nuläget inte dagismogen, och skulle bara må dåligt av att bli pressad. 
- ta lite sovmorgnar, och jag låter i gengäld honom få lite extratid att spela fotboll eller ta en öl på. Och på helgkvällarna hänger vi lite tillsammans (utan att bråka). Skönt.