Såhär ligger det till: Jag har två tvillingflickor som alldeles snart fyller tre år. Dom kurades vid åtta månaders ålder och jag har sedan dess varit ett stort AW fan även om det måste medges att när allt bara flyter på "som det ska" så glömmer man kanske både goda barnaboksråd och sovråd. Tex så använder vi oss inte av ensamleken nu sen ett år tillbaka. Mina tjejer är ganska livfulla och bestämda barn och om jag skriver utlevande hoppas jag inte att det tolkas fel. Det är inga tystlåtna blygingar precis om man säger så....
Fast egentligen så handlar det här om mig. JAG vill ha råd hur JAG skall bete mig och vara mot mina barn i "provocerande situationer". Jag är faktiskt allvarligt rädd att mitt beteende skall skada mina barn på något sätt. Det är nästan ständigt ungefär samma sak: Mina barn trotsar och jag brusar upp. Deras trots kan vara allt ifrån att de faktiskt totalt struntar i vad jag eller den gode fadern säger, springer ifrån oss och peppar varandra att göra annat tillsammans och där står vi och förgäves försöker få kontakt (kanske när man har bråttom iväg och bara försöker få på dem skorna). Eller trotsen att bara VÄGRA borsta tänderna på kvällen så att man med våld får hålla fast och bända upp käken typ. Eller att de vill ha den pjamasbyxan på sig innan de går och lägger sig och sedan när jag precis ramsat ut ställer till ett jäkla liv för att de "måste" ha den andra pjamasbyxan för att överleva. Osv, osv.
Det värsta av allt är att JAG ofta förlorar fattningen helt och håller i dessa situationer. Det är som att jag bokstavligt talat ser svart. Jag blir helt enkelt ursinnig och så vansinnigt provocerad av denna trots att jag inte sällar ryter och skriker, ofta något i stil med: "MEN LYSSNA PÅ MIG DÅ!!" eller "GÖR SOM JAG SÄGER!!" eller helt enkelt bara "UUUAAHHH!!!" Bankar i väggarna gör jag också....
Jag slår inte mina barn. Jag älskar dem! Jag berättar varje dag att jag älskar dem och vi har alltid gosiga, mysiga stunder varje dag där vi bedyrar vår kärlek åt alla håll. Jag mår nästan alltid dåligt direkt efter att jag har varit arg och jag ser alltid till att bli sams igen. Den ena tjejen kan börja gråta lite när jag är arg och då skär det ju i hjärtat. Då kramas vi direkt och jag bannar mig själv och lovar att aldrig göra om det och tygla mig. Den andra tjejen verkar inte bry sig på samma sätt, å andra sidan är hon oftast inte lika trotsig heller. Jag vill inte vara en sånhär mamma. Snälla kan någon hjälpa mig??????
