Sen bäddade han om mig med täcket och struttade ut i köket dit Pappan och Sigge redan gått. Väl där hörde jag honom dividera lite med Pappan om att han behövede en bricka och en tallrick.
En liten stund senare balanserade han in en tallrik på en bricka till mig i sovrummet. Tallriken var full av fil och havrefras.
När jag åt min frukost satt han bredvid mig och konverserade artigt om allt möjligt och omöjligt. När jag ätit klart satte han sin hand på min panna igen och konstaterade: -Mamma, du har 3 i feber, det är pyttelite. Sen drog han ut i köket för att äta frukost medans jag, som var friskförklarad, faktiskt fick klara mig själv. Enligt en kollega kommer Emil bli överläkare och vem vet, hon kanske har rätt.
En annan morgon hördes Emils ljuva stämma inifrån grabbarnas rum strax innan klockan ska till att ringa.
Emil: - Pappa, Titte mår inte så bra.
Pappan: - Hur mår du då?
Sigge: - PAAAAAA-PAAAAA (ett av de tre orden han säger
)Emil: - Titte mår inte så bra, Titte behöver ligga i mamma och pappas säng.
(här fnissar vi ömma föräldrar hej vilt i sovrummet)
Sigge: -PAAAAAAA-PAAAAAA!!
Pappan: - Vad är du för sjuk då?
Emil: lång tystnad, - Titte har ont i näsan.
(nu vrider vi oss i sängen av skratt som vi desperat försöker tysta i kuddarna)
Pappan: - Oj då har du ont i näsan, varför då?
Sigge: - PAA-PAAAAA
Emil: lång tystnad, - Titte har en kråka på näsan!
( vid det laget håller vi på att dö i gapskratt så Pappan går in till grabbarna och gör morgon)
När Emil kommer in till mig i storsängen har näsan frisknat till och av Kråkan syns inte ett endaste litet spår.
Som Jannika brukar säga: Barn är humor.
Kram Susan
