Fullkomlig kaos i familjen

[gladamamman]

Jag är fullkomligt slut.
Jag läser barnaboken.
Jag läser på det här forumet.
Jag försöker tillämpa, men allting blir bara fel.
Orkar inte riktigt formulera mig.
Kan någon ge mig tips på länkar som handlar om
Syskonbråd (intensiv (för-)trotsande 2,5-årig lillebror och bestämmande, gnällig, men även iblan pigg o glad (när man är själv med henne) 4,5-åring. De bråkar om allting. Tävlar om allt. Det är viktigt att vinna. Gapar och skriker och har ingen empati för varandra. Alls.
Gnällig 4,5 åring. Får hon inte som hon vill, så skriker hon eller gråter hon. Det kan handla om att hon anser att hon ska vara först att få bli först knäppt i bilstolen när vi ska åka iväg. Oftast knäpper vi henne först, men igår knäppte pappa lillebror först. Då skrek sig närmast fördärvad i tjugo minuter, kallar pappa för alla möjliga hemska saker. Innan hon hamnade i bilen, hade vi haft en dust om att hon skulle ta på sig sina kläder, så att vi kunde åka iväg. Det tog ca 45 min-1 timme. Och det är helt normalt i vår familj att det går till så här. 
Jag ska försöka formulera mig mer en annan dag, men nu är bråken igång igen och pappa lagar lunch och det är snart dags att äta.
Jag försöker hålla mig lugn och visa och lära och leda, som jag läser om. Men en halvtimme senare är allt igång igen. Allting blir fel. Alltid.

Jag orkar inte mer. I vilken ände ska jag börja.

Kramar från en inte alls särskilt glad mamma.

[Lua]

Hej

Först: en lång varm norrbottisk styrkekram

Sen: jag är övertygad om att social delaktighet skulle vara förlösande för hela eran familj. Att känna sig uppskattad och verkligt behövd är befriande och gör gott för hela flocken.

Hur ska ni börja då? Kanske du och maken skulle sätta er ner och göra upp ett schema för vad dagarna ska innehålla? Båda barnen är stora nog att göra ganska rejäla handtag och den stora är mogen för egna ansvarsområden. Kanske hon kan vara chef över blomvattningen? Soporna? Diskmaskinstömning?

Vi har lagt in aktiviteter där man arbetar tillsammans med ett barn i taget och aktiviteter där man arbetar tillsammans. Det är bra tycker jag!

Kommentarer på det?

Kram Lua.

[miniz]

Hej gladamamman och varmt välkommen hit till forumet!

Vad bra att du orkar skriva här och fraga! Det är en viktig början pa er resa till att bli en glad familj igen!

Här är en trad om lilith och hennes familj. Situationen är inte precis som hos er, barnen är lite mindre t.ex, men traden är bra. Fantastisk läsning pa sidan tva när situationen vänder. Som inspiration, att det gar att vända pa steken, att det blir bra!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8432

Precis som Lua skrev sa är social delaktighet viktigt, för att fa familjelivet att flyta fint. Och det är konstigt det där med 4.5 aringar. Plötsligt säger de NEJ! De har plötsligt blivit stora och kan sa mycket mer än man tror. Som förälder hinner man inte med i svängarna och behandlar dom som mindre barn än de är. Er dotter behöver utmaning i sina uppgifter. Ni kan sätta er ner tillsammans hela familjen var du och pappan säger att nu behöver ni faktiskt hjälp! Och fraga vad hon kan tänka sig göra för att hjälpa till hemma. Här är en bra trad som handlar om 4.5 aringar!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652

Nu maste jag ga, lillen kom upp ur badet! Men läs tradarna sa fortsätter vi därifran.

Kram Maria

[blomman]

Hej!
Jag kan bara hålla med miniz! Det är starkt av dig att skriva här, att vilja förändra!

Social delakighet är den ände du bör börja i, det kommer lösa mycket av bara farten och det som blir kvar kan du ta tag i om ett par veckor!
Lägg upp ett schema, rita och skriv ihop det och sätt upp på kylskåpet!
Låt dem arbeta tillsammans. Men även var och en för sig, eller med nån av er föräldrar.
Social delaktighet stärker familjen och tar bort vinnartänkandet.

Tänk social delaktighet hela tiden, även utanför schemat.
Med exemplet med bilbarnstolen så hade du kanske kunnat ge dem uppgifter. En låser upp bilen, en låser ytterdörren, skrapa rutorna...
Börja i hallen där du bara inte hittar dina skor , och de hjälper dig.
Behöv dem om och om igen!

Ja, nu upprepar jag mycket av det som Lua och miniz sa, men det är så sant!
Det är där ni ska börja!

Stor kram!

[Ewa]

Hej och varmt välkommen !

Var befinner du dig nu - några dagar efter att du skrev Det finns för närvarande en väldigt fin tråd på Klagomuren där en mamma med mycket fin hjälp i sin egen takt kunnat vända sitt kaos till något bra och njutningsbart. Kanske den kan ge lite inspiration:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18407

Du är varmt välkommen tillbaka när du vill!

Kram Ewa

[gladamamman]

Tack för era svar. Ni är så kloka allihop och så vänliga som tar er tid!

Efter mitt mail har jag varit inne en del på forumet och läst i era länkförslag och hittat en massa som fått mig att reflektera över saker och ting. Det största problemet ligger nog hos mig själv och min inställning till livet med barn. Jag har av olika anledningar varit mycket trött den sista tiden och har brusat upp för småsaker när det i de flesta fall är bättre att ta ett steg tillbaka när man känner att nu tog all kraft slut. Så Eva, din länk till Klagomuren var mitt i prick. På något konstigt sätt har det varit lugnare den sista veckan, men jag kan inte riktigt förstå varför. Jag får nog reflektera och fundera lite först.

Jag har försökt att införa det där med social delaktighet. Barnen har varit ute och hämtat tidningen och hjälpt mig med dammsugning och lite sånt. Tyvärr, så hör jag inte till den strukturerade personen, vilket gör att det här med social delaktighet blir när andan faller på. Hur SKA man göra; ska man PLANERA social delaktighet??

Jag är så oplanerad, så jag blir förvånad varje gång när klockan är tio i tolv och det är dags att äta lunch. OJ, är klockan redan TOLV. Men då är det ju dags för lunch. Vad ska vi äta nu då??? Jag får ta en titt i frysen. Vilken tur, där fanns köttbullar och frysta ärtor. Perfekt till pastaringar. Jaså, vi åt det igår också. Hm, ja varför sluta med ett vinnande koncept...? I den situationen så är det inte så att jag jublar av hjälp från barnen. Alla på det här forumet verkar väldigt planerade och strukturerade och allting verkar gå så lugnt till hela tiden. Hur gör ni egentligen?

Sen några andra frågor som kommit upp;

Min son (2,5 år) älskar vatten och häller ut det allt som oftast när vi äter. Han springer sen och hämtar handduken och torkar upp. Vad ska man göra här? Min man är jätteirriterad på detta. Jag säger att nu är det konsekvens som gäller, nu torkar vi (eller lillkillen då) upp vattnet. Men min man tycker att, Nu blir det inte mera vatten och så torkar han själv snabbt och lätt upp vattnet och tar därefter undan glaset. Det är ju bra att lillkillen lärt sig att torka upp, men nu är det nästan så att han häller ut vattnet och därefter springer han iväg och hämtar en handduk. Så jag förstår min man också. Och jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Det är ju inte ok att hälla ut vatten när man sitter och äter.

Det är lite samma tendens vid syskonbråken. Lillkillen blir förbaskad över något, nyper eller knuffar storasyster. Därefter försöker han krama om henne. Och så är allt frid och fröjd igen, tycker han. Men det är ju inte ok att nypas och knuffas, ens om man kramas efteråt. Är det någon som har något tips här?

Och storasyster har gått igång på att han har knuffats eller nypts och så skriker hon "Han nöp mig, HJÄLP, säg till honom att han inte får nypas". Sen nyper hon tillbaka och så är bråket igång. Och så står det att man ska låta barnen reda ut sina bråk själva. Det förstår jag inte alls - när de i princip håller på att döda varandra. Jag brukar sära på dem och därefter tala om att de ska krama varandra. Men då har det oftast gått så långt, så det går absolut inte att få dem till det. Vad ska jag göra här?

Kram, kram och stort tack för era svar och länktips!!

[blomman]

Hej gladamamman!

Jag tycker ett schema med social delaktighet är det bästa, för alla!
Dels som ser barnen, konkret, att de behövs och dels så ger det mig struktur också.
Jag är en slarvmaja, tro inte annat , en sån där som aldrig småplockar utan låter det gro igen och gör stora röjanden och river ut allt sen. Men med ett schema måste jag också göra saker mer strukturerat!

Om nåt av barnen t.ex ska moppa golven så måste jag dammsuga innan! Om nåt av barnen ska tvätta måste jag ta hand om den torra tvätten först så tvättstället blir ledigt för dem att hänga sin tvätt på!

När det gäller mat är jag iofs rätt noga, men det började också med ett matschema, eller matsedel när barnen var små. Sen var jag liksom inne i laga mat-svängen! Matsedeln gjorde jag och sambon ihop, sju veckor som vi sen varierade. Det var jätteskönt att veta vad man skulle laga, det blev mer varierat och man kunde förbereda!

Lugn kommer av att man har en plan! Frustration kommer av att man känner sig osäker. Så när man lagt upp sin plan över hur man vill att saker ska fungera och man själv agera då kommer lugnet som ett brev på posten!

Ang. vattnet, så tycker jag att det är rätt att han städar upp. Men om man inte kan hantera vattnet dvs dricka det, då måste vattnet tyvärr tas bort. Här är man beklagande, det var ju synd, men det är ju så..
Så en kombination av ditt och mannen sätt är nog bäst. Först städa upp, men kan man inte dricka vattnet, för det är det man har vatten till vid bordet, så får man tyvärr ta bort vattnet. (Ingen ilska bara ett sakligt konstaterande)
Sen kan man kanalisera han vattenlek, han kan få hälla med vatten i burkar och glas, inne i badrummet. Eller ännu hellre: Diska! Där får han göra nåt nyttigt av sitt vattenintresse!

Jag tycker inte barn, små barn, kan reda ut sina bråk själva. Jag tycker man ska hugga direkt som förälder, vid minsta knuff. Lägg deras armar om varandra och "tvinga" dem att krama varandra, vänta en stund, håll kvar, de kommer att slappna av och njuta av kramen. De är syskon, de ska inte bråka.
Sen kan du stärka deras gemenskap genom att låta dem arbeta tillsammans.

Bevakar de revir mot varandra ska det också avvärjas. Gemensamma leksaker t.ex, istället för varsin. Man får ha egna grejer men i en familj ska man dela med sig. Inom familjen får inte finnas revir, om du förstår hur jag menar?

Tänk att barnen ger oss en gratis chans att utvecklas som personer, de öppnar nya dörrar för oss, "tvingar" oss att ta ställning och rannasaka oss själva på vad som verkligen är viktigt!!

Jag vill gärna höra mer tankar och funderingar från dig!
Kram Blomman

[gladamamman]

Vi har försökt införa lite sysslor. Det blir inte jätteplanerat, men en början är i alla fall att jag planerar lite längre i förväg, när något ska bli gjort. När jag läste igenom mitt förra inlägg, så gick det upp något som är alldeles uppenbart. Vi kan inte fortsätta att vara så oplanerade som vi har varit hittills. Det blir ju rörigt för oss själva, men framför allt för barnen. Det är bara ca en vecka sedan, men vi börjar så smått planera för ett mer ordnat liv.

Jag har också bestämt mig för att inte trilla dit och gapa till när barnen inte gör som jag säger. När tålamodet tryter, så har jag gått ifrån under en kort stund. Detta har hjälpt till och gjort det något lugnare här hemma.

Sen några andra återkommande händelser:

1. Barnen har inte fått några fasta sysslor ännu, utan de är med när jag lagar mat och städar. Det har flera gånger blivit problem med att de vill göra samma sak. Jag delar ut sysslor, men oftast börjar de bråka om att de ska ha dammsugaren båda två. Ett annat ”problem” är att lillebror är extremt intensiv i allt han tar sig för. Står vi och gör middag och jag behöver hjälp med att skära potatisen till soppan (storasysters syssla) och lägga ner den i vattnet (lillebrors syssla), så kan lillebror inte bärga sig utan häver sig på storasyster och sliter potatisen från henne och KASTAR sedan ner potatisen i kastrullen. Jag försöker visa hur han ska göra, så att han tar det lite lugnare, men det finns bara två lägen. På eller av. Storasyster kan gå igång och vara intensiv på sitt sätt, men hon blir helt GAALEN när lillebror kör sitt race. Hur får man de till att inte tävla om allt, att inte vilja ha samma sak samtidigt etc??

2. Storasyster vill vara liten och vill inte göra saker som hon egentligen kan. Sitter vi och äter och hon blir kissnödig, så måste vi följa med. Helst vill hon att vi ska sitta inne på toaletten och hålla henne sällskap. Jag brukar oftast följa med, eftersom det blir ett sådant ståhej de gånger vi har sagt att vi väntar vid bordet. Det har någon gång slutat med att hon har kissat ner sig vid bordet.

3. Om vi någon gång säger ifrån att hon har gjort fel, så blir hon jättearg eller kanske snarare snopen. Då blir det ”Jag gillar inte dig, du är bajsig. Då gillar jag bara pappa” osv. Det kan vara en sådan sak, som att hon inte får coca-cola till maten eller att vi tillrättavisar henne med någonting, exempelvis att hon står och hoppar på stolen när hon ska äta. Vi säger ”sitt ner när du äter” och försöker att inte göra så stor grej av det hela. Eller så vill hon sitta i vårt knä när vi ska äta och så tycker jag att ”Det får du gärna göra, när vi har ätit upp”. Men det känns som att hon tycker att hela världen har rasat ihop, hon blir jätteledsen och ut kommer alla möjliga hemskheter. Hon beter sig på samma sätt om någon annan säger till henne. Senast var vi hemma hos några vänner och hon ville testa ett halsband som ägarinnan (7 år) var väldigt rädd om. Hon fick titta på det, men inte låna det. Då blev det bajskorv och jag gillar inte dig. Det handlar nog mycket om att hon blir snopen, men man får ju ändå inte bete sig så här. Vad gör man då? Tar barnet och går hem? Och låter resten av familjen stanna kvar på middagen?

4. När vi äter vill hon ofta ha en speciell kniv och gaffel. Om dessa är i diskmaskinen, så brukar jag svara att ”Ja, de är ju fina. De kan du ha nästa gång vi äter, för då är de rena igen.” Det duger inte åt henne. Antingen blir det ett himla ståhej och hon börjar gapa och skrika (ska man förvisa henne då??) eller så går hon bort till diskmaskinen, letar upp kniv och gaffel, drar fram en stol så att hon når upp till diskhon och ställer sig och sköljer av besticken. Sen kommer hon och äter. Om hon inte kommer på att glaset som hon fick inte var det rätta. Då är det samma procedur en gång till. Ibland går det jättesmidigt, men åtminstone några gånger i veckan, så blir det så här. Det har lett till att jag brukar se till att de rätta besticken är diskade, så att hon får dem. Men samtidigt tar det emot lite. Det ska väl inte vara så att vi inte ska kunna äta middag om hon inte hittar rätt bestick? Jag har förstått att hon är ganska omständlig även på dagis, så det känns nästan som att personalen är trötta på henne.

5. På dagis har det under de sista veckorna varit ståhej när vi ska gå hem. Hon vill inte ta på sig, hon vill att personalen ska ta på henne, hon gapar och skriker och säger att hon inte gillar mig. Eller så sätter hon sig och surar i ett hörn. Jag vill inte ställa till med någon scen, så därför försöker jag vara tydlig och tala om att nu ska vi gå hem. Det kan ta upp till en halvtimme innan vi kommer därifrån. Jag har försökt att prata om det. Jag har försökt med teater, så att vi låtsas att vi är på dagis och vi ska gå hem. Men nästa dag är det på samma sätt igen. Det spelar ingen roll om det är min man eller jag som hämtar henne. Det var så här för ca ett år sedan också, men sen blev det lugnare. Detta började igen för ca någon månad sedan. Det som är värre nu än för ett år sedan är att lillebror är mera rörlig och inte precis sitter still under tiden jag ska försöka få hem storasyster. Han springer hit och dit och ut och in och jag blir bara mer och mer stressad.

6. Lillebror tar efter storasyster. Så vi är också väldigt mycket bajskorv och att han inte gillar oss när det är något som har hänt.

7. Bråken dem emellan. Nu när de har börjat bråka, så har jag gått in direkt emellan och visat hur de ska göra istället – kramas. Detta tycker jag har hjälpt för stunden. Men hur ska man göra här. Ska man aldrig låta dem vara ensamma i ett rum för att leka tillsammans?

8. Jag försöker tänka social delaktighet även utanför sysslorna ovan. Exempelvis att lillebror låser dörren till bilen och att storasyster låser upp dörren in till huset. De vägrar dock att jag ska visa dem, vilket innebär att det oftast blir problem när de trycker på fel nyckel. Ex. om jag ska visa lillebror var han ska trycka, så slänger han sig på marken, eftersom han tror att jag ska nyckeln ifrån honom. Sen tar det tid innan utbrottet lägger sig. Jag har testat att låta honom testa först, men då blir han helt knäckt över att det inte går. Och så blir det utbrott i alla fall. Och det där med att storasyster vill att vi knäpper henne först, det är samma även om de får sysslor på vägen till bilen.

När jag läser det så här, så kanske det verkar vara småsaker, men alltihop känns så himla misslyckat. Alla säger att ”Du är den bästa mamman till din barn”, men jag kan känna att det är så synd om mina barn som har fått mig som mamma. Det känns så sorgligt alltsammans, att jag inte klarar av att vara en bra mamma till mina egna barn. Nu rinner tårarna, så det är bäst att sluta…

Kram

[miniz]

Först maste jag fa ge dig en kram! För att du orkar skriva och be om hjälp.

Jag försöker mig pa nagra tankar punktvis:
1. Ett schema hade nog underlättat för er. Sätt er ner tillsammans med stortjejen och tänk ut vad hon kan göra och vad lillebror kan göra. Här kan du lata henne bestämma lite och vara stor

2. Hon vill ha svar. Ska ni följa eller inte? Varan trearing var ocksa en sadan och jag har hört om flera, sa det är ett klassiskt problem, om man sa säger. Hos oss far man ga pa toa om man behöver under middagen, men da gar man ensam för det är middag. Om man behöver hjälp far man det, men inte sällskap. Om det gar sa langt att hon kissar pa stolen, far hon städa upp efter sig. Om hon vill pa toa och tycker det är trist att ga ensam, kan du pakta med henne. Berätta nagot liknande fran din barndom, att du ocksa kommer ihag hur traaaaakigt du tyckte det var att ga pa toa ensam, men att du kom pa att sjunga fader jakob tva ganger sa var du färdig och da gick det sa mycket bättre, typ...

4. Hon kan duka pa med er eller ensam. Varan trearing har ofta meningar om var hon ska sitta och iom att hon som regel dukar pa löser detta sig naturligt.

5. http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11610
Detta är en trad om precis detta, den är lang, men om du läser AW svar pa första sidan far du svar.

Jag har också bestämt mig för att inte trilla dit och gapa till när barnen inte gör som jag säger. När tålamodet tryter, så har jag gått ifrån under en kort stund. Detta har hjälpt till och gjort det något lugnare här hemma.

:thumbsup:

Det kommer nog flera svar! Bade pa punkterna som fattas svar och de som har svar.

Kram

[blomman]

Jag förstår att det är kaos just nu, så därför bör ni som föräldrar gemensamt sätta er ner och bestämma hur ni vill bemöta och hantera vissa situationer. Ni behöver vara överens och kunna stödja varandra genom att bete er likadant.
När ni väl hittat stabiliteten i familjen, då gör det inte så mycket om man skulle vara lite olika, men nu behövs det!

Jag hinner inte svara på alla frågor på en gån gså jag börjar litegrann:

1. Precis som miniz skriver är ett schema väldigt bra, speciellt för 4,5 åringen! Eftersom det tjafsas ibland dem emellan så bör de få åtminstone en uppgift i veckan tillsammans, utan er föräldrar! Ni måste stärka deras sammahållning genom att de får arbeta och lösa problem tillsammans.
Tänk ut något lämpligt, att göra mellanmål (t.ex en fruktsallad), städa badrummet tillsammans, hänga tvätt etc.
Blanda dig inte i om du inte hör att det blir bråk, låt dem komma fram till lösningar själva. Många har vittnat om hur deras barn blir otroligt samspelta när de arbetar tillsammans!

3. Man säger inte fula ord till varandra, oavsett hur arg man än blir!
"Jag säger inte så till dig och du säger inte så till mig!" och sedan får man nåt väldigt viktigt att göra och hör inte mer just då. Tills man får trevliga ord från barnet, då hör man väldigt bra!
Jag tror det här bottnar i samma sak som allting annat, ni behöver hitta stabiltet och glädje!
Kanske måste ni inte bara fokusera på direkta problem hela tiden, utan försöka få helheten att fungera, jobba på hela familjesituationen och då kommer även de mindre problemen lösas. vad tror du?

4. Jag tycker som miniz (oväntat, va? ), låt henne duka!
Det kan bli hennes uppgift, då kan hon diska bestick bäst hon vill, bara alla får tallrik, bestick och glas!

När jag läser det så här, så kanske det verkar vara småsaker, men alltihop känns så himla misslyckat. Alla säger att ”Du är den bästa mamman till din barn”, men jag kan känna att det är så synd om mina barn som har fått mig som mamma. Det känns så sorgligt alltsammans, att jag inte klarar av att vara en bra mamma till mina egna barn. Nu rinner tårarna, så det är bäst att sluta…

Vet du vad jag tycker? Jag tycker verkligen att du är bättre än många andra, för att du vågar erkänna att det gått snett, du vill förändra och du vill få saker rätt igen!
Många låter bara allting fortsätta i samma negativa hjulspår, men du vill bryta och förändra!

Men jag tror du måste börja tro på dig själv, börja tro på att du är bra och kan. Starta om och se framåt.
Om du går in i varje situation med barnen med de här tankarna i bagaget så kommer de känna det.
För dig själv vill jag rekommendera Mia Törnbloms förtsa bok "Självkänsla nu!". Läs den! Du måste börja gilla dig själv, för att kunna bli den mamma du vill vara!

Kram Blomman

[Ewa]

Hej!

Vad bra svar du fått av Miniz och Blomman :thumbsup:

En sådan där "kan inte"-fas hade vi också under trotsen. Jag fick jättebra svar av Anna, så kika här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... c&start=15
längst ner på sidan 2.

Kram

[gladamamman]

Först ett stort tack till alla ni som har tagit er tid att svara på mitt inlägg. Ni är fantastiska!! Sen en liten lägesrapport:

Nu har vi börjat skratta tillsammans. Varje dag. Kommer jag inte på något annat så kittlar jag dem och så skrattar vi tillsammans.

Bråkar de så har jag har varit där direkt och särat på dem och tagit tag om dem, så att de kramar om varandra.

Har så smått börjat komma på trixet med attityden!!! Och då handlar det inte om att "trilla dit-attityden", som jag skrivit om tidigare, utan om ATTITYDEN.

Barnen har varit med och gjort middagen/kvällsmaten varje kväll efter dagis. Lillebror är fortfarande jätteintensiv, men idag höll jag om hans hand när han skulle hacka morötter. (Är det fusk??) Och sen var han ansvarig över grytan, när det kokade. Efter han hade lagt i allt, så rörde han lite då och då.

Schema har vi inte tagit tag i, men det känns så himla skönt att vi har börjat ta våra första steg mot att LEVA istället för att använda tiden till att ÖVERLEVA.

Den sociala delaktigheten är säkert viktigt, men just nu känns det som att skrattet har varit det förlösande i vår familj. Det är grejer varje dag som händer, men just nu när de har sovit sen en timme tillbaka, så känns det bara så skönt att kunna sitta här och inte vara så gråtig som så många kvällar tidigare.

Det hände dock en sak idag när vi skulle gå hem från dagis. Det har varit ganska jobbigt ett tag att få hem storasyster från dagis, men idag gick det helt överstyr. Storasyster var jättearg redan när jag kom. Hon hade på dagis bestämt att en kompis skulle följa med henne hem. Kompisen skulle dock på gymnastik och det var inte alls så att kompisen skulle följa med. Vilket personalen hade berättat. Och storasyster var alldeles utom sig när jag kom. "Ja, kompisen kan följa med dig hem en annan dag". Hon gick i spinn, sparkade och skrek. Det tog nog tjugo minuter innan vi kom därifrån och då hade hon gallskrikigt, slängt sig på golvet, slagit till mig i ansiktet, ville inte ta på kläderna etc, etc. Sen skrek hon hela vägen till bilen. Jag försökte avleda henne några gånger, men sen kom hon på det förfärliga att kompisen inte skulle följa med hem. Vad skulle jag gjort? Om det händer igen, vad ska jag göra? Det känns ju inte som att det är trots. De andra barnen kom ut i kapprummet och undrade vad som stod på. Nu ikväll har vi haft teater inför morgondagen. Det har vi haft flera gånger tidigare och det har inte hjälpt tidigare. Vi får se vad som händer i morgon.

Är det någon som kan ge lite tips om hur jag ska agera?

Stor kram!

[miniz]

Vilken bra rapport! Vad bra ni jobbar!

Den sociala delaktigheten är säkert viktigt, men just nu känns det som att skrattet har varit det förlösande i vår familj. Det är grejer varje dag som händer, men just nu när de har sovit sen en timme tillbaka, så känns det bara så skönt att kunna sitta här och inte vara så gråtig som så många kvällar tidigare.

Vacker läsning!

Och ni jobbar redan med social delaktighet! Det är jättebra att barnen har varit delaktiga i matlagningen. Det är inte fusk att halla handen om handen. Sedan när det ska skäras gurka eller squash kan han kasnke göra det ensam med en vanlig bordskniv. Du lär honom hur man skär, det maste läras, som det mesta här i livet! Schema hinner ni med. (Det är bra att ha om motivationen slinker ner pa lagt niva, hos antingen stora eller sma.)

Ang dagishämtningarna, läste du traden?
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11610

Aterkommer mera konstruktivt i morgon, ville mest bara säga tack för rapport!

Stor kram

[ms Sophie]

Jag har inte läst alla inlägg utan bara skummat igenom och du har fått massor av bra tips och råd!'
Det jag fastnade för var det du skrev i början om att barnen bråkar - eller det var det där med att lillebror nyper storasyster och hon ropar om det.

jag har inte tänkt på det tidigare eftersom vi har en liten tjej och två större syskon och därmed blir det inte så mycket syskonbråk... trodde jag.
men jag har efter att ha träffat barnens kusiner - där vi har två små och 1 stor i stället - insett att det, som jag ser det, handlar om bemötande och uppmärksamhet.

vi har alltid "låtit barnen hållas". De har fått lösa sina konflikter själva. Vi har sagt ifrån om det varit nedvärderande påhopp etc. men annars har de fått hållas. Och de stora barnen - som är jämna i ålder - kan ju vara småtaskiga mot varandra ibland, men de får lösa sina problem själva.
Och syskonen har fått haft sina kontroverser utan att vi lagt oss i, vilket lett till att de stora barnen tar ansvar, säger ifrån och lilltjejen också säger till och hävdar sina åsikter och önskanden mot storasyskonen.

När vi märkte skillnaden var när vi skulle passa kusinbarnen - två jämnåriga med vår lilltjej och en jämngammal med våra två stora - och det var ett himla rännande med "vet du vad han sa", "vet du vad hon sa", "jag får inte vara med", "de säger att jag inte fåra vara där inne" osv. De förväntade sig att vi vuxna skulle lösa problemen och konflikterna!
Jag hade inte sett det så tydligt förut.

Vi har alltid tröstat den som varit ledsen, men de har alltid fått lösa problemen själva. Vi har inte gått in och löst det åt dem, kanske för att det är så stor åldersskillnad att vi räknat med att de stora ska kunna bete sig "moget" eller så är det bara för att det känns rätt och bra för oss?

Om man applicerar det på dina barn så ska du självklart trösta den som är ledsen och gärna ta hjälp av den andra - även om det är den som orsakat smärtan - och fokusera på det. Att hjälpa! inte "skuldbelägga" den andra, som man gärna kan göra "men varför gör du så där för", "nu har x ont för att du nöp x", "varför för inte y vara med när ni leker" osv. utan het enkelt bara ta tag i problemet som du har - ett barn gråter och du tröstar.

någon som hänger med i vad jag försöker få fram?

[Ewa]

Vad härligt att läsa att skrattet hittat in i familjen ordentligt :thumbsup:

Dagishämtningarna verkar inte just spela roll vad som föregår det hela. Det har blivit hennes pryl, helt enkelt. Så Miniz tipstråd tror jag kan få dig på rätt spår :thumbsup: Sedan när folk, stora som små, bryter ihop kan man ju alltid bjuda på lite pakatande där man delar eländet. KAN och BRUKAR vara förlösande. MEN - om situationen med dagishämtningarna låst sig en smula så är det inte alls säkert att det hjälper, det allra minsta. Förrän ni tagit tag i den situationen ordentligt. Och för det, är tråden alldeles på pricken.

Vad gäller syskonbråk. Jag förstår precis hur ms Sophie menar och det kan funka på större modeller. Men på mindre - och tills man lärt sig och fått verktyg för hur man faktiskt beter sig - så tror jag ändå att man får ta en mer aktiv roll som förälder och vägvisare. Det är iaf min erfarenhet. Så som du gör, genom att visa. Att man får gottgöra och klappa fint/kramas. Däremot, och där har ms Sophie en god poäng, tycker jag inte man ska ta något mycket för "skvallret". Man tar hand om den som blivit åtgången. Sedan ser man till att ungarna kramas. Och visar och lär barnen HUR man beter sig mot varandra här i världen.

Anna skriver bra om skvaller i BB, och här kommer en tråd i ämnet:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... t=skvaller

Kram Ewa