tva eller flera sprak i familjen

[miniz]

Maste fixa ett a med ring över... sprak

Hur gör ni med hemma där det talas tva eller flera sprak? Och varför?

Hos oss pratar jag norska med barnen, pappan pratar franska. Jag och pappan pratar norska tillsammans. Vi bor i Spanien, men här pratar de katalanska.

Jag har läst nagonstans eller nagon har sagt till mig för lääänge sedan att det är bra om en person alltid talar ett och samma sprak till barnet. Da kan barnet skilja spraken via människorna. Det stör inte att personen talar olika sprak till olika människor. Och antalet sprak spelar inte sa stor roll, det är en person - ett sprak som gäller.

Det är inte sa lätt alltid, som när vi är ute i parken t.ex och jag säger till mitt barn, att hon far vänta pa sin tur att aka kana typ. Detta är ju ocksa ett besked till de andra barnen och föräldrarna att jag sett att hon trycker pa den som sitter överst, samtidigt som jag ger besked till ungen där uppe att det kommer fler bakom... Men när jag bara säger detta pa norska är det aldri nagon som fattar. Ofta säger jag det samma pa spanska ocksa.

Annat som är svart är hemmaspraket, gröt är ett väldigt nordiskt koncept tex. sa det heter bara gröt, ocksa pa franska... Kos (mys) är ett sa skönt ord pa norska, sa det heter ocksa sa pa franska, hos oss. Det är inte bra! Ungarna gar ju runt och säger gröt till fransmän. Eftersom vi bor utanför bade Frankrike och Norge blir deras sprak ganska fattigt, sa jag försöker att tala riktig norska och inte blanda in fina franska ord, men vi säger aldrig, värsago kom a spis. Det heter A taaaable...

Hur gör ni

Maria

[Gäst]

Jag pratar finska till barnen och Ola pratar något annat, antagligen skånska... 8)

NÅJA... allvar var det. 8) Tror jag.

När jag är ensam hemma med barnen - vilket jag är halva dagen varje dag - pratar jag bara finska och barnen svar mig på finska. Inga problem.

Sen kommer Ola hem vid halv sex, och det gemensamma språket är ju svenska. Han förstår ju inte finska. eller ja, ett visst passivt kunnande börjar han ju ha...

Så när jag är med ett barn, och diskussionen gäller bara oss, typ, vi är i andra änden av huset, så pratar jag finska. Diskussionen gäller mig och barnet. Sitter vi vid bordet är det oftast svenska. Jag KAN säga något till barnet på finska och direktöversätta till svenska...

Jag försöker hålla mig till finska så mycket det går, men gemensamma diskussioner mellan hela familjen - som vid matbordet - det GÅR ju inte.

Jag har inte märkt av någon förvirring hos barnen - och de får ju titta på barnprogram på finska och så läser jag böcker på finska och spelar finska barnskivor till dem. Jag har inte trott att de reflekterar över vilket språk de pratar - men igår överraskade sonen mig genom följande:

pratar för sig själv, på väg till badrummet. Jag hör inte vad han säger men hör på tonen att det är finska. I badrummet finns pappa.

Pappa: vad sade du? (till Hugo)

Hugo: Hugo pratar finska!

[miniz]

Jag försöker hålla mig till finska så mycket det går, men gemensamma diskussioner mellan hela familjen - som vid matbordet - det GÅR ju inte.

Vi pratar norska runt bordet och om pappan pratar med barnen sker detta pa franska. Det är inga problem för jag förstar franska. Nagon gang sitter de tre (lillen säger mest dää som nog är norska 8) ) och pratar franska. Jag kommenterar pa norska och da svarar de mig pa norska. Sa är det nu. Den stora tjejen pratade bara franska med mig när hon lärde sig prata, men da bodde vi Quebec var de talar franska.

Lilltjejen som är 3.5 ar fragar ofta om dom pratar "ja eller oui eller si". Sa hon vet vad hon ska ställa sig in pa.

De är helt otroliga dessa sma!

[Gäst]

Visst är de otroliga!

Om det var så att det fanns ett språk i den här familjegemenskapen som alla förstod då skulle jag kunna hålla mig konsekvent till finska. Men den där mannen...

[TorsMamma]

Jag talar bara engelska till Tor och pappa svenska. Vi tillsammans pratar svenska till varandra, men Tor blandar svenska och engelska.

Jag fick höra att man som förälder inte skall blanda 2 språk till sitt barn för då blir de förvirrade men om man håller språket rent så får de 2 modersmål, istället för flera hopblandade språk. vet inte om detta stämmer men tycker mig ha hört om detta från andra familjer också.

Här där vi bor är MÅNGA 2-3 språkiga så det är ganska skoj.

[Gäst]

Jag har också hört detta Linda, men har inte märkt att mina skulle blanda... kanske det jag gör är då konsekvent nog?

[TorsMamma]

päivi+torsmamma=sant

[Gäst]

sant så sant

[miniz]

Hej TorsMamma!

Vi kör konsekvent minus dessa ord och fraser som smiter in ibland...
Men tycker inte ni det är svart att inte säga sadana mysiga ord pa det andra spraket? Jag tycker det är viktigt i och med att vi bor i ett land var de talar varken mitt eller pappans sprak.

Mina flickor blandar inte spraken, men sprakuppbyggningen. Typ De ska ut og gjöre sykkel Faire du velo, pa franska, sykle pa norska... Da upprepar jag det rätta pa norska. Nagon gang far jag rätta till och säga hur man säger pa norska. Men jag vill ju inte att det ska bli tjat heller. De hör sa lite norska ocksa, sa jag maste (väl?) rätta litegrann.

[Nimrah]

Vilket bra initiativ!

Det bästa när det gäller språkinlärning och "tjat" om hur det heter är om man t ex säger: -Jaså ska du cykla! Vad roligt!

Om man istället säger: - Det heter jag ska cykla. Har man snart ett barn som inte vill prata längre.

Jag är ingen expert men lite kunskap har jag om just andraspråksinlärning.
Här pratar vi svenska med varandra maken och jag. Jag pratar svenska med sonen och pappan pratar urdu. Jag har oxå förstått det så att det är viktigt att man pratar ett språk med barnet och inte blandar.

[Stilla]

En släkting till mig är gift med en man från Schweiz. De "träffades" på tyska, så de talar tyska med varandra, fast han talar franska med sina föräldrar. Min släkting talar svenska med barnen och pappan talar tyska med dem, men de går i fransk skola (:roll: Hur ser det ut i huvet på dem!? ) Det verkar inte vara några problem! Vilken fantastisk grund att stå på när man sen ska studera och ge sig ut i världen! Gratulerar er med flerspråkiga barn/familjer!
Stilla

[miniz]

Nimrah - Jag vet att man inte ska tjata och att det kommmer med tiden, men det är svart att halla sig, alltid, hela tiden... I tillägg sa pratar pappan nästan perfekt (alltsa inte helt perfekt) norska. Sa da är det ju ännu viktigare att de lär sig norska pa riktigt. Men med tid blir det bra! Och om de eller vi flyttar till Norge en period sa sätter det sig nog. När stortjejen pratar med sin norska mormor skärper hon sig och försöker prata rätt. Men hon har nagra uttryck som hon inte kan ändra pa. Att ha 5 ar... avoir 5 ans... Men men. Maste komma ihag att de är sma ännu.

Stilla - det är lite som mina barn. De har norska och franska hemma, katalanska i förskolan (här börjar de när de är 3, om man vill) och i tillägg pratas det spanska i gatan... De pratar svenska med sina kusiner och en farbror pratar bara engelska och 25 % av släkten pratar finska... En person, ett sprak! De förstar inte engelska eller finska (ännu).

Visst är det fantastiskt med flera sprak. Nagon gang tycker jag synd om dom, barnen, när de ska lära sig prata, de maste jobba sa hart. Men dom tycker ju inte det är jobbigt, det är ju helt normalt. Det är sa det är att leva, det är deras verklighet, de vet inte om nagot annat... Och visst är det jobb för ett barn att lära sig prata och första överhuvudtaget. Ett eller tre sprak, spelar ingen roll liksom.

[TorsMamma]

en liten annekdot kring detta med språk. Tor är ju då 2,4 år och i höstas så satt han i gungan på altanen.

Han ville ha mera fart och jag har lärt honom att säga "anotherone" för jag gillar inte detta MER kommandot. Tycker inte det låter så trevligt.

Så här sitter då sonen och farten håller på att ta slut. Mamma och pappa har ca. lika långt avstånd så här gäller att få den som hajar först att putta på. Så där sitter sonen och säger "en annan, mera, more" upprepande tills någon av oss lyssnade.
Det var jättegylligt. Det visar att han verkligen försökte att komminucera med oss båda. Nu för tiden sker det ganska ofta att han översätter sig själv när vi pratar.

[wifsta]

Som förskollärare tycker jag att ni arbetar helt rätt, då erfarenheter från förskolan och undersökningar visar just på detta: 1 person - 1 språk.
Det som är viktigt är att åtminstone EN av föräldrarna använder SITT modersmål, detta för att barnen skall få ett "känslospråk" dvs ett språk på vilket de kan uttrycka sina innersta tankar. Det är en brist det visats på när barna blivit "halvspråkiga" dvs kunnat göra sig förstådd på två eller fler språk, men inte haft språkliga begrepp för tankar och känslor.

Ett vackert ordspråk som jag tycker ni skall ta till er är:
Ett barn föds med tolv språk, men berövas elva av dem
Detta kommer aldrig era barn att drabbas av - lyckos dem!
Vi kanske kan byta barn under några sommarveckor - det vore väl en idé för att ge fler barn möjligheten till "språkbad"?

[miniz]

Vad bra! En person - ett sprak!

Jag tror det där har ändrat sig lite med tiden. När jag var liten sa bodde vi i Sverige och da pratade vi svenska. Ingen i familjen är svensk, men bodde vi i Sverige skulle vi ocksa prata svenska. Sedan flyttade vi till Norge och jag nekade byta till norska, i 6 manader Sedan pratade vi norska hemma. Med brorsan blandar vi, vi vet aldri vad vi ska prata, men det är inte till hinder. Det är bara sa det är...

Flera av mina kompisar med utländska mammor och pappor har inte fatt lära det extra morsmalet som barn. Men alla jag känner nu, som har barn med nagon med ett andra sprak lär barnet bada spraken. Jag vet inte, är det bara i min krets? Eller är det en trend?