Vi har haft stökigt med Es mat från scratch, la av gen(sen)vägarna för några år sen nu (leksaker och böcker vid maten) men vi går inte framåt i nån stor fart. Nu behöver vi ett fast handlingssätt att hålla oss till så han äntligen får tydliga besked om vad som gäller.
Han börjar alla måltider precis som någon annan beskrivit med NEEJ, JAG VILL INTE! Vi bjuder glatt till mat ändå och han kommer och sätter sig och konstaterar (alla måltider utom dem med pannkaka, blodpudding och nån fler rätt) att han inte tycker om det här och inte vill äta. När vi säger att varsågod och ät så käkar han två tuggor och sen vill han att vi ska ange hur många tuggor han måste äta till innan han får gå. När vi inte vill ge det beskedet så bara sitter han med sedan, surrar om allt möjligt men vill inte äta och när en halvtimme gått så dukar vi av efter att ha tjatat hundra gånger att han ska äta.
Ibland har vi efterrätt och då måste han äta lite för att överhuvudtaget få efterrätt men han vägrar i sten och bryter ihop när vi förvisar honom från matbordet eftersom han gråter och skriker så.
Hur får vi till detta med maten? Är detta metoden?:
Bjud varsågod, ignorera sura miner, anmärk inte på maten och svara inte på frågor som "hur många skedar måste jag ta?". Kommentera inte om han äter eller ej. När vi är klara dukar vi av, lille Es mat också och han får sin vanliga kvällsfrukt och inget annat.
Vad gör vi i de fall lille E tjafsar och gråter och skriker och framhärdar med hur mycket han måste äta för att få gå? Skall vi förvisa honom eftersom han förstör VÅR middag, inklusive lilla A:s? Hon äter fö bra.
Ge två puckoföräldrar lite tydliga regler så ska vi följa dem och lille E äntligen lättad komma ur detta träsk vi fört honom in i.
mammamy