Fula ord

[Helan]

Hej

Jag vill gärna få råd om hur vi skall agera i vissa situationer när det gäller vår femåring.

Ofta när A blir ledsen eller arg springer han skrikande från platsen och vill vara ifred på ett väldigt högljutt sätt. Kommer någon efter springer han bara längre bort. Numer har han oftast koll på var den vuxne är och går inte längre bort än vad han klarar av. Vi låter honom oftast vara ifred och kommer till honom när utbrottet har klingat av. Vid ett tillfälle i treårsåldern sprang han dock iväg på en passargerarfärja och där vågade vi inte lämna honom utom synhåll vilket betydde några varv med en skrikande kille före och en avvaktande höggravid mamma efter

Häromdagen blev han arg i en pulkabacke och gick iväg mot en parkering utom synhåll. När pappa får kontakt säger A att han aldrig var framme vid parkeringen och jag tror honom men det kan ju hända saker när han bara springer iväg sådär. Hur ska vi göra i dessa situationer? Vi vill ju respektera att han vill vara ifred med sin ilska/ledsenhet men samtidigt vill vi inte svika honom i hans frustration, men det är mycket svårt att vare sig få honom att stanna eller nå honom.

Vi behöver hjälp med en annan situation också. A tycker att kiss, bajs, rumpa etc är väldigt roliga ord att säga vid olika tillfällen. Vi har hela tiden sagt att det är ok att säga hemma eftersom vi trott att ett generellt förbud av "fula" ord inte underlättar genomgången av denna period. Det har fungerat bra och har det slunkit fram vid fel tillfälle har det räckt med att påminna lite diskret. Det kändes också som att uttrycken minskade efterhand. Nu har det dock blivit bakslag, han svarar rumpa på många frågor, det sägs bajs om mycket osv. Vi har reagerat med att säga att vi inte vill lyssna och har bestämt att fula ord får man säga på sitt rum.

Ikväll kom "rumpa" som svar på vanligt samtal på väg till sängen och jag konstaterade då att "då får du gå in på ditt rum själv i kväll - godnatt godnatt sov så gott". Han lommade in på rummet och började stortjuta i sängen. När det lugnat av gick pappa in och sade "jag hör att du är ledsen..." men får ett skrikande JAG VILL VA IFRED till svar. Efter ett tag är det tyst och jag går in och säger samma sak men en kniptyst kille ligger under täcket och vägrar svara. Hur göra här? Det påminner lite om den förra situationen iochmed att han reagerar på ungefär samma sätt vid olika motgångar.

I övrigt är han en glad kille, går på utedagis, har social delaktighet här hemma både på schema och i övrigt arbete vi behöver göra.

[Susanne*]

Hej
Låter som lille store raringen har det bra både med utedagis och massa delaktighet. :thumbsup:

Tänk ge honom andra verktyg för att hantera sin ilska. Gå igenom med honom vad som gäller, noga.


Om man blir arg och vill vara för sig själv så får man berätta det och sedan gå till en plats dit ni bestämmer tillsammans. Typ. Resonera med honom tillsammans på ett "familjemöte" och gör en plan för vad man kan göra och vart man kan gå ur vägen. Ett möte när alla är lugna och man har trevligt. Påminn sedan vid behov. Om det inte fungerar så får man avbryta aktiviteten och åka hem. Den konsekvensen måste ni också berätta för honom så han är medveten om vad som händer. Ingen skuld, utan bara beklagande. "Om det inte fungerar så kan vi inte vara kvar för det är farligt att springa iväg till vägen, parkeringar m.m."

Andra verktyg som kan behövas är ju att slå på en kudde, skrika så högt man kan under täcket. Ja vad som kan fungera. Gör det gärna till en riktigt skojig stund när ni resonerar och testa olika sätt att bryta samman på. Högt och med massa ljud.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra med sig själv när man kommer ur balans, det är inget man bara kan. Vi måste i andan VISA, LEDA, LÄRA, HJÄLPA berätta HUR man kan göra och hur man INTE kan göra.

Pakta gärna också genom att berätta vad som hänt när ni blivit upprörda och hur ni hanterat det. Eller någon episod från er barndom (påhittad går bra). Ibland tror de att alla andra är så perfekta och att det bara är deras liv som blir upp och ner.

Gällande fula ord så hade inte jag heller gjort någon stor affär av det. Börjar det urarta så gäller dock sedvanlig förvisning samt att man får åka hem. Först en påminnelse förstås, diskret. Även här kan man skoja till det och köra en tävling om hur många fula ord man kan, med STOR glimt i ögat. 5-åringar är tacksamma små varelser som vet vad man inte får, men kan inte riktigt följa det. Under temat "så här får man absolut inte göra, egentligen" kan man göra en grej av det. Och avsluta med att vill man säga detta så får man göra det på sitt rum.

Och jo, att låta honom lägga sig själv i det läget blev ju mer som ett straff än en konsekvens och allt blev upp och ner. Bättre i det läget att bara inte höra, eller att påminna om HUR man gör och ta tag i det nästa gång.

Bidogar några lysande länkar för små stora raringar. Passar ju inte riktigt in här men massa bra tankar.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468

Kom gärna tillbaka med dina funderingar och reflektioner.

Varm kram
Susanne

[Helan]

Tack för tipsen och trådarna! Fick en del att fundera på, känns som att vi försökt åt det håll du visar men inte irktigt kommit ända fram.

Vi upplever det som att utbrotten är svåra att förutse, det känns som att de kommer från "klar himmel" (när han var yngre var det ofta ren blodsockerbrist som var största anledningen till utbrotten så då kunde man ana när de var på väg). Det känns som att det kan bli svårt att hinna påminna hur man egentligen gör när han blir arg om han springer iväg som en omedelbar reaktion på ilskan/smärtan. Om nu ett sådant utbrott kommer och han springer iväg, trots familjeråd och teater och allt, hur gör vi rent praktiskt då tycker du? Avvaktar och följer på avstånd och väntar med förvisning tills det gått över eller tar skrikande unge under armen och går, om vi får fatt honom? Förstår du vad jag menar?

//Helen

[Susanne*]

Hej igen Helen
Det är alltid bra att fundera lite. Och det låter absolut som ni redan var på rätt spår. Just det att bara ha tänkt igenom och ha en plan som man jobbar efter, är ofta det förlösande.

I en period nu så hade jag hållt mig mycket nära och varit redo. Ofta drar ju sig 5-åringar undan en bit så kanske det ändå kan finnas signaler som man ändå kan uppfatta Om inte annat så hinner du förhoppningsvis att hugga honom.

Jag hade inte följt på avstånd och förvisat sedan. Mitt mål hade varit att hugga direkt, påminna och om inte lyssnade så ta under armen och åka hem. Om du inte hinner med eller inte kan få tag på honom, så var så cool du kan och bevaka på håll. När han sedan närmar sig så meddelar du beklagande att ni får åka hem och inte kan vara kvar längre. Sakligt och utan skuld. Om man börjar följa efter så går han gissningsvis längre och längre och det är lätt att det istället blir en uppmärksamhetslek och ett spel.

Om du hinner ifatt honom så varna en gång och fråga "vart ska du sätta dig"? Innan du avbryter och åker hem.

Tänk på att gå igenom innan "hur man gör" och att gärna spela upp teater (ha kul).

Rapportera gärna och vi finns här för fler frågor.

Kram
Susanne

[Helan]

Det låter jättebra! Tack!

De gånger som utbrotten är svåra att förutse är när han slår sig och reagerar på smärtan genom att springa iväg, men med de här verktygen tror jag det ordnar sig.

//Helen

[Susanne*]

Tro sjutton det är svårt att veta om man ska slå sig. Men vilken gåva ni ger honom om ni kan lära honom hantera våde ilska och ledsenhet på ett konstruktivt vis. Hur många av oss vuxna är bra på det.

Lycka till och ser fram emot rapport.

Varm kram
Susanne