Får mamma vara ledsen?

[linusmamma]

Hej!
Vet inte om det här egentligen är rätt forum att ställa dessa frågor, men min utgångspunkt är min lilla ettåriga son och hans hälsa, så jag tar mig friheten att fråga ändå.
Jag skrev tidigare tråden ”Trasig mamma” och fick fina svar från både Anna själv och andra här. TACK!!! Vår familj mår mycket bättre nu…
Det jag undrar nu är hur jag ska göra med min egen mentala hälsa kontra sonen. Jag håller på att läsa Annas serie Mommo och har tidigare läst ”Dansa med träben”, ”Flodhästen i vardagsrummet” och går även i terapi för att reda ut min barndom. Känner igen mig otroligt i Annas böcker, ansvaret för allt o alla, bristen på tillit, oförmågan att ge sig själv ett värde m.m. Det jag undrar över är om och hur jag ska visa min son alla de känslor som flödar inom mig nu. Jag är väldigt ledsen ibland och gråter.Är det ok att visa det för sonen? Han är ju så liten ännu och förstår ju inte varför mamma är ledsen. Min egen mamma var deprimerad i perioder under hela min uppväxt och smög undan med detta, varpå jag trodde att det var mitt fel. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska visa mina mindre roliga sidor av personligheten för sonen. Jag är rädd att göra som min mamma, och låtsas att allt är ok. Hoppas någon förstår vad jag menar och kan ge lite synpunkter. Kram!!

[liw]

Jag vet inte vad som är rätt och fel i detta så mitt svar utgår helt från min magkänsla...

Känslor av alla det slag är ngt vi inte kommer undan och jag tror därför inte att man ska hymla med dem. Är du ledsen så tycker jag att det är helt OK att vara det inför barnen också. Gå inte undan och gråt men försök samtidigt att inte släppa allt inför din lille son. Gråt gärna, ta honom i famen och tala om att mamma är ledsen men att det inte är ngn fara, och glöm inte att försöka le mot honom mellan tårarna.

Ja så tycker jag, hoppas att fler kommer med tankar och ideer kring detta

[Susanne*]

Hej
Din fråga rymmer så otroligt mycket sorg och så många aspekter. Men jag börjar i ena änden...

Barnen kan inte hantera att deras föräldrar är ledsna därför att de känner sig hotade och överlevnadsinstinkten kommer in. Barn tar i regel också alltid på sig ansvaret - vare sig man visar det öppet eller barnen ser det ändå (vilket de alltid gör). Anna skriver en del om detta i barnaboken och kan uttrycka det mycket bättre än vad jag kan. Det är först vid tonnåren som en förälder kan "demaskera" sig utan att det blir sådan obalans. Vad du kan göra när ledsenheten ej går att stoppa är att koppla det till något förståeligt för barnet och där de ej heller har ansvar. Typ: mamma har ont i benet, mamma klämde fingret. Kan du blåsa Naturliga saker för dem.

Jag förstår att du jobbar med dig själv och det är en tung period. Sådana här saker kommer ofta fram när man får barn. En reflektion över sitt liv och sin egen barndom.

Min mamma var också deprimerad i större delen av min uppväxt. En klok kvinna egentligen men också offer för sin barndom och sin oförmåga att hantera sin livssituation. Jag var nog på väg att upprepa hennes mönster men har valt väg och bestämt mig för att "nu är det f-n dags att bryta min mors, hennes mors etc mönster. Mina barn ska ej behöva slåss med det som jag har gjort (men det blir väl något annat istället ).

Det är ju nog det vanligaste att man upprepar dåliga mönster därför att det beteendet sitter i ryggmärgen. Man måste göra ett aktivt val och våga möta sig själv och tvinga in sig i annat mönster. Det finns ju någon anledning till det oförklarliga att misshandlande barn slår sedan själva sina barn.

Jag träffade en klok gammal man på 70-år som arbetar som coach och är utbildad i psykologi etc. Han gav mig många kloka frågor som hjälp till att släppa taget och gå vidare. I grunden handlar det om att möta vad som hänt, förstå hur det påverkat och sedan bygga om sin livskarta för att gå vidare med nytt livsbeslut. Kan tyckas hårt men många terapeuter idag kan älta till förbannelse. Det ska handla om att leva och att våga möta livet. Du förtjänar att må bra och leva Du kanske vet att redan när vi är ca 12 år så är vår karta klar över "hur man beter sig i livet". Den lever vi efter tills "något" ec. kris får oss att ifrågasätta den och aktivt ompröva kartan.

När min mamma var ledsen så blev jag ju förstås snälla flickan (och duktig som f-n) för att göra henne glad. Präglar ju mig förstås fortfarande idag men då jag har insikten så har jag ju också möjligheten. Kanske därför jag svär lite extra... 8)

Jag känner med dig och hoppas att du hittar vägar för att bryta din mammas mönster. Det sista du vill är att ge samma till ditt barn - eller hur När du funderar över hur han upplever hur du är så kan du bara minnas från din egen barndom.

Varm kram
Susanne

[en mamma]

Jag växte upp med en mamma som alltid verkade vara ledsen och det gjorde så ont eftersom jag trodde att det var mitt fel. Nu när jag är mamma vågar jag inte visa mig ledsen för mitt barn men det är också helt fel tror jag. Det bästa är att vara glad när man är glad och att vara ledsen och visa det när det är så och förklara tror jag, men dit har jag inte kommit ännu.

[annawahlgren]

Tack, Susanne*

Ledsenheten kan man inte alltid dölja och ska inte heller. Men förklaringarna ska vara konkreta, om man vill skuldbefria barnet. Helst ska barnet kunna åtgärda eländet också. "Mamma har så hemskt ont i foten. Kan du blåsa? Å, tack, nu känns det så väldigt mycket bättre!" Med fotontet kan man sedan fortsättai evigheter, vid behov. "Har du ont i foten igen?" undrar barnet förstående. "Ja, precis, nu gör det ont igen. Jag blir så ledsen när det gör ont."

Inte förrän barnet kommer upp i tolvårsåldern och börjar uppmärksamma sina egna känslor och relationer och försöker analysera dem, kan man överhuvudtaget prata abstrakt om vad man känner utan att barnet tar på sig skulden. I varje fall inte hela skulden

[linusmamma]

Vill bara ännu en gång tacka för era svar. Speciellt tack, Susanne, dina ord berikade och värmde.
Nu vet jag hur jag ska göra med min gråt inför sonen. Numera har jag ont i "armen" när tårarna (över nåt helt annat!) tränger sig på.
Kram!

[Susanne*]

Tack Det glädjer mig mycket.

Det är en lång och arbetsam resa men försök (jag vet - jättelätt ) att se det som en resa i livet med inre visdom och harmoni som mål (emellan varven förstås). Fokusera på alla små detaljer i vardagen som ger sådan innerlig glädje. På ditt barns upptäckresande i livet som du har fått förmånen att ta del av. Skratt är inte bara livsviktigt och läkande för våra barn. Och egentligen finns miljontals saker varje dag att tokskratta åt när man har barn. Gör inte som våra mödrar som kanske missade glädjen för sorgen.

Du kommer att fixa detta

Varm kram