Kvällsstruliga tvillingar på 2,5

[pelleplutt3]

Hej,

Våra tvillingar sover i samma rum, i varsin säng och det har de gjort sedan de var fem månader. Vid åtta månaders ålder fick vi hjälp genom forumet här och Anna för att kura dem. Det gick strålande och vi hade lugna sköna kvällar, orosfria nätter, och ensamleken på morgonen funkade klockrent!

Något hände för några månader sen, då de var 2 år. Vi har fått läggningar som tar flera timmar och som resulterar i att vi mår dåligt för att vi aldrig får någon egentid på kvällen, plus att man känner sig dum för man blir arg och ledsen på dem! Så vill vi inte ha det, snälla hjälp oss komma på banan igen!!

Vi flyttade i samma veva till en ny stad, vilket innebar nytt dagis. (Ja, de går på dagis mellan 8-16). De gillar sitt nya dagis mycket!

Vi gjorde snabba läggningar, precis som innan och de var glada och stilla i sängarna när vi gick ut. Men sen blev det party!
De började hoppa och studsa, kasta ut madrasser, ta av sig kläder, blöja osv. vi blev tvungna att gå in, att ramsa funkade inte alls som tidigare. De lyssnade inte på någonting längre! Spjälsängarna stod då placerade bredvid varandra så de kunde pilla genom gallret om de så ville. Vi provade att flytta isär sängarna, inte hjälpte det lilla...

Vi höll på att bli skogstokiga! Tillslut var vi föräldrar så arga och besvikna. Det tog dem flera timmar att somna. Oftast hade de väldigt roligt här, och sägas bör att de skrek inte alls efter mamma eller pappa. De VILLE bara inte sova! En dag bestämde vi oss för att byta till juniorsäng (nåt var vi ju tvungna att göra). Vi resonerade som så att än har de inte trillat ur sängen och när de låg utsträckta var de bara någon centimeter från att slå huvudet i väggen. Det skulle bli tvunget snart i alla fall, även om vi hellre behållt spjälsäng ett tag till.

Och så tänkte vi att KANSKE kan vi vara inne i rummet och få dem till att bli lugna och trötta (det funkar ju hur bra som helst på dagis). Men det var inte vad de ville!

Vi försöker nu ligga därinne med dem (madrass på golvet) och säga "scccchhhh" och om den ena stökar för mycket får den gå in i "bäbissäng" (tillfällig resesäng i annat rum). Så fort han ropar att han kan sova i stor säng tar vi över och gör nytt försök, det kan bli många rundor. Vi är då positiva och inte fördömande, man får ny chans hela tiden!
Vi blir mer och mer trötta och vi märker att vi inte är lika starka och fokuserade längre. Vi är inte självklara, hur ska vi göra för att bli det? Det är inte ovanligt att vi börjar läggning vid åtta och den siste filuren somnar halv elva. Det kan omöjligt vara sunt!

Vi har även provat att bara lägga dem (som när de hade spjälis) och gå därifrån med ramsa, då springer de runt och klättrar upp i fönster, slår i dörrar etc. Då måste man ju gå in och lägga ner och markera eller hur?Sjövilda - och inte biter det att bli arg heller!
Jag vill också tillägga att när de väl somnat sover de hela nätter och de leker underbart härlig ensamlek på helgmorgonarna.

Rent praktiskt, vad kan vi göra för att få ordning på tillvaron?
Ska de få varsitt rum?
Ska vi slopa middagsluren, nu sover de en timme på dagis-dagar. På helgerna hoppar vi över ibland och då somnar de lättare på kvällen. Men klarar de dagis då?
Hur mycket "bör" de sova sammanlagt nu?
På semestern (fyra veckor) funderar vi på att låta dem sova max 20 minuter på dagen, OM de vill (själva bestämma).

Mitt mammasamvete undrar - är de inte tillräckligt socialt delaktiga? Borde jag jobba mindre - kortare dagisdagar? Att inte jobba alls är inget alternativ.

Tacksam för svar.

[Gäst]

Hej på er

Det där låter inte alls något bra.
Så ska ni ju verkligen ine behöva ha det.

Det första jag tänker på, är om ni vekligen har beckmörkt inne på rummet.
Det låter ju som de kan sysselsätta sig med båda det ena och det andra och det är ju svårt om man inte kan se något för mörkret

Det andra jag tänker på är: Återinför spjälisen

Jag är ju bara en vanlig forumist, som kurat för länge sedan, men kanske kommer någon mer rutinerad in och svarar, för jag känner mig lite osäker.

Men det som slår mig spontant, och som jag tror att jag själv skulle göra, är att GE ALTERNATIVET sitta på stol/pall eller sova i sin säng.

Alltså
-Jaha vill ni inte sova-varsogod och sitt på pallen. (tex i köket)Och när de hasar sig ner frågar man-Vill du gå och sova nu?
Om inte, -Sitt upp på pallen.

Eftersom de är tvillingar skulle jag ha stolen/pallen en bit i från varandra, det ska ju vara urtrist att sitta där

Framhärda tills de vill gå och lägga sig.

Och så har ni väl inte övergett skrattet till godnattet

Så tänkte jag, Vad tror ni

[Gäst]

Hej

Hur går det för er

Nyfiken

[pelleplutt3]

Hej!

Tack för dina tips Sonica
Att återinföra spjälsängen skulle innebära en hel del jobb, nu när de klättrar ur den själv så vetekatten om de inte bara skulle se det som en "utmaning". Spjälsängen var ju ett problem i sig då de var sjövilda och kastade ut lakan och madrasser, blöjor, ja allt! Det slapp vi åtminstone när vi bytte säng.
Jag måste erkänna att vi blev chockade när allt detta tramset började, vi tyckte ju de var säkra sovare innan!
Skrattet har vi kvar, men vi har nog tappat tron på ramsan.
Vi har inte fått till ett beckmörkt sovrum tyvärr, trots att vi har rullgardiner som ska vara mörkläggande. Men det är nästan ljust som på dagen. Det är säkert ett problem!

Men vi har märkt att de dagar de inte sovit på dagen (de har provat två dagar hemma utan att sova) då är de jättetrötta och somnar lättare på kvällen.
Att ge dem alternativ som du föreslog tror jag på, och det har vi försökt med att "om du inte ligger och är tyst i sängen (munnen går i ett och det stör numera den andre tvillingen, det gjorde det inte tidigare) så får du sova bäbissäng i andra rummet". Det brukar gå bra, och någonstans vet de själva att det är en bra idé om man inte kan vara tyst. De kämpar inte bara emot oss Jag tycker det är viktigt att alternativet till egen säng inte ses som en belöning, och är något som gör att den andre kan få chans att somna. Därför annat rum en stund.
Om en av dem sover när de kommer tillbaka in brukar de nämligen vara snälla och inte väcka den andra.

Jag lovar att återkomma och berätta om det gör nytta när vi slopar middagsluren på semestern. Kanske är det vad som krävs.
Vet du Sonica eller någon annan vad som är normalt/lämpligt att en 2,5-åring sover och om det är klokt att slopa middagslur helt? Även på dagis, där de säger att de somnar så snabbt numera.

[Gäst]

Jag tror att ni kommer att lösa den här fnurran bra
Gör lite mörkare i rummet, och en godnatt ramsa tycker jag visst att ni ska ha.
Det är lite lättare att svara på verbala frågor med en inarbetad ramsa tycker jag.

Jag tror att 2.5 åringarna många gånger befinner sig i ett gränsland, de behöver vila lite, men inte alls sova lika länge på dagen.

Några har sagostund med cd skiva, för att ge barnen förutsättningar att sova en liten stund eller alternativt bara vila.
Några brukar ge 5 minuter om barnen börjar krokna framåt kvällen.

Som sagt det är en knepig övergångs period De finns fler trådar om detta, på kurforumen, läs gärna runt lite och se hur andra gjort.
Kramar och

Lycka till

[annawahlgren]

Tack, sonica

Fast jag skulle nog inte säga "Så ska ni ju verkligen inte behöva ha det", om du ursäktar utan snarare att så här ska inte BARNEN behöva ha det om du förstår.

Välkommen till forumet är du, pelleplutt3

Vi mår dåligt för att vi aldrig får någon egentid på kvällen, plus att man känner sig dum för man blir arg och ledsen på dem! - - - Vi höll på att bli skogstokiga! Till slut var vi föräldrar så arga och besvikna. Det tog dem flera timmar att somna.

Det är skönt att du skriver att "man känner sig dum för att man blir arg och ledsen på dem". Det tyder på en viss och välgörande insikt som en liten smula balanserar dina klagomål - ni får aldrig någon egentid, ni blir så arga och besvikna, det är er det är synd om Men, tack för det, bakom gnället finns ändå insikten att det inte direkt leder till något bra att bli "arg och ledsen på dem" utan är FEL. För det här handlar ju inte alls - borde inte handla - om er och vad ni känner och inte känner. Det handlar om barnen. Och med dem har ni i princip gjort alla fel som finns i skolboken.

Övergripande: ni har ryckt undan mattan under fötterna på dem. Och tror att de per automatik ska fortsätta vara Säkra Sovare Det är ungefär lika sannolikt som att du skulle fortsätta sova som en dröm på nätterna om din man bedrog dig, eller om du fick reda på att du hade en allvarlig sjukdom, eller om huset brann ner, eller om din man "bara" jobbade över till midnatt varje kväll och aldrig kom hem på helgerna, eller vice versa.

Det tar tre år för små barn att rota sig här i världen, att "komma fram", att veta vart de hör och till vilka människor, till vilken "flock" de hör. Det tar tre år för dem också att lära sig språket som talas i det hörn av världen dit de råkade födas. Det går inte att forcera språkfärdigheten; den tar sina modiga tre år. Det går inte att tvinga barn att tala flytande svenska, eller serbokroatiska, eller arabiska eller ryska eller norska på ett och ett halvt år, eller när det nu var ni satte dem på dagis.

På samma sätt går det inte att forcera hemhörigheten, rotandet, förtrogenheten med tillhörigheten på just den här lilla plätt på jorden där de råkade hamna. Bara för att den är självklar för er, är den det inte för barnen. De kom nya. De kom främmande. De visste ingenting. De kände inte er. De förlitade sig på er som sina överlevnadsgaranter, precis som vilken liten ankunge som helst som stapplar efter den som finns där först och knyter an till den som står för överlevnaden och beskyddet - ankmamma eller människa, vad eller vemhelst som finns där till hands, ty ensam klarar man sig inte. Vet varenda liten råtta.

Nu bestämde ni er för att bryta den anknytningen, vars uppbyggnad som sagt tar tre år för att landa i verklig hemhörighet.

Och nu går barnen på dagis åtta timmar, vilket motsvarar en 12-timmars arbetsdag (minst) för en vuxen. Ni behandlar dem som om de vore skolbarn (som, vad jag förstår, inte har några åtta timmar i skolan annat än möjligen på högstadiet / gymnasiet) och tror att de ska sova finfint på det, trygga i - vadå

Du säger att de trivs på dagis. Hur vet du det Vad vet du och ni om vad de går igenom, om alla obesvarade frågor, all förvirring, all - just - hemlöshet, all icke-kontakt (med "flocken" som försvann lika fort som den kom, höll jag på att säga), alla besvikelser, alla obegripligheter, alla ensamheter, alla ledsamheter, alla ovänligheter, alla - jag säger det igen - obesvarade frågor Vad vet ni om hur många gånger de vänt sig om och sökt med ögonen fulla av frågetecken den, eller de, som borde vara där för att följa, tolka, förstå, leda, lära, hjälpa, finnas och i kärlek och handling förklara - nämligen ni två

De har varandra, förhoppningsvis även på dagis, och det är deras smala lycka. De är varandras tillhörighet. De är varandras hemhörighet.

Och inget fel i det. Men de är för små för att behöva lära sig att ni inte finns för dem, att ni ingenting är att räkna med hela deras långa fulla dagar, där kontakten är totalt obefintlig.

Och eftersom ni inte finns där för dem när de behöver er, som ett högst närvarande centrum att återvända till och operera utifrån denna för hemhörigheten och tillhörigheten utomordentligt viktiga, grundläggande tid, räknar de också bort er och håller sig till varandra. Och det är naturligtvis inte så det ska vara.

I praktiken betyder det att de inte lyssnar på er (längre). Man lyssnar inte på den man inte räknar med (längre). Därför är det inte mamma och pappa de ropar på och gnäller efter. Ni är servicepersonal. Det är vad ni degraderat er själva till genom att, om du ursäktar ordvalet, kasta ut dem långt innan de var mogna att själva - med sin fasta tillhörighet i lilla ryggen - söka sig ut i en värld som först måste få vara liten, innan den kan bli stor.

Så de har kul med varandra, och hemma slipper de åtminstone styrning och inblandning och stum ensamhet enligt den djungelns lag ni har hänvisat dem till hela dagarna, utan er. Era bekymmer med ER ilska och besvikelse kan bara sorteras in under det gamla ordspråket: Som man bäddar får man ligga.

Jag vet inte när ni först satte dem på dagis. För tidigt var det i alla händelser. Där svajade världen. Sedan flyttade ni och lät världen svaja en gång till, rejält. Sedan blev det nytt dagis - åtta timmar Hur tänkte ni då Sedan skulle de inte ha kvar sina sängar heller, "även om vi hellre behållt spjälsäng ett tag till". Och hur reagerade de då? "Då springer de runt och klättrar upp i fönster, slår i dörrar etc. - - Sjövilda - och inte biter det att bli arg heller!" Mörkläggning, tycker sonica. Men nej, det är ljust nästan som på dagen. Fel på gardinerna Gnäll, gnäll. Förlåt. Och nu ska middagssömnen dras ner. (De behöver 13 tim/dygn.)

Och förlåt igen, men detta ger mig rysningar: "Vi försöker nu ligga därinne med dem (madrass på golvet) och säga 'scccchhhh' och om den ena stökar för mycket får den gå in i 'bäbissäng' (tillfällig resesäng i annat rum). Så fort han ropar att han kan sova i stor säng tar vi över och gör nytt försök, det kan bli många rundor. " Förvånar det dig verkligen att cirkusen blir oändlig på kvällarna när ni håller på så här

Ni har laborerat våldsamt med deras grundtrygghet. Det kan man inte göra utan att det händer saker. Jag är ledsen. För deras skull.

Som goda föräldrar är ni säkerligen helt inställda på att ta det juridiska såväl som det ekonomiska ansvaret för dem i vid pass arton, nitton år. Det är en lång tid. Mycket lång, jämfört med de första arma tre år av pålitlig anknytning till hus och hem och "flock" som kunde ge dem en plats på jorden att i trygghet och tveklös tillit höra till.

I den tryggheten och tilliten, den säkerheten och det lugnet, sover man också gott på nätterna.

Nu tar de sig själva sin "egentid" med sig själva och varandra, och det är både tappert, starkt och förståeligt.

Vad skulle du ha gjort

Mitt råd, om du nu vill ha det efter denna skrapa, är: prioritera. Prioritera om

Barn är inga fritidsartiklar. De är människor. Gjorda av kött och blod som alla andra. Och, om jag får tillägga det: av Guds ande.

[pelleplutt3]

Tack igen Sonica för dina tips och värmande råd.
Och tack Anna för att du har svarat. Inte lika värmande dock , men det förtjänar vi säkert, och jag försöker att ta in det så gott jag kan.

Jag menar inte att det är synd om oss när jag när skriver att vi inte får någon egentid. Det tycker jag inte (men det är jobbigt, när man är trött på kvällen naturligtvis, men visst har vi oss själva att skylla!), utan det är barnen jag är orolig för. Och det är också därför jag skriver på det här forumet. Om jag inte velat ha några råd, hade jag ju inte frågat
När de var åtta månader vände vi oss hit och fick så mycket hjälp av dig Anna, och det är vi väldigt tacksamma för. Det är därför vi återkommer, jag vet mycket väl att du inte tycker att de ska på dagis före tre år.

Vi älskar våra barn mer än någonting annat (det ska inte ens behöva nämnas) och vi vill göra rätt som föräldrar. Jag kan säga att ”attityden av självklarhet” har gått lite förlorad och vi har inte varit tydliga nog på sistone. Det försöker vi bättra på, och jag skrev hit för att jag ville ha lite stöd och råd på vägen.

Spjälsängen tog vi bort för att den var en stor del i hela kvällskalaset, sen vi gjorde det har de inte slängt ut madrassen och allt det där.

Att sätta dem på dagis som vi gjorde vid 19 månaders ålder har känts väldigt jobbigt för mig (jag förtjänar eller söker inte medlidande, jag säger bara sanningen), och säkert även för dem (det märktes inte, men som du säger Anna – flocken försvann). De har i princip aldrig gått där hela veckor, i praktiken har de varit kanske 75% av tiden på dagis, men visst har det blivit en del åttatimmarsdagar.
De pratade lite försiktigt när de började dagis och nu pratar de väldigt mycket, ibland har jag upplevt att de inte känt sig förstådda men oftast tycker jag inte det (jag förstår att inte pratet är poängen i det hela, de är under tre år – visst är det så).

Vi tror att de trivs därför att de VILL gå till dagis, och de tycker om att visa allt de gör där, de pratar mycket om barnen och fröknarna. De har och kommer inte få fler syskon. De gillar kontakten med andra barn. Jag lyssnar på barnen. Och så frågar jag personalen ofta, och de säger att de aldrig är ledsna, bara när de slagit sig, de är ”riktiga dagiskillar” vad de nu menar med det.

Men åtta timmar om dagen är mycket mer än vad jag önskar att de ska vara på dagis, och jag ska under semestern räkna och fundera på om vi kan ändra det på något sätt. När de började dagis letade jag efter deltidsjobb, men tyvärr lyckades jag inte hitta det, det fick bli 100% till en början. Jag ville också ge pappan en chans att fundera på om han vill gå ner i tid. Vi är två föräldrar om våra barn.

Men att vår situation med jobb blev som den blev kan man inte gå och gräma sig över, huvudsaken är att man försöker rätta till och göra det bättre, eller hur?!

Det kanske är helt fel forum att fråga på – men alla är väl inte helt emot dagis här? Vad tror ni om att göra kortare dagar på dagis, eller ta en hel dag hemma i veckan?

Tack igen för kommentarer och råd. Och tack för smällen i ansiktet Anna, den sårar även om jag vet att jag förtjänar den. Jag ska läsa flera gånger så att det verkligen går in!

[annawahlgren]

... huvudsaken är att man försöker rätta till och göra det bättre, eller hur?!

Berätta gärna sedan!

[pelleplutt3]

En enkel fråga: Tror du Anna, eller någon, att det skulle lösa vårt kvällstrul, om jag slutade arbeta och var hemma på heltid med barnen?

[Gäst]

Hej på dig

Kanske hoppar Anna in och svarar, men du kan få mitt svar också.

Svaret är: JAG VET INTE.

Jag hade kvällstrul med min äldsta son, mellan 2.5-3 års åldern. Under den tiden så var han en kortis på dagis, men mesta tiden var han hemma.

Jag tror att lösningen på problemen är en blandning av alla råd du fått.

Mörklägg totalt.
så fort de behagar att studsa upp ur sängen lägg tillbaka, utan att dröja kvar och utan att tända förståss.
(spjälis)
Och OM de inte vill sova efter du lagt dem, utan röjer vilt.
Så vägra det barnen inte vill.
Dvs
Upp ur sängen. sitt här på pallen. (tvillingarna bör nog inte vara nära varnadra då) och pallenbör inte stå så att de kan sysselsätta sig med något kul.
Och hasar de ner, så fråga om de vill sova, annars sätter du upp dem på pallen.
Och ha en ramsa. Jag tycker att man ska ha sista ordet.

Kram

[Gäst]

Förlåt nu glömde jag
så jag fortsätter:
Se över sömen. kanske dra ner middagsvilan, som ni varit inne på

och om ni inte har möjlighet att införa spälis igen, så ställ stabila stolar, med ryggstödet inåt sängen.
Ja hade så ett kort tag, pga av att sängen pojken hade, inte hade kanter. Och jag var orolig att han skulle trilla ur.
Det reser ett visst motstånd. Och man hör när de är på väg ut ur sängen

och så vill jag alltid påminna om den sociala delaktigheten (den som kan krakelera om de är på dagis), utevistelse, och skrattet.
massor till läggningen, men även under den övriga dagen.

[pelleplutt3]

Hej Sonica (och ni andra),

Tack igen för dina konkreta tips och råd. Jag lovar att återkomma om någon vecka eller så när det känns som om saker och ting fått sätta sig.
Jag blev lite nedslagen av Annas kommentarer, hon var milt sagt arg! Och det kan jag förstå efter hur hon ser på det här med dagis. Alla har vi våra ingångsvinklar, och sätt att se på livet i stort och smått. Jag klandrar ingen, och tycker nog att hon dömde mig hårt utan att veta mer om oss. Men, strunt samma, sticker man ut hakan och frågar om råd här får man tåla svaret!
Jag tror inte att dagis är av ondo (då hade kämpat för att bli hemmafru ), och jag tycker det är skönt att läsa här att det finns fler som har barn på dagis. Det kanske passar vissa, men inte alla (och då menar jag både föräldrar och barn. Familjen som HELHET ska ju ha det bra)?
Att vi flyttade var för familjens bästa, och det var tvunget att ske av flera skäl. Bytet av dagis blev också till det bättre för barnen, mer utevistelse och bra personal. I samband med flytten var barnen hemma mer än en månad, så det nya boendet hann sätta sig (det skrev jag inte tidigare). (Vi upplevde inte då insomningsproblem heller).
Jag har tänkt mycket på det här med social delaktighet, och det tycker jag är en av de bästa delarna i BB, jag håller verkligen med dig om att det kan glömmas bort i samband med dagis. Men när man tänker på det, så är det kanske det mest naturliga som finns, så jag tycker det går rätt bra att få in ändå. Nu när jag inte har dem runt mig hela tiden så har mitt tålamod och min energi blivit mycket bättre för social delaktighet! Speciellt roligt är det nu när de blivit äldre och själva vill vara med överallt.
Jag uppfattar mina barn som trygga och harmoniska, förutom små trotsutbrott ibland (Men det hör ju till). Jag tror faktiskt inte att det är det som är problemet vid läggningen, men det är intressant att höra att Anna tycker det. Och det är en tankeställare att fundera över.
Det mesta Anna säger är väldigt klokt och tänkvärt, även om jag personligen inte håller med om precis allt

Tack igen för dina ord Sonica, vi hörs igen!
Varm kram

[Sagalinda]

Nu kan inte jag låta bli att blanda mig i också

Varmt välkommen är du hit till forumet pelleplutt3

Jag vill till att börja med understryka att jag håller med Anna i precis allt det hon skriver ovan, jag tycker det var ett fenomenalt svar som ALLA föräldrar borde läsa. Följdaktligen är jag också övertygad om att kvällsstrulet har ett samband med dagis. MEN jag tror inte att fnurran löses på en knapp vecka eller så ifall du slutar jobba och är hemma heltid. Det kan ta sin tid, flera veckor kanske, eftersom problemet sitter så djupt om du förstår hur jag tänker.

Det jag reagerade starkt på är att ni inte ansträngt er för att ge grabbarna de yttre konkreta förutsättningarna. Det finns inga färdiga mörkläggningsgardiner som gör ett rum kolmörkt. Det måste man anstränga sig lite för att få till. Ni får tejpa fast sopsäckar eller fästa kardborreband på mörkläggningsgardinen och fönsterlisten, eller hänga för filtar. Använd er fantasi! Men det ska vara så in i vassen BECKMÖRKT att de inte ser handen framför sig

För det andra ska de inte tillåtas gå upp ur sängen. Så fort någon av dem gör ansats till att ta sig ur ska du sätta stopp för det med en barsk ramsa i dörröppningen där du sitter på vakt upptagen med något som inte alls har med pojkarna att göra. Hinner någon upp hinner han inte ut i alla fall. Han ska klättra i sängen själv tillbaka och sedan ramsar du. Här kommer en tråd i ämnet, läs den från början till slut:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14065

För det tredje står jag fullt och fast bakom sonica: återinför spjälsängen! Barn som inte kommit över trotsen (era har knappast kommit in i den ännu) ska sova i spjälis. Det handlar inte om att de är bebisar (spjälisen är ingen bebissäng, varifrån har ni fått det?) utan om att de vil ha sitt eget trygga rum som inte inbjuder till nattliga vandringar. Växasängar brukar väldigt beskrivande benämnas ökensängar här på forumet.

För det fjärde ska ni omedelbart skippa detta trams med att flytta en av dem från rummet till en "bebissäng" tills han lugnat sig! Vad hände med "På natten händer ingenting"????? Detta är cirkus på hög nivå. Likaså att ligga på madrass inne i rummet. Varför då? Hade du velat ha guiden liggande hos dig inne i tältet på safarin? Eller stående på vakt utanför? Fundera själv.

Era pojkar behöver 13 timmar sömn per dygn. Att skippa dagluren är inget alternativ. De ska sova middag VARJE dag, oberoende av om det är vardag eller helg. Och det ska ske vid samma tidpunkt. Ni väljer själva om de har 12 timmar natt och en 45 minuter lång daglur, eller 11,5 timmar natt och 1,5 timmar daglur. Prata med dagispersonalen så att ni har samma tider hemma som där.

Ni bör komma ihåg att sömn föder sömn. Era pojkar har nu fått alldeles för lite sömn under en längre tid, och det verkar som om du luras att tro att de sover för mycket? Och därmed vill dra in på dagsvilan? Fel väg att gå. Det de behöver är trygghet, stabilitet, konsekvens och lugn. Och de kommer dagligen att sova sina välbehövliga tretton timmar!

Lycka till på vägen och håll oss gärna underrättade!

[annawahlgren]

Jag tror inte att dagis är av ondo - - och jag tycker det är skönt att läsa här att det finns fler som har barn på dagis.

Ett litet klarläggande för min del: Det är inte dagis det är fel på (nödvändigtvis). Det är barnen som är för små.

Tvååringar är för små för mycket här i världen. Som att skära biff på krogen, tala rent, cykla, hantera konflikter, skriva brev och läsa böcker. Ingen människa skulle drömma om att försöka tvinga dem till det, för det går inte. De är inte mogna förrän de är mogna, och då visar de det, precis som när de lär sig gå - inte på order utan för att tiden är mogen.

Tiden för fulla dagars förvisning från hus och hem, "flock", tillhörighet och hemhörighet under uppbyggnad, är inte mogen förrän barnet uppnått en viss ålder, och den ligger en bra bit bortanför trotsåldern - oavsett om denna förvisning adresserar sig till ett bra eller dåligt dagis eller till Gud själv. Åtta timmar på dagis motsvarar (minst) tolv timmars arbetsdag för en vuxen. Vuxna kan klara sådana arbetsdagar länge, men till priset av vad

Biff på krogen är inte heller av ondo. Lika lite är det fel att läsa eller skriva. Jag får leva med att ständigt ses som dagismotståndare. Men dagis intresserar mig inte särskilt mycket, lika lite som skolan gör det. Det som intresserar mig är de små (och inte så små) barnens behov här i världen. Tvååringar har ingenting på dagis att göra, lika lite som femåringar har någonting på gymnasiet att göra eller vid löpande bandet eller bakom vävstolar i Indien där de skulle förväntas tillverka vackra mattor åt oss. Jag tycker barn ska få vara barn och få sina elementära basbehov tillfredsställda. Dit hör banne mig inte bara mat, sömn och säkerhet utan också tillgängligheten hos de människor som satte dem till världen - under åtminstone de allra första levnadsåren.

Det går över mitt förstånd att man inte lika självklart kan bjuda på det som man självklart - instinktivt, om inte annat - skonar små barn från sådana påfrestningar alla vet att de inte klarar av förrän de är mogna för det. Det handlar väldigt lite, eller inte alls, om dagis. Det handlar om människans förmåga att beskydda och leda sin avkomma i överlevnadens konst på ett sätt som minsta råtta behärskar. Vår såkallade civilisation åsidosätter människoungens mest fundamentala behov, som är behovet av anknytning, tillhörighet, hemhörighet - och vi tror att det inte gör något Att det inte får konsekvenser

Det gör något. Det får konsekvenser. Bland annat (och närmast) i störd sömn.

[pelleplutt3]

Hej,

Jag tackar er alla för era svar, och den tid ni har tagit att fundera över mina frågor.
Jag tror också att jag kanske överdrev problemen en smula i mina beskrivningar, men det spelar ingen roll, kanske blev det en bra tråd för många. Har man möjlighet och själv vill är det fantastiskt att vara hemma med sina barn. All heder åt er!
Om någon - mot förmodan - är intresserad av att höra hur det gått för oss här, så berättar jag nu.
Vi har inte återinfört spjälsängen (och att vi kallar den för bäbissäng är kanske ett slarvigt ord jag skrev bara, inget att hänga upp sig på). Vi gjorde om deras spjälsängar till små juniorsängar. De sover däri eller på madrassen bredvid varandra, de trillar ner eller kryper ner.
De sover FORTFARANDE och har gjort hela tiden hela nätter från att de somnat till morgon (halv sju). Det var själva insomnandet som var busigt.
Vi har lyckats få rummet något mörkare och svalare, men det är fortfarande svårt för solen står på hela eftermiddagen.
På dagarna får de möjlighet att vila om de vill (och alltid vid samma tid i vagn, vi har alltid hållt schemat!). På dagis sover de också ute.
De sover alltså om de själva vill 30-45 minuter, aldrig mer, efter lunch.
Läggningen går bra nu, de somnar på en kvart ungefär.
Sammanlagt blir tiden då ca 12 timmar, men de har naturligtivs möjlighet att sova längre.

Jag kommer gå ner i arbetstid, men jag kommer inte vara hemma heltid. Det funkar inte av många anledningar, som jag inte tycker är värda att ta upp här. Vem skulle lyssna?
Jag tror de ska bli bra människor i alla fall
En stor anledning till att jag vill gå ner är också rent egoistisk (eftersom jag varit så ärlig är hittills är det lika bra jag erkänner det med), jag tycker de är för härliga för att missa tid med

Lycka till med era farmiljer allihop som läser och kommenterar detta. Och tack för mig, jag kommer nog inte återkomma (på ett bra tag, man ska aldrig säga aldrig) 8)