Vad är det som händer?

[Lilla_i]

Hej alla erfarna och kloka människor (och alla ni andra också)!

Jag skulle behöver lite råd angående min lilla plutta, som är 21,5 månader gammal. Hon är fostrad i BB-anda, men inte bokstavstroget utan vi använder BB mer som övergripande princip och hjälp i stora drag. För att förklara detta bättre så har vi t ex aldrig infört "ensamlek" på ett metodiskt sätt och hon använder fortfarande napp när hon skall sova.

Hon har alltid varit otroligt lätt att ha att göra med, både far- och morföräldrar påpekar detta gång på gång när hon sover över eller när de är hemma hos oss. Vi har inte haft några speciella "knep" vid läggdags, utan hon brukar i stället be om att få gå och lägga sig och sova både vid middagsluren och ibland även om det blir sent om kvällen.

De senaste 4-5 dagarna har dock mycket ställts på ända. Ända sedan i onsdags kväll har hon inte velat gå och lägga sig på kvällen. Hon är ledsen när vi tar på blöja & pyjamas, envisas med att titta på TV, slår frustrerat omkring sig och vill helst ligga i vår säng tills hon somnar. Hon har även haft ett ganska häftigt humör på dagarna, blir arg för småsaker, protesterar häftigt när man vill avbryta TV-tittande och annat som hon tycker är roligt. Jag och min man, som är vana vid en helt annan unge står frågande och lite handfallna inför detta. Vad är det som händer? Uppenbarligen är det ju någonting som pågår inom henne just nu. Det vi behöver hjälp med är hur vi skall ta oss igenom detta stadium på bästa sätt. Det är lite jobbigt som förstagångsmamma (och -pappa) att se henne så frustrerad och olycklig,och vi vill ju göra vad vi kan för att hjälpa henne. Är det frågor hon ställer, som Anna säger? Vad ska vi svara på dem? Behöver hon ha fasta rutiner och att vi visar henne att vi gör som vi alltid har gjort ("nu går vi och lägger oss som vanligt trots att du blir ledsen", "nu stänger vi av TV:n och går och äter, punkt slut") eller ska vi lyssna mer på henne och vad hon vill?

Hittills har vi väl provat någon kombination av det två, men det jag tycker funkar bäst (och verkar humanast) är att "lirka" och busa mer med henne, få henne att skratta, låta henne få tid på sig i stället för att "sätta hårt mot hårt". Medan min sambo mer tror på att visa tydligt var gränserna går att och att inte ge efter för hennes nycker.

Är det "trotsåldern" som börjar visa sig redan nu? Eller förväntar vi oss att hon skall sova mer än hon behöver? Är det övergående (såklart det är på lång sikt,men jag menar inom de närmsta veckorna? Ni som har varit med om det här, hur resonerar ni? Vad mår hon bäst av?

[Ewa]

Hej hopp ! Och stort välkommen !

Ja, det låter som en fridens lilja ni fått er tilldelad. Härligt. Men även de växer upp och börjar fundera en smula över sakernas tillstånd, och om det just är så som de varit som de ska och bör fortgå. I hennes späda ålder stavas det förtrots, den "riktiga" trotsen kommer först runt ca 2,5-3 års ålder.

Att gå i kamp leder sällan någon vart, men att för den skull ha hyfsat fasta tider för läggning och mat underlättar ju ändå livet för alla parter. Då är vardagen igenkännlig och överblickbar och man behöver inte nödvändigtvis ifrågasätta just DEN (så särskilt länge). Att busa sig i säng tycker jag dock är alldeles lysande - det är ju till det syftet många av oss använder skrattet till gonattet. Och blir också en skön lättnad för en liten frökenkvist som därmed får en väg ut ur sina protester (eller frågor, som det ju egentligen handlar om).

Om förtrots kan du läsa mycket här på forumet. Sök på förtrots så hittar du flera trådar. Några länkar jag till här. Så återkommer du om det dyker upp mer frågor. Eller bara för att rapportera .

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5797
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11181
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13298

Kram Ewa

[Susanne*]

Ewa

Hej och ett välkommen från mig också. Bifogar ett svar som Anna skrev till en förtrotsares mamma. Kanske det kan vara av intresse. Det tycks mig att barn som varit väldigt ”lätta” den första tiden, kommer igen sedan med besked. Då det ofta verkar komma ganska abrupt kan det vara svårt som förälder att hantera det. Man tror ofta att något har hänt och har heller inte testat alla olika vägar innan. Ni har dock märkt och funderar och söker vägar.

Kram
Susanne

Förtrots, javisst - det tror jag absolut. Men frågan är om det här förtrotset går över av sig självt eller om det krävs ett helt annorlunda förhållningssätt från din sida (som bl a utesluter orden NEJ och INTE. Klarar du att testa en dag ).

Mig förefaller det som om lilla flickan driver en avvisningens kamp mot dig. Hon ser dig inte som den hennes bästa vän i världen som du skulle vara.

Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Man kan välja olika förhållningssätt gentemot ett litet barn. Man kan
visa,
leda,
lära,
hjälpa,
vilket i praktiken ofta nog betyder att arbeta förebyggande.

Utgångspunkten är då att man inser att barnet - människan - föds för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen.

Eller man kan se barnet som en personlig partner, som visserligen inte genast kan gå eller prata men som förmodas veta av sig själv, på dunkla vägar, hur det går till här i världen och framförallt hur mamma / pappa vill att det ska gå till, det vill säga hurdant barnet ska vara och uppträda i relationen till först och främst dem, i andra hand andra.

Har man "tur", får man då ett så kallat snällt barn som sitter still i soffan med händerna i knäet (och kan vara rätt förvissad om att det barnet inte kommer att bidra till att förändra världen det bittersta). Har man inte den "turen", får man ett barn som tvingar sig, trots ens motstånd, att följa sin allmänmänskligt medfödda bestämning, som är just att utforska, behärska och så småningom förändra verkligeten, villkoren, världen.

Vore inte det människans bestämning, hängde vi säkerligen kvar i träden eller flöt omkring i vattenbrynet som ena andra små amöbor

När man hindrar ett litet barn med NEJ "tusen gånger" - eller försöker hindra, verkningslöst i det här fallet (eftersom vi INTE har att göra med en liten amöba som sitter still i soffan med händerna i knäet) - avvisar man barnet. Man ställer sig oförstående. Man tar avstånd. Man tar avstånd från barnet som person i relation till en själv: man sätter det ständigt i relation till sig själv (eller, om så är aktuellt, till andra).

Om man alltså, enligt modell två här ovan (den som tyvärr är den förhärskande i dag), tolkar världen som känslomässig och relationsbaserad, vilket inte små barn gör alls, är det inte svårt att uppfatta barnets mindre trevliga beteenden som personliga förolämpningar: "Hon vill inte lyda och det gör MIG arg, ledsen, besviken, upprörd" etc etc. Och så börjar klagandet, gnället och felsökeriet. Är ungen rent ut sagt elak, eller är det något fel i hjärnan på henne

Det här lilla barnet sysslar inte längre med att undersöka sand, gräs eller jord. Hon jäklas med mamma. Hon "lyssnar inte", det vill säga lyder inte. Hon rör sig inte heller lugnt och fint i allt vidare cirklar kring mamma, som sitter still på en bänk i parken. Hon springer ifrån mamma, allt vad tygen håller. Hon vet mycket väl att det nästan är omöjligt - eller ÄR omöjligt - för mamma att springa i fatt henne och fånga in henne (för att överösa henne med nya förebråelser, nya NEJ).

Här kan man - än en gång - välja väg. Små barn ger en ständigt nya chanser att bli den
ledare, kärleksfull och inlevelsefull
guide, saklig och praktisk
bästa vän i världen, i vått som i torrt,
som det är meningen att en god förälder ska vara.

Och tar vi inte på oss den uppgiften, på det sätt / de sätt som ligger i BARNETS intresse, så sätter vi barnet på pottan av två skäl eller på två vis:

1. Vi äventyrar barnets överlevnad. Små barn är mycket väl medvetna, djupt instinktivt medvetna, om att de inte kan överleva på egen hand. De är totalt beroende av att deras dagars ömma upphov verkligen tryggar livhanken åt dem. Ett övergivet barn är alltså utsatt för livsfara. Att avvisa sitt barn är att ta sin hand från barnet = att hota med att överge det (eller rentav överge det) = undergång. Och det är därför det fungerar så gräsligt effektivt att hota ungen med att "Nu går mamma och kommer ALDRIG mer tillbaka!" och se till att "mena allvar". (Förväntar sig folk att den vettskrämda ungen ska bli glatt överraskad när mamma sedan ändå kommer tillbaka? Tacksam, kanske )

2. Man försätter barnet i vanmakt, det tillstånd som är det farligaste för varje människa att hamna i. (Och där, som sagt, fogar sig en del barn - och blir sittande still i soffan, en gång för alla förvissade om att de ändå inte kan / får / ska göra någonting alls, annat än på order agera apatisk robot. Vuxenuttrycket är lydfolk.) Men friska, normala, starka barn - och människan ÄR stark annars hade hon dött ut för längesedan - värjer sig rättmätigt med näbbar och klor mot vanmakten. Den är nämligen lika livsfarlig den, om inte för den fysiska överlevnaden så för den psykiska.

Så när ditt lilla barn jäklas med dig, för att föga vackert säga som det är, använder hon dina egna metoder: hon avvisar dig. Hon säger, i handling, NEJ "tusen gånger". Hon försöker ta makten över vanmakten genom att vägra den. Därmed vägrar hon dig, som ständigt och på nytt försätter henne i den.

Olycklig blir hon garanterat på kuppen, därför att hon vet att hon inte klarar sig utan dig, men hon nöjer sig heller inte med pur överlevnad - erfarenheten har ju också lärt henne att du snällt, oavsett allt, fortsätter ge henne mat och kläder på kroppen och en säng att sova i - ty hon vill leva ett gott liv också, ett liv av glädje och samarbete (precis som du), där hon känner sig accepterad, vilket betyder mottagen, vilket är motsatsen till avvisad.

Det är de små barnen som är våra bästa pedagoger

Jag ber dig läsa och begrunda och se om någonting av allt detta landar i en känsla av ny insikt.

Har du Barnaboken, skulle jag vilja rekommendera den till läsning från och med halvårsbarnet - Forskaren, Arbetaren och Flörtisen - via Krypbarnet till och med "Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?" och sedan blocket om barnuppfostran i femte delen fram till och med Övertygelsens röst.

[Lilla_i]

Tack för era svar Ewa och Susanne!

Nu har jag läst och läst om förtrots i alla inlägg jag har hittat här och det känns genast lite bättre, både att hitta så mycket man känner igen sig i och så mycket kloka råd om hur man hanterar det.

Jag har förstått att vi inte hjälper vår dotter med vår villrådiga attityd när vi bara tittar på varandra med ett uttyrck av "vad gör vi nu då?", men har inte riktigt lyckats komma fram till någon bra strategi på egen hand. Det är så skönt med ett sådant här forum, även när "problemen" inte är så stora!!

Vi ska nu jobba lite mer tillsammans med Attityden, den självklara och sakliga, och jag själv ska jobba mer med min benägenhet att "dutta" och tycka synd om. Jag har ju så svårt för att se min goa glada tjej ledsen att jag går många omvägar för att undvika detta.... De senaste kvällarna har det resulterat i att läggningen tar uppemot en halvtimme, med bus & teaterspel, läsande och sång, innan lillpluttan slappnar av och lägger sig tillrätta, i stället för de sedvanliga 5 minuterna.... Är ju trevligt iofs, men mindre roligt när det blir ett "måste" eller utökas till läggningar i timmavis!

Har förstått att det är inte detta "svar" hon mest behöver, så jag får väl helt enkelt ta ett djupt andetag och stänga av öronen och mammahjärtat för en stund nästa gång hon ifrågasätter att man går och lägger sig och inte hoppar ur sängen eller gör en massa annat när det är sovdags.

I vilket fall som helst tycker jag redan att det värsta "frågandet" börjar avta, men det är förmodligen bara önsketänkande från min sida. Antar att jag kan räkna med att det går upp & ner några veckor till...

Och så ska vi ha bebis nån gång om 4-6 veckor, det kanske inte direkt underlättar för Fröken Frågvis?

[Ewa]

Hej igen!

Japp, sakligheten är den du här är mest betjänt av. Nu och vidare

I vilket fall som helst tycker jag redan att det värsta "frågandet" börjar avta, men det är förmodligen bara önsketänkande från min sida. Antar att jag kan räkna med att det går upp & ner några veckor till...

Rätt hanterad pågår förtrotsen i ett par veckor-1 månad, cirkus ungefär. Men är man själv villrådig och har svårt att ge svar på frågorna dras det kanske ut på tiden en smula. Så fundera (och läs) i förväg så är du en smula förberedd.

Och så ska vi ha bebis nån gång om 4-6 veckor, det kanske inte direkt underlättar för Fröken Frågvis?

GRATTIS! Det finns ingen som helst anledning att den nya familjemedlemmen - den bästa gåva ni kan ge henne - skulle göra livet omöjligare på något vis. Oavsett hur frågvis man råkar vara just då . Förbered henne och gör henne DELAKTIG. Gör TILLSAMMANS iordning för bebisen - säng, blöjor, kläder osv. Låt henne vara med och göra fint och möblera och bädda. Och läs sedan på i BB om annekteringen, vars vikt jag inte nog kan poängtera. Det är något STORT som sker när syskonen möts för första gången. Disa 3 dagar gammal lades i Antons knä, efter att han hjälpt till att bära in babyskyddet med henne i. Där låg hon och tittade honom rakt i ansiktet och log så stort att hela hon sken av lycka. Så ljuvligt vackert att se! Sen ska tösen er förstås göras delaktig i alla bestyr, stora som små, med lilla syskonet. Hon är helt enkelt nödvändig för att ni och bebisen ska klara er. Det storasyskon som tas i bruk på det sättet har en viktig uppgift att fylla - och vet det också med sig.

Kram på er!