Ännu mera om "slitet att ha barn"

[Kit]

I Sydsvenskan kåserar Lotten Bergman vanligtvis väldans tokroligt om sig själv, maken och de fem barnen.

Det senaste kåseriet, från 3 mars, har rubriken "Allvarligt talat", där hon för ovanlighetens skull tar upp ett allvarligt ämne; vuxnas snarhet att skuldbelägga barn!
(Den finns inte på Sydsvenskans nättidning, så jag refererar kort; )

En trött mamma med tom barnvagn borta på gångbanan vrålar:

"-Hej då! Nu går mamma! Mamma går nu! Hejdå! HEJDÅ! Ja, nu går jag!
Och så börjar hon att gå. Det är i detta läge jag fryser till is. Den okända mamman går visserligen långsamt, men hur ska man som tvååring tolka detta?
- - -
Den hotande modern går vidare med sin tomma barnvagn. Hennes tvååring sitter nära mig, djupt försjunken i en torr gren, som har förvandlats till ett monster, som attackerar osynliga dinosaurier. Hennes fyraåring, som hittills diskuterat fram- och baklängeshopp från en rund respektive platt gunga med min femåring, upptäcker plötsligt vad som håller på att hända.

- Uäääääh! Mamma! Du får inte gå! Uääääääh!

Nu följer en irriterad mammas saltade plåster på såren:

- Om ni hade lyssnat på mig, hade jag inte gått!
- Har jag inte sagt till dig tusen gånger?
- Vad tror du att de andra mammorna här tycker om dig när du gör så här?

Fyraåringen ackompanjeras snart av tvååringen, som inte riktigt vet vad som har hänt, men man är väl skriklojal när man får chansen?

Jag må av stress och sömnbrist tappa tålamod och tallrikar och temporärt förlora vett, sans och minne, men aldrig överger jag dig, mitt barn! Du må skrika, tjoa, kasta sand och skor, kanske måste jag sjungande bära dig, mitt ilskna, sparkande barn, hem över axeln, men aldrig någonsin lämnar jag dig. Och aldrig hotar jag att göra det heller.
Utpressning hör till den undre världen, inte till sandlådevärlden."