Han pratar om det han gör, har gjort, kommer att göra. Frågar om allt möjligt -"gissa vilken färg på legot jag har i handen?, vilken bil tror du kommer vinna?, Hur många minuter är det kvar till bolibompa (den frågan kan upprepas varje minut i flera timmar innan). Går han in på toa så kommer en fullständig redogörelse för varje liten sekund han inte varit i samma rum som vi andra. Det går inte att be honom vara tyst en liten stund. Det är som att han inte ens hör det utan maler bara vidare utan att att låta sig bekomma det minsta. Jag har mer eller mindre bett honom hålla klaffen i ren uppgivenhet men inte hjälpte det heller. Tack och lov iofs för det var ju ingen vidare bra strategi
.Det är inte det att jag inte uppskattar min sons verbala förmåga, för det gör jag och jag är verkligen stolt över hur väl han hanterar språket. Både förskolan och bvc har varit djupt imponerade över hans ordförråd och över hur väl han uttrycker sig. Nya ord bara suger han åt sig och minns dem sen. Även det skrivna språket facinerar honom mycket och det var länge sedan han lärde sig både stora och lilla alfabetet. Han har full koll på vokaler och konsonanter och han skriver in olika adresser i webbläsaren på datorn utan hjälp. Han har även mycket lätt för att uppfatta och lära sig engelska ord, både från tv och från musik.
Så helt klart är ju språket hans starkaste redskap och något han troligen kommer att ha stor nytta av i livet. Så vi vill ju inte ta ifrån honom lusten och glädjen till språket men det är bara outhärdligt att det inte är tyst en enda liten stund från det att han går upp på morgonen till dess att han går och lägger sig. Det är som att luften går ur både min man och mig när han lagt sig. Vi bara sitter och njuter av tystnaden och orkar just inte göra något annat. Så hur gör man för att lära honom att han inte måste prata precis jämt. Och att faktiskt andra måste få prata ibland också. Och att det är ok att det faktiskt bara är tyst ibland!
Tack, Susanne* 
Byta kanal på fjärrkontrollen, släcka och tända lampor, putta iväg bilarna på bilbanan...o.s.v. Ganska charmigt faktiskt. Ett tag. Det har ju lagt sig iofs men jag tycker fortfarande att det helt klart är ett problem. Dels är det ganska ofräscht med fingrar som varit i byxorna titt som tätt, dels är jag rädd för hur han ska uppfattas av andra barn (vet inte hur han är på förskolan. Ska fråga på utvecklingssamtalet nästa vecka). Han börjar bli så stor att andra barn reagerar annorlunda än vad de gjorde för ett år sen.