Ville bara delge en underbar händelse som utspelade sig vid vårt köksbord för ett par dar sen:
Minstingen kommer tultande i storasyrrans högklackade utklädningsskor, snubblar vid mitt knä och börjar gråta. Storasystern ser detta och grälar på mig att jag inte tog emot minstingen.
- Du måste ju hålla i henne! utbrister hon och börjar gråta.
så fort lillasystern uppmärksammar att storasystern gråter, slutar hon och sträcker ut armarna för att trösta med en kram. Genast hon såg att någon annan var ledsen glömde hon sitt egna onda för att trösta. Och denna någon var i sin tur ledsen för hennes skull! Jag blev helt rörd. (Önskar att jag själv var lika bra på att se andras bekymmer i första hand och glömma de egna.) Barnen är verkligen våra läromästare...
