Mannen har alltid varit kritisk till mina idéer i barnabokens anda. Det är ju jag som varit föräldrarledig hitintills, så jag har anammat det här på egen hand så att säga. Men på sistone har jag förstått hur uppskattat det är, även hos honom. Han tycker det är fantastiskt säger han! Och jämt skryter han på jobbet, hur underbart vi fått det här hemma, sen vi styrde upp kaoset.
Till saken hör att han är ett gammalt dagisbarn av stora mått, precis som sin bror. Häromdagen hörde jag maken prata i telefon med sin bror. Han hade högtalartelefonen igång och låg i soffan. Hans bror ropade irriterat till minstingen att han fick minsann leka på sitt rum och inte störa honom i hans diskplockande. Då hör jag maken säga "MÄH! Får han inte vara med och hjälpa till?! Varför skall han sitta på sitt rum? Han vill ju vara delaktig i det du gör, det som är viktigt i hemmet".
strax efter klagar brodern på att barnen återigen är förkylda. han suckar och säger att det är sååå jobbigt med VAB, kinkiga barn mm. "Ja, men så är det vet du. Så små barn är verkligen inte redo för dagis. Sabbar ju deras imunförsvar. Vad har han för glädje av det?!" Brodern mumlade nåt till svar.... 
Min make, VÄRLDENS dagisförespråkare
Här hemma händer det saker vill jag säga. Han erkänner inte riiiktigt det för mig... men ändå. Jag är lycklig ändå! Min älskade barnabokspappa 