En pojke satte krokben för min tioåriga dotter. Det gick illa. Ett ledband inne i armbågen lämnade sin plats. Ett stift måste sättas in för att sätta det på plats. Det kan man bara göra genom operation.
Men är man tio år på barnakuten är man inte den som prioriteras först(av förståeliga skäl förstås. I den åldern kan man vänta).
Så två dagar har tillbringats på barnakut. Båda dagarna har hon fastat.
Efter första dagen då det visade sig att man inte skulle hinna med operationen kunde fastan visserligen avbrytas och vi fick nattpermis och förhållningsorder om hur det skulle duschas innan operation. Så vi kunde åka hem och äta.
Dagen därpå måste vi vara inne nio. Hon fick inte dricka och äta, bara vatten innan sju på morgonen. Väl på vådavdelningen fick hon vänta på operationen, ingen kunde säga när den skulle bli.
Tre blev den av. Hon blev sövd för första gången i sitt liv. När hon vaknade kvart över fyra ville hon bara hem och få mat.
Men vi måste vänta på utskrivningssamtalet. Timmarna gick. Klockan var halv nio. Vi såg på teve. Då blev jag grinig.
- Men herregud muttrade jag för mig själv. Ska man aldrig få det där samtalet så vi äntligen kommer härifrån.
Då tittade min dotter på mig med sina kloka ögon.
- Mamma det här är en akut. Det kan ha kommit en ambulans eller vad som helst som just nu måste gå före oss.
Då skämdes jag med all rätt över mig själv. Ja gha ren mycket klokare dotter än vad jag någonsin förtjänat.
Min tappra dotter
Vilken tjej!
Måste säga att jag är enormt imponerad. 
Att som tioåring i den situationen orka tänka att andra bättre kan behöva hjälp än en själv är stort.
Det är långt i från alla vuxna som orkar tänka så i den situationen.
Att som tioåring i den situationen orka tänka att andra bättre kan behöva hjälp än en själv är stort.
Det är långt i från alla vuxna som orkar tänka så i den situationen.
-
TorpSara
