Halloj!
Jag undrar hur jag ska göra när jag förvisar Malin. Här kommer ett exempel hur han beter sig:
Idag lekte Malin och Lukas mitt på köksgolvet, så tog Malin en leksak ur handen på Lukas, då blev Lukas ledsen, så jag talade om för Malin att det var Lukas leksak och Malin fick ge den tillbaka med hjälp av min ömma hand. Och vi hittade en annan leksak till Malin i 5 sekunder i alla fall. Sen tog Malin leksaken igen och jag upprepade proceduren. Tredje gången tog Malin en tågrälsbit (i trä), och slog flera gånger innan jag hann dit. Då tog jag Malin (som grät efter som jag höjde rösten en aning för att markera lite) och sheppade henne i säng.
Det är här problemet kommer, jag vet inte hur jag ska göra för Malin blir tyst direkt när hon kommer i sängen. Frågar jag om hon vill komma så vänder hon sig bort i från mig och säger nää... Eller börjar grina och säger gå!!! Och blir tyst direkt när jag stängt dörren. Spelar ingen roll om jag går ut en liten stund ur rummet heller. hon vill aldrig komma...
Gör jag galet ifrån början eller.. snälla, ge mig råd!
Tack på förhand alla underbara föräldrar!
Förvisning
Förvisning
Malin 2 1/2 Lukas 1 ?r
Anv?nder "verktygen"
STORT AW FAN
Anv?nder "verktygen"
STORT AW FAN
Hej!
Det här kan jag svara på, eftersom jag frågat AW själv en gång.
Här kommer först min fråga, och sedan AW:s svar, det blir långt...
"Hej Anna!
Clara är nu 2 år & 8 månader, och Ida är snart 9 månader.
Båda är hemma med mig.
Livet flyter på perfekt enligt schema, och Ida är mycket nöjd och lycklig!
Jag har ett litet dilemma angående Clara.
När hon var i Idas ålder och fram tills nu, har vi inte hindrat, utan visat hur man gör med sakerna här i världen, enligt Barnaboken. Till "belöning" har vi fått en liten tjej som ALDRIG gjort sönder någonting. Varsamt och fint har hon tagit sig fram här i världen.
Naturligtvis vill vi låta Ida "gå samma skola", men hon får inte för Clara! Det är inte jag & Per som ständigt hindrar och tar ifrån Ida allt hon har, utan Clara! (hon har ju börjat trotsa rejält nu också...)
Hundratals gånger om dagen säger jag:
"Låt Ida ha den nu"
"Om du ska ta ifrån henne den, får du ge något annat ISTÄLLET"
"Ni kan ha den IHOP, annars tar mamma bort den!"
"Jaha, får inte Ida ha den, så får hon din docka (favoriten) istället då!" o.s.v
Allt vad Ida har i händerna slits bort. Ida klagar inte så mycket över det ÄN, men man ser framför sig hur hon blir en sådan där unge som river ner och förstör, p.g.a att hon hela tiden hindras...
Vad ska man göra åt detta?
Kram & Gott Nytt År från Anna Wickström"
Anna Wahlgren svarar:
"Kära du!
GOTT NYTT ÅR!
Tack för underbart mail! Jag är så glad att lilla Ida är lycklig! Clara är i trotsåldern och det är ju som det är, hm.
Lite tycks du ha fastnat i förmaningsstuket och det är ju inte så kul i längden. Det ska man egentligen bara ta till när det verkligen är allvar, när man verkligen har fått NOG.
Pröva med att
1) reagera som på olyckshändelser
2) ställa frågor.
"Oj då, råkade du ta den ifrån henne? Hmm... Vad ska hon få i stället, tycker du?"
Och INNAN: "få se, nu har du DEN... Vad ska Ida få ha DÅ?"
(Kan ha den ihop funkar inte, de är för små.)
Mera "Hoppsan!" alltså. "Hoppsan! Det där var ju inte så bra, förstås. Ida måste ju också få lära sig, precis som du. Hmmm. Hur kan vi göra i stället tycker du?! Ha tålamod och vänta på konstruktiva förslag - de kommer! Beröm henne lagom överraskat sedan. "Men kanon! Vilken bra idé!" (som om du aldrig skulle ha kunnat komma på den själv).
Ibland får du bara ingripa utan förmaningar eller ord alls (kom ihåg att ord gör så väldigt lite nytta med Clara. Det är handlingen som gäller, och/eller kombinationen). Då tar du bort endera barnet, och sätter vederörande i sysselsättning med social delaktighet.
Så pass på med förmaningarna och minns att KAN DU? alltid är effektivare än DU FÅR INTE (hur man nu uttrycker det).
Kram!
Anna
Det här kan jag svara på, eftersom jag frågat AW själv en gång.
Här kommer först min fråga, och sedan AW:s svar, det blir långt...
"Hej Anna!
Clara är nu 2 år & 8 månader, och Ida är snart 9 månader.
Båda är hemma med mig.
Livet flyter på perfekt enligt schema, och Ida är mycket nöjd och lycklig!
Jag har ett litet dilemma angående Clara.
När hon var i Idas ålder och fram tills nu, har vi inte hindrat, utan visat hur man gör med sakerna här i världen, enligt Barnaboken. Till "belöning" har vi fått en liten tjej som ALDRIG gjort sönder någonting. Varsamt och fint har hon tagit sig fram här i världen.
Naturligtvis vill vi låta Ida "gå samma skola", men hon får inte för Clara! Det är inte jag & Per som ständigt hindrar och tar ifrån Ida allt hon har, utan Clara! (hon har ju börjat trotsa rejält nu också...)
Hundratals gånger om dagen säger jag:
"Låt Ida ha den nu"
"Om du ska ta ifrån henne den, får du ge något annat ISTÄLLET"
"Ni kan ha den IHOP, annars tar mamma bort den!"
"Jaha, får inte Ida ha den, så får hon din docka (favoriten) istället då!" o.s.v
Allt vad Ida har i händerna slits bort. Ida klagar inte så mycket över det ÄN, men man ser framför sig hur hon blir en sådan där unge som river ner och förstör, p.g.a att hon hela tiden hindras...
Vad ska man göra åt detta?
Kram & Gott Nytt År från Anna Wickström"
Anna Wahlgren svarar:
"Kära du!
GOTT NYTT ÅR!
Tack för underbart mail! Jag är så glad att lilla Ida är lycklig! Clara är i trotsåldern och det är ju som det är, hm.
Lite tycks du ha fastnat i förmaningsstuket och det är ju inte så kul i längden. Det ska man egentligen bara ta till när det verkligen är allvar, när man verkligen har fått NOG.
Pröva med att
1) reagera som på olyckshändelser
2) ställa frågor.
"Oj då, råkade du ta den ifrån henne? Hmm... Vad ska hon få i stället, tycker du?"
Och INNAN: "få se, nu har du DEN... Vad ska Ida få ha DÅ?"
(Kan ha den ihop funkar inte, de är för små.)
Mera "Hoppsan!" alltså. "Hoppsan! Det där var ju inte så bra, förstås. Ida måste ju också få lära sig, precis som du. Hmmm. Hur kan vi göra i stället tycker du?! Ha tålamod och vänta på konstruktiva förslag - de kommer! Beröm henne lagom överraskat sedan. "Men kanon! Vilken bra idé!" (som om du aldrig skulle ha kunnat komma på den själv).
Ibland får du bara ingripa utan förmaningar eller ord alls (kom ihåg att ord gör så väldigt lite nytta med Clara. Det är handlingen som gäller, och/eller kombinationen). Då tar du bort endera barnet, och sätter vederörande i sysselsättning med social delaktighet.
Så pass på med förmaningarna och minns att KAN DU? alltid är effektivare än DU FÅR INTE (hur man nu uttrycker det).
Kram!
Anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Hej igen!
Och här kommer ett utdrag till..., ur en annan vända jag hade, men jag skriver inte ut allt, det blir så långt.
Clara betedde sig nämligen precis som du beskriver under förvisning, och jag förstod ingenting
Såhär skrev AW om det:
Jag förstår att du tycker det är jobbigt med Claras utbrott men ber dig försöka coola ner dig. Det hade mycket väl - förmodligen - kommit ändå. Koppla det inte till Ida! I samma stund DU börjar oroa dig för att den arma Clara far illa av att ha fått ett syskon. misstänker Clara att någonting är fel - med anledning av just Ida. Du MÅSTE inta en attityd av total självklarhet, som om det här bara var början, kära Clara; i morgon kommer en ny bebis, och på torsdag en till, så så är det bara och så ska det vara och så är det i alla familjer... Kom ihåg att den största boven i all barnavård är oro.
Du får naturligtvis styra upp det hela och inte sitta och undra vad det är frågan om (då du mer eller mindre undermedvetet lägger ansvaret på Clara och blir vädjande och ledsen i stället för klart ledande). Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en"förvisning") därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!). Då behöver hon vara i fred för ALLT en stund. Så om inte "förvisningen" fungerar som förvisningen är tänkt, så ta det för vad det är och respektera att hon behöver vara i fred.
Kram och lycka till!!
anna
Och här kommer ett utdrag till..., ur en annan vända jag hade, men jag skriver inte ut allt, det blir så långt.
Clara betedde sig nämligen precis som du beskriver under förvisning, och jag förstod ingenting
Såhär skrev AW om det:
Jag förstår att du tycker det är jobbigt med Claras utbrott men ber dig försöka coola ner dig. Det hade mycket väl - förmodligen - kommit ändå. Koppla det inte till Ida! I samma stund DU börjar oroa dig för att den arma Clara far illa av att ha fått ett syskon. misstänker Clara att någonting är fel - med anledning av just Ida. Du MÅSTE inta en attityd av total självklarhet, som om det här bara var början, kära Clara; i morgon kommer en ny bebis, och på torsdag en till, så så är det bara och så ska det vara och så är det i alla familjer... Kom ihåg att den största boven i all barnavård är oro.
Du får naturligtvis styra upp det hela och inte sitta och undra vad det är frågan om (då du mer eller mindre undermedvetet lägger ansvaret på Clara och blir vädjande och ledsen i stället för klart ledande). Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en"förvisning") därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!). Då behöver hon vara i fred för ALLT en stund. Så om inte "förvisningen" fungerar som förvisningen är tänkt, så ta det för vad det är och respektera att hon behöver vara i fred.
Kram och lycka till!!
anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Hej igen!
Skulle bara tillägga en sak.
De saker jag kopierade in hände för 1 år sedan, men det händer fortfarande ibland samma sak med Clara under förvisning.
Nu ska man ju, som du säkert vet, inte ta till förvisning för ofta, bara när man verkligen fått nog.
När jag förvisar Clara händer det ganska ofta att hon sitter tyst i sängen. Jag sticker in huvudet och frågar om hon vill komma, och hon säger ett ilsket "-NÄÄ!!!"
Jag låter henne vara, och frågar då och då, tills hon tittar tyst på mig, utan att säga Nää, DÅ är hon "färdig", och då går det bra igen
kram anna
Skulle bara tillägga en sak.
De saker jag kopierade in hände för 1 år sedan, men det händer fortfarande ibland samma sak med Clara under förvisning.
Nu ska man ju, som du säkert vet, inte ta till förvisning för ofta, bara när man verkligen fått nog.
När jag förvisar Clara händer det ganska ofta att hon sitter tyst i sängen. Jag sticker in huvudet och frågar om hon vill komma, och hon säger ett ilsket "-NÄÄ!!!"
Jag låter henne vara, och frågar då och då, tills hon tittar tyst på mig, utan att säga Nää, DÅ är hon "färdig", och då går det bra igen
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.