Storebror som vill uppfostra lillebror- hur reagera?

[Agneta 41]

Hejsan!

När man kör fast i något så känns det skönt att få bolla det med andra- så vad säger ni om det här?

Min 6,5 årige pojke tar ett stort ansvar för sin 2-årige lillebror (iallafall när han känner för det )
Jag tycker att det är kanonbra att han vill honom väl och verkligen bryr sig om honom- det uppmuntrar jag till hela tiden. Som ensambarn själv så blir jag alldeles varm inuti när jag ser hur mycket de tycker om varandra.
Den relativt stora åldersskillnaden gör kanske också att det aldrig förekommer några större bråk eller liknande dem emellan.

Frågan är bara hur jag skall bemöta den store pojken uppfostringsförsök av den mindre? Han kan, med myndig stämma, säga till den lille att "Det där får du inte göra", "Det där får du inte ha" osv. Jag brukar säga att "Din lillebror har redan en mamma och en pappa, det räcker med att vi uppfostrar honom, du skall vara hans bästa kompis", osv.

Jag vill så gärna att de skall ha ett starkt förbund med varandra och gärna, som det står i Barnaboken, gå i pakt med varandra gentemot oss istället för mot varandra. Men, det kanske är feltänkt? Att storebror tar ett förmyndaransvar kanske bara stärker deras band?
Vad tror ni? Är det bättre att jag inte går emellan alls, på ett sätt kanske jag tar parti för den lille när jag tillrättavisar den store? Ja, ja det är är inte lätt att göra rätt

Skön sommar till er alla kloka! Agneta (43, faktiskt)

[Ewa]

Hej Agneta 41! (Eller 43 nu då, kanske )

Jag har inte så stor erfarenhet av så stora barn som 6,5 år ännu, men lite tankar har jag ändå, med en storebror och en lillasyster här hemma att jämföra med.

Här pratar vi inte UPPFOSTRAN, utan att man VISAR lillasyster hur man GÖR (gäller för övrigt storebror också). Och jag tycker det smittar av sig ganska snabbt. Inte bara på storasyskon som på så vis lär sig hur man fungerar här hemma tillsammans. Utan även på flitiga besökare (som t.ex. mormor) eller rent av familjemedlemmar som inte alltid har BB så nära tillhands (som t.ex. pappa) .

Visst händer det att storebror (och jag ) glömmer bort och ropar "NEJ!" ibland när olyckan är framme, men då påminner vi oss om att man VISAR hur man GÖR istället. "Hur gör man om D har något hon inte får ha? Just det, man BYTER!" "Hur gör man om D daskar till? Just det, man VISAR KLAPPA FINT!" "Hur gör man om D vill äta upp blommorna? Just det, man VISAR att man LUKTAR!" osv.

Och för det mesta hinner vi dit med ett "Oj då!" Och sen visa/sopa/laga vad det nu är som behöver åtgärdas - tillsammans. På så sätt tycker jag inte att jag avkräver honom att UPPFOSTRA lilltufsan. Däremot hjälps vi alla tillsammans åt att ta hand om saker som måste göras här hemma. Och tillsammans lär vi oss hur man beter sig här i världen. Så ungefär, tänker jag.

Kram Ewa