Jag har en tjej som är ca 2,6 år som dom senaste två veckorna börjat tvära när vi ska lämna henne på dagis. Den första gången var när pappa lämnade (han gör det sällan, men det händer) och sedan har hon kört med mig nästan varje gång resterande tid. (tror det funkade "som vanligt = smärtfritt" en dag förra veckan)
Dagen efter pappans "misslyckade" lämning (drog ut på tiden, ledsen tjej och tillslut fick personalen ta en storgråtande unge) så lämnade jag och försökte tänka på att göra "processen kort" som personalen tjatar om när sånna här problem uppstår. Det slutade med att min dotter skrek i panik och hade spytt när jag gick utanför dörren!! (dom ringde efter mig och jag fick hämta hem henne - ett annat barn hade nämligen magsjuka och detta kunde ju vara det oxå - fast det var det *inte*, ingen mer symptom eller kräkning)
Så, personalen tjatar alltså om kort process eftersom hon blir glad igen på nån minut efter att jag gått och så är allt frid och fröjd. Problemet är väl att *jag* är inte i fas att lämna en unge som gallskriker i händerna på en personal som ska hålla fast ungen för att hon inte ska springa efter mig. Sånt tycker jag är VIDRIGT och jag fullkomligt hatar det!!
Jag *vet* att det blir bra när jag gått, jag har själv jobbat på dagis - samma dagis som min dotter går på, så jag har själv sett sånna här situationer från insidan så att säga. Men jag känner stark avsky mot att lämna mitt barn så här! Hur gör man???
Finns det nån kur för mammor i detta läget?
En "normal" lämning har hittills varit att vi åker till dagis, går in, klär av och jag följer med dottern in på avdelningen och pratar lite med personalen och ger dottern en chans att kolla av läget där inne och hitta något att leka med. Säger hej då med puss och kram och så går jag och åker hem. Nemas problemas.... förrän nu.
Hon har börjat några gånger redan hemma och sagt att hon inte vill åka till dagis, men det var ett par dagar förra veckan bara, sen har det gått bra med den biten - det har inte börjat förrän jag säger hej då på dagis - DÅ börjar hon storgrina och skriker att hon "vill hem" - "vill åka hem".
Pallar inte sånna här avsked just nu känner jag.
Grejjen är oxå den att jag jobbar hemma.... hon skulle *nästan* kunna vara hemma, men jag har inte tid att ha koll på henne jämt och hon behöver leka och vara ute med dom andra barnen på dagis anser jag. (hon går ca 4 tim / dag på dagis bara!) Dock försöker jag låta bli att säga när jag åker från dagis att jag ska "hem" och jobba - tror det är mer frustrerande, så jag säger att jag måste jobba.
Stötta mig eller sparka mig där bak - vad gör jag!?
Hämtning är nog min starka sida - där har jag aldrig haft några problem med att ta "potatissäcken under armen" och åka hem om det skulle behövas.
Vad menar du att din lilla flicka skulle behöva ta till för att du skulle prioritera om hennes tillvaro och lyssna till henne? Vad kan hon göra mer än hon redan gör för att protestera?
) kan du också.
och till goaste tjejen Liw 1/1-07