Är en flitig läsare här sedan ngn månad tillbaka, har dock inte använt mig av Barnaboken sedan barnen var små, utan hittade den av en slump på bokrean
, och använder den som en handbok. Har nu funderingar kring min äldsta son född i dec -98. Han har haft det jobbigt under senare delen av vårterminen, har inte velat gå till skolan, sagt att han har ont i magen och mår illa. Han säger att han inte klarar att vara ifrån oss, att han längtar så mycket. Under denna period har han heller inte velat sova borta, och när han och hans syskon skulle sova hos sin farmor och farfar för att vi skulle bort så ringde han hem och var ledsen. Han har även varit ledsen på kvällarna när hans pappa jobbat borta.Nu är det ju sommarlov och jag trodde att det skulle släppa, men det känns som det nästan blivit värre. Han skulle gå på fotbollsskola nu den första lediga veckan, men redan kvällen innan så var han ledsen och sa att han inte skulle klara det. Iallafall så gick han tillsammans med en kompis och han sa att han hade haft kul, jag hörde också att han berättade för sin kusin att det varit roligt. Dag 2 var det likadant, nästan lite värre, och det skar i hjärtat att lämna honom. Dag 3 var det likadant igen, och han sa att han hellre ville vara med mig på jobbet vilket han också fick, och jag gjorde "ingen grej" av det. Rätt eller fel? jag vet inte? Jag vill också berätta att han inte är blyg, han har lätt att ta kontakt med andra barn. Däremot är han, och har alltid varit väldigt känslig för tillsägelser från andra vuxna och även fr.oss. I skolan klarar han allt bra, är verbal, duktig på att föra sin talan. Han har dock svårt att ta ett nej, både hemma och i skolan. han är ofta negativ i sitt "tänk", säger att det kommer attbli tråkigt i skolan, när man sedan hämtar honom säger han att han haft det bra och kul. Hans sätt är lite "tonårsaktigt" kan man säga. De flesta uppfattar honom som en väldigt framåt kille, men vi ser ju hemma att han är väldigt liten inuti.Under denna vecka när han har varit med mig på jobbet har också hans kusin varit på besök hos farmor och farfar som bor i samma stad som oss, och han har velat vara tillsammans med kusinen men inte gärna själv. Han ville inte åka med farmor ifall han skulle bli åksjuk i bilen, är helt enkelt ängslig av sig. Sen blev han ledsen och tycker att han har fattat fel beslut som inte åkte med. Idag sa han också att han alltid fattar fel beslut och att han ville dö för det bara blir problem, och det känns ju fruktansvärt att höra. Sedan har han varit själv ute hos farmor och farfar med kusinen och fiskat och haft kul. Min fråga är vad vi ska göra för att hjälpa honom i detta. Hur skall vi stärka honom? Kan också nämna att våra barn ganska ofta retas med varandra och jag och min man har känt att vi kanske varit för hårda mot vår äldsta och förmanat honom för mycket, att han som är äldst borde veta.., jag vet också att min svärmor tycker att min man har varit för hård och ställt för höga krav på framförallt uppförandet.. Vår 8-åring har också sagt att han inte tycker att det är så lätt att vara storebror.. Jag känner att vår "flockkänsla" är för dålig, och den sociala delaktigheten som jag förstått är så viktig finns det inte så mycket av. Jag kan också tillägga att "barnabokstänket" är helt nytt för mig, själv har jag t ex aldrig fått hjälpa till hemma. Det jag känner är svårast i detta är att vår 8-åring är så känslig, det blir svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta. Hur mycket skall man vara till lags, var ska man sätta gränserna? Kanske får han för mycket som han vill för att man själv är för osäker på vad som är bäst? Snälla kloka forumläsare, vad har Ni för tankar kring detta? Jag är oerhört tacksam för svar
Kramar från Mariapia 
!
. Och kicka boll, det kanske han kan göra med dig, syskon eller pappan på kvällen, väl så roligt och dessutom tillsammans med er, som han verkar törsta lite extra efter just nu.
" och så gör han stora ögon över att jag kanske inte vågare en grej när jag var liten, tex. 
Det finns någonting som heter "nioårskrisen" (alltså en psykologisk term) och som innebär ganska exakt det som du beskriver att din pojke går igenom. I nioårsåldern är det fullt normalt att hamna i en period då man känner sig lite nedstämd, orolig och börjar fundera mycket på livet (på vems ens föräldrar är, vad döden innebär osv.) Det finns mycket att läsa om detta på Internet och i böcker...
Det känns som sagt som att vi skulle behöva stärkas som familj/flock tillsammans. Våra barn kivas med varandra alldeles för mycket, och jag förstår ju att det ligger på mig och min man att se till att det inte är så. Hur gör man då 
, så nu gör jag ett nytt försök 
!!!!!! Vad ÄR det för en människa till lärare! Nog för att jag haft såna i mina dagar. Men jag trodde nog att den gamla stammen dött ut, för länge sen! En enstaka gång, hade väl varit en sak, men det har ju skett vid upprepade tillfällen, som DU känner till. Tänk då sonen, som ska genomlida detta VARJE dag! Nu har jag inte så stora barn ännu. Men dock en liten känslig sort, som låter lite lik din (kanske läste du den tråd du fick länkad, den handlade om min raring). Och jag tror att jag hade tagit ett seriöst samtal med rektorn, till att börja med. Nu har ni ju pratat med läraren vid flera tillfällen, men det tycks ju inte påverka hennes inställning nämnvärt. Så jag skulle absolut lyssna på vad din son säger - och vara STOLT över att han kommit fram till sin egen lösning! Man ska säkert inte byta skola i tid och otid, men här är det ju LÄRAREN som är problemet. Och det ni hittills gjort har inte hjälpt. Att gå och må dåligt hela terminen och inför skolstart ska INGEN UNGE behöva, anser jag. Risken att han skulle råka ut för en sån lärare igen torde (hoppas jag) vara minimal, men man borde kunna besöka skolan och få träffa läraren innan man börjar/byter, eller? Lite rörigt blev detta, men jag blev så upprörd å din sons vägnar. Men tänk, så klok han är, mitt i allt detta!
\:D/. Sonen kan skatta sig lycklig som har en sån klok familj och mamma! Må skolglädjen blomstra