Hej, Vi kacklade en massa i vår Våg tråd ang. 8-mån ångesten (under kackelforum) men bäst är att läsa på i BB tycker jag. Det är fint skrivet där!
Här kommer sammanfattningen till 8-mån ångesten ur BB...
”- Tolka inte oväntade förändringar och hastigt uppkomna problem som tecken på att någonting nu har blivit allvarligt fel!
Avvakta.
Symptomen kan också vara fysiska.
Åttamånadersångesten viker (efter ca. en månad). Snart är barnet på väg att bli ettårstufft och tycker verkligen om sitt jag. Ännu känner barnet inte detta nya jag.
- Nätter som varit prydliga kan nu bli brutna. Gå efter tumregeln: en gång är ingen gång, två gånger en dålig vana!
Låt dörren stå på glänt och tala betryggande utanför den. "Nu skall du sova så gott, allt blir så bra, så bra. Vi ses i morgon!" Låt det lysa utanför dörren, men inte inne i barnets rum.
Återgå inte till napp och ta INTE upp barnet.
- Främlingsrädslan blir ofta markant. Respektera den! Barn i den här åldern tar ingen som helst skada av att inte träffa andra vuxna (eller andra barn.)
Låt ingen skrämma upp dig: "Han måste ju få träffa andra, annars blir han jämt så där rädd!" Det blir han INTE.
Det svåra sker i barnets inre. Låt det yttre vara sig så likt som möjligt.
- Svälj stoltheten, om och när den lille föredrar någon annan framför dig!
Du kan bli avvisad på ett ytterligt sårande sätt. Ge då lika fullt en kyss eller en kram och markera at du finns där med din kärlek, utan att för den skull vara påstridig. Vänta på bättre tider.
En nybliven mor kan hysa både kärlek och hat till sitt nyfödda barn, både liv och död i sina tankar inför barnet.
Motstridiga känslor fyller och plågar också barnet som fötts till ett jag.
- Bli inte rädd för eventuella aggressiva uttryck. Barnet måste få reagera på en förändring som är skrämmande. Men låt inte barnet slå dig, och inte någon annan heller.
Våld och destruktivitet ska bekämpas med kärlek. Ta de små händerna som slåss och låt dem i stället klappa, eller hål undan dem och kyss, smek själv. Visa lugnt och tydligt din egen oförtrutna kärlek. Gå sedan undan och låt barnet vara ifred!
Hindra barnet från att skada sig självt. Madrassera, skydda! Hindra däremot inte själva dunkandet.
- Överge alla eventuella planer på att byta människor och miljö för barnet under den här perioden. Sök till varje pris andra, lugnare lösningar!
Låt högsta prioritering gälla för oförändrat yttre i en tid av brutalt förändrat inre.
- Bemöt barnet som vanligt - underkänn det inte, dränk det inte i medlidande, "trösta" inte.
Behandla barnet som du skulle behandla en nyförlöst mor: uppmärksamt, men inte ömkande - beredd att avlasta påfrestningar och krav, men inte omyndigförklarande.
Precis som den nyblivna modern inrättar sig barnet som fötts till ett jag lättast efter sin nya livssituation, om vardagen är förtrogen och någorlunda enkel och omgivningen bjuder värme och lugn, inte oro.
Det psykologer kallar separationsångest tror jag alltså är REAKTIONEN på barnets födelse till det egna jaget ur det gamla, kända, där barnet var en del av ett omgivande helt, så som det i livmodern var en del av moderns kropp.
Jag tror inte det har mer att göra med rädslan att mista mamma än den nyförlösta kvinnans labilitet kan tillskrivas hennes rädsla att för att mista det nyfödda barnet.”
Lycka till och välkomna till den nyföddas värld!!
Hon är som natt och dag, förvånadsvärt stor skillnad tycker jag.
jag skulle hämta en kopp the från köket; jag fick prata mig dig och därifrån...
och då gick det så bra så trots 8-månadersångesten. Visst var inte sömnen 100-procentig men helt ok ändå.