Jag har två små barn, en pojke på 2,5 år och en flicka på 1,5 år. Pojken kurade jag vid 6 mån ålder och har alltid sovit 12 timmar på natten och sedan 1,5 timme på dagen. Flickan sover 11 timmar på natten och 1,5 - 2 timmar på dagen. Hon är aldrig kurad för när jag bestämde mig för att sluta amma på natten så sa hon ingenting utan bara somnade om. Kanon tyckte jag.
Sedan några månader tillbaka, egentligen när vi ställde om klockan i mars, fungerar ingenting
. Ja... var ska jag börja... Barnen vaknar vid sju, halv åtta på morgonen och flickan sover sedan mellan 10 och halv 12 medan sonen sover mellan 12.30 och 14.00.
Sedan lägger vi dem kl 19.15 för att de ska somna vid halv åtta men det fungerar inte längre
. Vi sover allihopa i samma rum eftersom vi inte har så stor lägenhet och det har fungerat bra innan. Nu står de och hoppar i sängarna och snackar med varandra, sonen sätter fötterna mot väggen för att kunna skjuta spjälsängen ut från väggen och mot fönstret. Sedan står han och sliter i rullgardinen, kastar ut allt som finns i sängen och har jättesvårt att slappna av. Flickan bara skrattar åt allt. Till slut somnar de men då är klockan mellan 21.30 och 22.00.Jag är så frustrerad över detta, vet inte vad jag ska göra. Våra kvällar är bara bråk och skrik för jag är bara arg och sur vilket gör att jag varken är en bra mamma eller en bra hustru. Detta påverkar också mitt humör dagtid. Känner mig alltid på dåligt humör. Sover också dåligt och drömmer konstiga drömmar om barnen. Jag står helt enkelt inte ut med mig själv
!!Jag har testat olika metoder, har lagt flickan först och låtit henne somna innan sonen läggs. Då blir det lite lugnare men han somnar inte fortare för det. Jag har försökt ignorera det och inte gå in i rummet (vilket gör att jag får ont i magen av ilska). Jag försöker att prata med dem men det slutar alltid med att jag skäller på dem att lägga sig ner. De bara skrattar åt mig och respekterar inte vad jag säger. Detta gör mig så frustrerad att jag bara vill slå på något
. Det är det som är så jobbigt också... min pappa var rätt argsint och kunde ibland slå till mig och mamma så jag har ju den genen och jag är dödens rädd för att jag ska göra så mot mina barn.Vilken idiot tänker ni nu men ni ska veta jag mår fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. NÄr jag skriver detta trillar tårarna...
Snälla hjälp mig, vad ska jag göra
Sonen har varit väldig svartsjuk på lillasyster de sista tre månaderna så vi fick ta hem honom från dagis och det har lugnat ner sig hemma. Vi har dock problem med att gå bort för då river han hela stället. Antar att han kommit in i trottsåldern, kan det påverka sömnen också? Tror ni att han klara sig på bara 10, 11 timmars sömn om dygnet
Kan ju tillägga att sonen har ingen respekt för min man heller. Vad gör man åt det
Kramar Clara
- En väldigt ledsen mamma som undrar var i uppfostran det gick fel...
.
.
!
.
& Lilltufsan född feb -06