hjälp! Har jag tagit mig vatten över huvudet nu...

[Puffis]

Nu har jag kommit till vecka 23 och det känns att det börjar "bli verkligt" på något sätt... magen är jättestor redan och jag har mycket foglossningar och "håll" så fort jag ska gå ut med hunden (varför är det ingen som vill gå ut med min störiga hund åt mig... ). Min rygg säger ifrån när jag lyfter Tuva, men det kan jag ju inte låta bli, hon ska ju lyftas hit och dit hela dagarna. Ändå är det inte graviditeten jag oroar mig för, utan SEN.

Bebis nummer två kommer ju när Tuva borde vara i sin 18månaders -förtrots (fin planering mamma) och redan nu tycker jag att hon frågar endel. Särskillt vid blöjbyte. Vi har ofta något som vi lite skämtsamt kallar för "bajskriser" här. Hon vill liksom gärna känna själv på det där kletiga, och ligga på rygg är ju inget för henne. jag har dock fått ganska bra fason på det med mutor och så...

Men om jag ska komma till saken( ); hur 17 klarar man av TVÅ? Hur ska man kunna klara standardmodellen, att amma så länge i taget, medan man har en annan att ta hand om? (har inte standardmodellat med Tuva, hittade inte barnaboken förrän senare)Sist så rann det väldigt långsamt ur mina bröst, och det var nästan så att jag bara kunde använda det ena, det andra kom det nästan inget ur. Det är nästan så att jag funderar på att ge ersättning istället för att det "går fortare"... Den här gången tänker jag i alla fall inte ha dåligt samvete för att ge extra ersättning på kvällen!

Förra gången så var jag ganska "konvalescent" ett bra tag efter förlossningen(tyckte jag i alla fall) De där två pappaveckorna räckte precis så att jag i alla fall kunde gå en kort promenad med hunden när min man började jobba igen. Den här gången ska han nog vara hemma en månad, eftersom han har pappadagar för Tuva kvar. Sedan har vi pratat om att han ska ta ledigt på onsdagar och typ ha en Tuva-pappa-dag och gå till Öppna Förskolan och så. Det tror jag blir jätteskönt och roligt för dem.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg förutom att skriva av mig. Jo, kanske om det är någon som har några konkreta tips om hur man gör... eller mysiga historier om hur det är men täta barn Och förresten, hur gör man med anekteringen? Exemplet i barnaboken är ju den stora tre år. Tuva KAN klappa fint... men inte bara

I det stora hela är jag jätteglad och tror att det kommer gå bra... men ändå. GÅR det verkligen?

[Gäst]

Hejhej!
Päivi hade en tråd om sin förtrotsande Hugo och ny lillasyster i vintras:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11076
Om du vill vara förberedd .

Jag tror att det kommer gå jättebra. Det kommer komma många situationer som blir nya och kanske först problematiska, men alla dessa situationer går ju att lösa! Det viktiga är ju att storasyster verkligen behövs i skötseln av lilla syskonet - var ääääär dom där blöjorna nu igen, vet du? Hur gör vi nu när h^n skriken så, vet du?

Skönt att pappan kan vara hemma i en månad, låter suveränt. Det är bra att bädda mjukt (förbereda sig och förbereda hjälp runt omkring). Finns det andra - far- och morföräldrar - som du kan involvera också och be om hjälp? Kanske inte för att det alltid verkligen behövs, men för att det är skönt att ha den säkerheten?

Några tankar från en trött Jenny...

[Ewa]

Här var pappa hemma i 2 mån, och tog då ut fp. Tyckte det var skönast att ha lite längre period, och tills man kunnat spika ett schema, som ju görs därikring. Lättare för alla involverade, tyckte jag. Om man nu har den möjligheten förstås. Allting faller bättre på plats när det inte längre är mat vid första pip osv. som gäller.

Lite stressad var jag ÄNDÅ, ska jag i ärlighetens namn erkänna. Och lite splittrad. Tyckte inte jag hann med storfisen. Men det blir någonting helt annat när man har två. En syskonkärlek som är en ynnest att få bevittna. Första syskonblicken! En vördnad inför det stora som sker när de två SER och TAR TILL SIG varandra, som är obeskrivlig. Och väldigt snabbt har de väldigt kul ihop! Rena skrattorgierna utbryter titt som tätt. Så det är ett litet mirakel du har framför dig. Också!

[Gäst]

Ser att jag finns redan här med mina två underverk (Tack, Jenny!) så då kan jag hoppa in på riktigt också...

Du skall inte oroa dig. 8) Dt kommer att gå bra! Hugo var mitt i förtrotsen när lillasyster blev verklig för honom (cirka en månad efter födseln) och det var visst lite stormigt, men det gick ju att hantera - med rätt verktyg - och nu är han ALLTID snäll mot sin syster!

Om amning kan jag tyvärr inte råda dig men säger bara: vad du än bestämmer dig för - ha inte dåligt samvete! Det är en energitjuv som heter duga, och en väldigt onödig gäst i huset!

Mina stalltips:

var snäll mot dig själv direkt efter förlossningen

ha inte dåligt samvete även om du placerar 18-månaders barnet framför TV;n lagom till att det är amningsdags.

Standardmodellen var ett kanonhjälpmedel för mig! På den tiden då jag ammade hade jag faktiskt bara två pass under vilka båda barnen var uppe samtidigt och det skulle ammas:

först på morgonen fick hon äta innan brorsan gick upp

efter hans ensamlek åt hon, och då satt jag på golvet så att han kunde ha mig tillgänglig - han pysslade vanligen bredvid med något eller tittade på Molly Mus...

sedan åt hon när han sov middag

och en gång till på eftermiddagen då han var med

sedan kom pappan hem, och kunde ha full fokus på Hugo så att jag kunde amma ifred!

Så egentligen var det bara under två pass under dagen som Hugo behövde "vara med" när det ammades!

Man tror ju att det är mer, men oftast inte! Har du ensamlk, kan du ju också använda den stunden till "lugn-och-ro"-amning!

Vad gäller anekteringen var jag så borta och chockad (akutsnitt) när jag kom hem (dag tre, rekommenderas ej... ) att det blev inte så mycket av den; hon sov i vaggan första gången han träffade henne, så skulle jag få göra om det, så skulle jag göra det så här:

lillasyster har vaknat och fått mat

storebror leker i vardagsrummet

jag går dit, och placerar bebisen nära honom med ett glatt; titta! Här är bebisen nu! Och så skulle jag avvakta. 8) Vad gör han? Och vara med, förstås!

Det sista stalltipset är att få till detta med utevistelse: viktigt för dig och äldre barnet! Jag gjorde så i början att vi gick ut när Sofia sov i vagnen, och då kunde han spatsera omkring på tomten, och jag följde med, lite, med ett vaköga mot vagnen.

Du skall se att det kommer att gå bra!

[Puffis]

Tack, alla för bra svar! Jag har haft en underbar vecka när Tuvas kusiner, den ena tre månader yngre och den andra ett år yngre, har varit och hälsat på hos mina föräldrar (själv bor jag nära). Tuva och kusin 1 har lekt jättebra. De ger varandra saker hela tiden istället för att ta saker från varandra. (kolla bloggen!)Ser jättegulligt ut. Ingen har ens försökt att slå eller göra illa varandra på något sätt. De matar till och med varandra hellre än att stoppa maten i egen mun

Kusin 2 (som faktiskt är halv-finne )är ju en bebis så det var intressant att se hur Tuva reagerade med honom. Egentligen har hon inte reagerat alls, skulle jag vilja säga. Frågar man efter bebisen, så tar hon fram en ful gammal docka som mamma köpt på second hand... Men hon kan ju klappa fint i alla fall.

(men sen att man blir frustrerad på syrran att hon inte FATTAR att hon borde annamma standardmodellen på den lille kraken, fast jag gav henne boken, det är en annan femma. Aldrig hört talas om bebisar som "har ont när han kissar" bl.a.)

Jag är helt inställd på att införa standardmodellen på lille bebisen när den kommer. Får se hur det blir med amningen, tänker i alla fall inte vara så hysterisk som förra gången Sedan blir det ju en "utevistelse" i vagn på morgonen, för att rasta hunden. Sedan brukar vi alltid ha en "utflykt" om dagen på eftermiddagen -våran version av utevistelse. Ibland åker vi ner på stan och matar fåglarna, eller så åker vi till mina föräldrar och busar i trädgården. Vissa dagar blir det bara ut på gården för att leka i lekparken eller en vagnpromenad till kvartersaffären för att köpa glass Det beror på humöret. Då kanske bebisen kan sova i vagnen. Sen kommer ju som sagt mannen hem.

Tack Päivi för en så tydlig bild av hur dagarna kan se ut. Ska jag vara ärlig så gav de där trådarna/länkarna mig mera oro, faktiskt. Det verkade ju nästan som om din son inte gjorde annat är slog på din lilla men å andra sidan har jag läst så mycket annat av dig, så det visste jag ju att han inte gör längre.

jennyH: Ja, det kommer säkert gå bra! Just det där med "var är blöjorna" kommer bli en hit, för Tuva älskar att leta rätt på saker. Hon kan komma av sig helt, mitt i en "gråtattack" om man säger "var är bollen?" ("det heter inte 'ska vi gå ut?' det heter 'var är skorna?'" som någon klok gumma sa... )

[Gäst]

Jag förstår hur du menar när du säger att det verkar som om min stora ett tag inte gjorde annat än slog den lilla.

Så är det ju; när man startar en tråd gör man det för att man har ett bekymmer av något slag. Detta var förtrots med stort F, och jag stod villrådig ett tag.

Sedan fick jag hjälp, och det vände på bara ett par dagar! Att jobba förebyggande - strö små positiva meningar runt omkring honom hela, hela tiden - fungerade kanon! Det blev lugnare efter en enda dag.

Det var inte min mening att skrämmas mera. Vad jag har hört så behöver det inte alls bli så. Du kan ju även kolla med LindaVega hur hon upplevde första början med syskonen - hennes barn är ju i samma ålder som mina!

[JosseS]

Följer med intresse tråden. Jag har bf idag (!) och har en liten sötnos på snart två år. Har varit helt cool inför det här med två barn men sista tiden och en nervositet börjar krypa på mig. Hade så svårt med amningen förra gången och vill verkligen att det ska funka för oss alla här hemma.

Emma är glad och nöjd med mig om dagarna och vi jobbar sida vid sida. Ett riktigt drömteam Problemet är när hennes pappa kommer hem på kvällen eller är hemma på helgerna... Hon blir som förbytt och får utbrott för allt. Hon testar honom så klart och vet inte riktigt vem som bestämmer. Jag försöker backa så gott det går för hon behöver verkligen tid med sin pappa. Han träffar henne bara en timme per dag på vardagarna.

Det här innebär att det är mycket jobbigare att ha maken hemma än vara själv med Emma. Jag börjar därför bli orolig för hur första tiden med den nya familjemedlemmen ska bli när vi båda är hemma. Jag orkar inte höra dotterns och makens "konflikter"... Hon ställer ju egentligen bara frågor till honom men det funkar ju inte att det är jag som svarar. Hur ska vi göra?

[Sandy_7]

Hejsan.

Det är exakt 1 ½ år mellan mina tjejer, så du har väl en liknande situation att vänta. Hi hi

Jag blev gravid när den äldsta var 9 månader gammal, hon började gå samtidigt och då slutade jag även bära på henne. Istället för att lyfta, ta ditt barns hand och gå med det dit det vill. Vill det titta på när du jobbar i köket eller dyl finns det högre pallar eller stol man kan ställa barnet på. Det kan ta några dagar men snart kommer barnet inte bli fullt så förtvivlat över att du inte släpar runt på det.

Vi köpte ståbräda till vår vagn, så stor tjejen slutade även åka vagn runt året.

Vi fortsatte med dagis, det kändes mycket skönt, för stortjejen var mycket trotsig (tror det kan ha att göra med nykomlingen). Går dina barn på dagis kan du ju om du vill låta dem gå kvar så att inte alla rutiner rubbas.

Vi bytte ut sängen till en vanlig säng och gjorde stor affär av det. Nya påslakan med fiskar på etc. Hon bara älskade det.

Lite jobbigare har det varit att amma denna gången. Man skall inte bara lämna det större barnet när man gå iväg, utan ta med en bok och bjud in det att sitta brevid. Amma och läs en bok funkar jätte-bra. Jag passade på att lära henne alla kroppsdelarna när boken lästs igenom.

Engagera det större barnet så mycket du kan. Hämta blöja, hämta tvättlappar, hämta kräm, leksak. Nu när vår stora är drygt 2 år gammal, matar hon tom. den lilla (detta har dock sina för och nackdelar ).

Det BLIR jobbigt, men förbered dig på det värsta. Vi köpte boken: "Emma och lillebror" och den förberedde henne lite på vad som skulle komma.

Lycka till, man vänjer sig snabbt vid de nya rutinerna.

[Ewa]

Hej JosseS!

Egentligen är din undran lite en annan, än vad Puffis tråd egentligen berörde. Men jag försöker mig ändå på ett svar här. Kanske har den nya solstrålen redan anlänt!!

Av Päivi har du ju fått finfina råd om hur livet kan se ut när nr 2 anlänt. Din största undran tycks snarast handla om hur DU ska hantera att maken och dottern inte riktigt får till det i kommunikationen, om jag förstår det hela rätt. Och det är nog så viktigt. Särskilt om maken ska vara hemma första tiden. Här var maken hemma i 2 mån, tills tider och rutiner satt rätt bra - och det ångrar jag inte. Då kan man gå undan och amma, och sen vara närvarande med storasyskonet på RIKTIGT och med hela kroppen, när den lilla nya ska skötas, umgås eller sova. Och då kan Emma vara behjälplig med allt som ska fixas kring nya sötnosen. Bädda spjälsängen och vagnen och hjälpa till att hitta bra platser att ha allt på. Plocka fram nya miniblöjor och göra iordning skötbord m.m.

Vad gäller kommunikationsbrister mellan maken och dottern är mitt enda råd att öppet prata om vad som gör att det blir så gnöligt. Svårt, men nödvändigt. Vi hade det på samma sätt här - och maken var lagomt intresserad av att läsa BB. Läste lite, men tog inte IN vad som stod, och allt fortfor på samma sätt. Det har krävts mycket bearbetning (och lite list) att få honom att börja fundera aktivt kring hur man vill vara som förälder. Många trådar har jag mailat honom, och mycket prat har det blivit, så där apropå... Och så viktigast av allt: vara tydlig med hur man hanterar situationer. Det är inte bara barn som gör som man gör, det gör - ofta - andra vuxna också! Både mormor och pappa har lärt sig handen om handen, att visa istället för att neja osv.

Själv skulle jag INTE ha storasyskonet på dagis. Alldeles för liten. Och dessutom tror jag att hon också vill lära känna den nya familjemedlemmen i lugn och ro. Min stora är 3 och lilla är snart 1,5 och de har varandra hela dagarna och stormtrivs med det. Visst trotsar stora, men inte tillnärmelsevis så högljutt som hans kompisar som går på dagis, medan mamma och lillasyskonet är hemma. Det är iaf min erfarenhet.

Inte så mycket konkret kanske, men hoppas att det kan ha givit något.

Kram Ewa

[LindaVega]

Hej

Jag har barn med 21 mån mellanrum.

Första två månaderna var ganska slitsamma ( tycker jag) Min sambo var hemma sina 10 pappadagar, sedan började han jobba heltid. Han hade bytt jobb ganska nyligen så det var ganska långa dagar. Som någon skrev, försök få mer tid tillsammans innan pappan går tillbaka till arbetet. I efterhand hade jag sett till att vi hade minst en månad tillsammans ( allra helst två månader)

Malte åt i stort sett hela tiden han var vaken de första veckorna, så det blev mycket TV och egen lek för storasyster. Hon fann sig väl, men det kändes splittrat. Så fort han sov fick vi göra sysslor, vara ute annat. En hel del tid gick åt till att vagna också. Det kändes som att vi stressade runt och gjorde så mkt som möjligt under korta stunder. Helgerna var jättesköna, då kunde pappa ta lite mer ansvar för Vegas utevistelse samt avlasta mig med Malte så jag och Vega kunde göra saker tillsammans liiite mer avslappnat.

Vi sparkade igång med SM från start men det var som sagt skakigt de första två månaderna. Ungefär när SM började sätta sig så började lillebror mattrassla, och vi fick pussla ihop dagarna så att jag kunde sitta i lugn och ro och amma.

Vid tre månader tyckte jag att allt blev stabilt. Nästan över en natt. Mat-och sovrutinerna satt. Vi hade också hittat (nya) bra rutiner med social delaktighet, utevistelse mm. Vid fyra månader började jag njuta på allvar. Nu vid fem månader är det mesta toppen. Livet bara flyter på. Nu känns det som att man skördar frukterna av allt slit med mat- och sovtider i början. Han har verkligen blivit sin egen lilla klocka

Jag var mest orolig för Vegas reaktion inför nytt syskon, men det har gått fantastiskt bra. I början var hon helt ointresserad vilket sedan gått över till förtjust nyfikenhet. Det enda som jag måste bevaka är att hon tar saker från honom ( kan gå lite hårdhänt till) samt vill ge honom saker ( läs kasta) Hon har aldrig gett lillebror ett tjuvnyp utan snarare varit vädligt försiktig omkring honom. Nu är det jättespännande att han vänder sig från mage till rygg. Då vill hon gärna "hjälpa till" och putta runt honom. "igen" "igen" ropar hon så fort han ligger på mage.

Jag försökte se det som att bebisen var vårt "gemensamma projekt" Jag bad (ber)om hjälp med ALLT. Hämta blöja, tvättlapp, nya kläder, hämta leksaker mm. Hon ville inte alltid och jag var inte superkonsekvent men körde en del handen om handen. Det känns som att hon har varit väldigt delaktig hela vägen trots att hon har fått klara sig en hel del på egen hand också ( vilket har varit nyttigt på sitt sätt också såklart) i början hade jag dåligt samvete för att lillebror tog så mycket tid, men nu känns det som att vi är "tillsammans" allihop.

Är övertygad om att det kommer gå bra för er. Kram och lycka till

Linda