3,5 år, vandrar in till mamma och pappa under nattens mörker

[alven]

Hej på er,

har varit medlem ett tag, men inte skrivit på länge. Har nu dock en liten fråga. Vår Robin har växt upp till en energisk, glad och livlig liten kille och det mesta går faktiskt ganska bra, även om man såklart får brottas lite ibland med en liten men oerhört stark vilja.

Angående nattsömnen så funkar sänggåendet som sagt väldigt bra, det är sällan några problem. Under natten däremot så smyger han sig in och lägger sig mellan mig och min fru och sover resten av natten där, normalt sett så kommer han smygande runt 2-3 tiden på natten. Ibland vaknar vi när han kommer, ibland inte, men vi har båda två varit överens om att det ju inte gör så mycket om han kommer in till oss på natten, det viktiga är att han somnar i sin egen säng, det är ju faktiskt ganska mysigt att ha vår lilla gospojk bredvid oss i sängen.

Min fråga är då om vi lurar oss själva genom att tillåta detta beteende, är det ok att ha det så här? Växer han ur det så småningom? Behöver vi göra något åt hans nattliga förflyttning?

[TorpSara]

Svar från en nattsmygare. Jag var nummer tre i syskonskaran, och mig konkurrerade ingen ut från sängen, och vanan satt i. Jag slutade gå över till mamma och pappas säng när jag var 11. (Den vintern hade jag årskort i slalombacken och åkte varje kväll, och var för trött för att vakna.) Men, jag tror att man lätt hade kunnat bryta vanan genom att vända mig i dörren och bädda ner mig i egen säng igen. Men jag vet att det alltså inte alltid växer bort.

Så den dagen ni känner att det blir besvärligt är det bara att vända honom och bädda ner honom i hans egen säng. Man går inte för att man är rädd eller ortygg efter ett tag, utan bara för att man har vanan där, och den bryter man på en handfull nätter.