Det blev inte som jag tänkt mig

[Solglimt]

Så sitter jag här, och allt är helt annorlunda än det var i mina visioner. Då trodde jag att jag skulle vidare med min karriär ganska snart efter att barnen föddes, och att dagis är jättebra för barn. Jag hade gått på samhällsmanipulationen så att säga. Och min omgivnaing består mestadels av karriärister. Nu är mina barn 1 år, och jag skulle ALDRIG vilja lämna dem ifrån mig i stora barngrupper om dagarna. Jag varken vill eller vågar.

Jag hade besök härom da´n av en bekant, hennes dotter på 3 månader och hennes 2-årige son som går på dagis om dagarna. Denne pojke slog mina barn i ansiktet ( tills jag hejdade honom vill säga ), knuffade omkull dem, tog varenda sak de intresserade sig för med ett argt "MIN!!!" , smällde igen en dörr rakt på min lilla dotter. Jag fick sätta mig som en fysisk mur mellan honom och mina barn, min bekant sa bara "Men Elias, då!"

Tänk då att sätta mina barn tillsammans med inte en utan 15 barn av kanske samma kaliber!!!

Är lite deprimerad. Vad ska jag ta mig till nu? Var ska jag få pengar ifrån? Är inte alls orolig för att inte klara några år på "inga" pengar, jag kan verkligen spara och snåla om det behövs, men jag är rädd för hur det går i långa loppet, med pension, minskad chans till jobb efter många år hemma etc...

Ville bara skriva av mig

[miar70]

Hej Solglimt

Å, jag förstår dig så väl!
Har funderat lite på det här med pension, karriär etc själv lite, eftersom jag varit och kommer att vara hemma länge med barnen. Och så tänker jag på vad jag tycker är viktigt - på riktigt! Vad som verkligen betyder nåt, som får mig att må bra - och det är barnen! Den dag jag ligger där och ska göra bokslut över mitt liv, förhoppningsvis som en gammal tant , så tror jag att åren med barnen kommer att vara det som känns som de bästa, de viktigaste!
Låt säga att du börjar jobba när du är 25, får barn när du är 30, nästa när du är 32 och är hemma med dem tills du är 36, och sen jobbar du tills du är 65 - då har du jobbat 34 år och varit hemma sex... så de allra flesta av oss kommer ändå att jobba så vi blir nöjda
Kanske tar det längre tid att klättra på en ev karriärstege (vilket inte intresserar mig det minsta!) men det har du igen tusenfalt på dina barn istället!
Och pensionsbesparingarna - well, så långt kan jag inte riktigt planera, kanske får jag ångra mig en dag, men på nåt vis känner jag bara att det ändå kommer att ordna sig

Jag hoppas du kan ordna på nåt vis så att du kan få vara hemma länge med barnen, det finns massor med tips här på forumet

Kram Mia

[Lottan]

Hej
Vill bara peppa dig med att du har ju bestämt dig, du vet ju vad du vill, och du vet att du kan snåla, leva på mindre.
Nu vet jag inte vad du arbetar med/som det framgick inte, men det brukar lösa sig, särskilt när man lever efter hjärtat.
Vad gäller pensionen kan jag inte riktigt svara på det går, men tänker att för att behålla mesta möjliga innebär ju att man arbetar heltid (och det kommer du ju inte att göra) så då blir det helt enkelt mindre. Och det är kanske något man helt enkelt får ta i beräkningen. Sen är ju frågan, hur länge hade du tänkt vara hemma? Och har du tänkt arbeta heltid efter det?
Nä jag säger bara kör på, du vet vad du vill, och man får ingen andra chans längre fram att göra om detta .

För att komma ur ekorrhjulet måste man avstå från att rulla med i det!

Lycka till!

Kramar Lotta & Anton snart 15mån

[Solglimt]

Tack för svar! Jag tycker precis som ni, att man ska prioritera det som verkligen betyder något, men det är ändå jobbigt att tvingas tänka om och ändra sig...Jag kanske inte är välkommen tillbaka på arbetsmarknaden efter att ha varit hemma i flera år. Nu måste jag komma fram till hur jag ändå ska kunna försörja mig. Vad lever ni andra "samhällsparasiter" av?

[Lottan]

Hej
Jadu, samhällsparasit det var hårt det! Men det kanske är så man ses. Jag tror snarare folk tycker att man gör det jobbigt för sig, att stanna hemma med barn. Det är ju mycket enklare att skicka iväg dem för att låta någon annan ta hand om dem, så man själv slipper!
Eller så inbringar man inte tillräckligt med skattepengar, så staten Sverige håller på att gå under!
Jag arbetar (ibland extra på helger eller kvällar när min sambo är hemma) som sjuksköterska. Jag trivs med mitt arbete men känner att det är svårt att kombinera ett 100%igt arbete med barn. Det är enklare att vara hemma, därför är jag det.
Min arbetsgivare är ju förstående till den grad att jag gjort klart att jag inte kommer tillbaka till hösten. De säger istället att de är glada för den tid jag kan komma in och jobba. Så det är ju bra.
Min sambo jobbar i Norge och veckopendlar, så det ju ett klart argument till att jag inte kan jobba, för vården innebär ju en del oregelbundna arbetstider.
(men så finns det ju de som tycker att han får väl jobba hemma då så jag också kan komma igång och arbeta och se till att få in Anton på dagis) Känns det igen, någon?
Det är inte synd om mig, detta är självvalt för den här tiden den är så kort och den vill jag ta vara på.
Solglimt: Vad jobbar du själv med, som du tror är svårt att komma tillbaka till efter varit hemma med barna?
Oj, vad långt det här blev, men det är skönt att skriva av sig emellanåt!

Kram Lotta med Anton

[Solglimt]

Hej igen Lottan!
Vill inte säga vad jag jobbar med för jag vill vara anonym på det här forumet, och inte riskera att någon känner igen mig...Men det är ett arbete där det är mycket dåligt om jobb. Naturligtvis borde jag ju ha blivit sjuksköterska eller läkare eller något sådant, men jag var ung och dum ( eller kanske inte så ung men i alla fall dum ) Jag har jobbat deltid de sista månaderna och delat hemmatiden med min man, något både vi och barnen trivdes förträffligt med, men nu när barnen är så "stora" vill min arbetsgivare jag ska satsa 100%...vilket inte finns på kartan för min del...så konsekvensen är att jag kommer förlora mitt jobb till någon som kan satsa 100 eller helst 200%.

Nåja, detta känns jobbigt och deprimerande ibland ( när jag startade den här tråden var det en "down"-dag...) men det känns faktiskt också roligt och spännande att få påbörja något nytt. Jag kommer få fixa inkomst på något sätt hemifrån, har en del ideér men inget som känns jättebra än. Men en sak är säker och det är att jag vet att jag fattat rätt beslut. Mina barn är ju viktigast av allt Inte kommer jag ångra att jag inte spenderade mer tid på jobbet i slutet av min levnad!

Kram!

[marie-d]

Så länge du har föräldradagar kvar och ta ut kan inte arbetsgivaren kräva att du ska vara på jobbet. Se till att snåla med föräldradagar så har du tryggheten kvar ett tag till.

[miar70]

marie-d, kanske har jag missuppfattat, men är det inte så att man har rätt att vara hemma 1½år, sen har företaget rätt att kräva att man kommer tillbaka... är superdåligt insatt, men nånstans har jag läst eller hört det :-k

Ja du , solglimt, samhällsparasit är nog det sista jag vill kalla mig - tvärtom känner jag att jag gör en jätteinsats för samhället genom att själv välja att vara hemma och fostra mina barn, och inte belasta samhället med det
Men visst är det kasst betalt...

Jag tar ut minimalt med föräldrapenning, och det kräver såklart att mannen tjänar hyfsat, vilket han turligt nog gör! Vi bor billigt, åker inte på dyra semestrar, (försöker) handla klokt och billigt...
Perioderna jag har jobbat, har varit 50%, och mannen jobbar skift, så vi har sluppit dagis!

Just nu har jag inget jobb alls att falla tillbaka på, jag gick nästan en termin på lärarhögskolan mellan fyran och femman, men vet inte om jag fortsätter där sen
Men det tänker jag inte grubbla på nu, en sak har jag lärt mig, det GÅR inte att planera för långt fram, det blir aldrig som man tänkt sig i alla fall

/Mia

[marie-d]

Vad jag har förstått så har man rätt att vara hemma 1,5år oavsett om man tar föräldrapenning eller ej. Efter 1 måste man dock ta om man inte vill fölora sgi.
Efter 1,5år har du rätt att vara hemma så länge du har föräldrapenningsdagar att ta ut. Du kan alltså om du inte tar ut några dagar första året och sedan tar ut 5 dagar i veckan efter ett år vara hemma ytterligare 22 månader dvs du kan vara hemma i nästan 3år. Är man hemma bägge två har den andra förälderna också en period på 3 månader du han/hon inte behöver ta ut något.
Om man inte är rädd om sgi kan man strunta ta ut dagar första 1,5året och sedan ta ut 5 dagar i veckan. Då kan man vara hemma i sammanlagt ca. 40 månader utan att förlora jobbet.
Sen kan man ju alltid ha en arbetsgivare som kringgår saker och ting men det kan ändå vara skönt att ha kvar tryggheten så länge som möjligt.

[Solglimt]

Tack för kanonbra information, marie-d! Vi har faktiskt sparat rätt många dagar...

miar70: Obs att JAG inte anser att hemmaföräldrar är samhällsparasiter, tvärt om! Men tyvärr är det ju ofta så man uppfattas. Trodde det var tydligt i och med att jag satte citationstecken runt ordet, men om det var klumpigt uttryckt ber jag om ursäkt! Det var inte min mening att förlämpa någon.

[miar70]

miar70: Obs att JAG inte anser att hemmaföräldrar är samhällsparasiter, tvärt om! Men tyvärr är det ju ofta så man uppfattas. Trodde det var tydligt i och med att jag satte citationstecken runt ordet, men om det var klumpigt uttryckt ber jag om ursäkt! Det var inte min mening att förlämpa någon.

förlåt att jag tog åt mig, borde kunnat ana ironin... men jag får så ofta pikar, så jag får skylla på att jag har tunn hud här förlåt själv
Kram Mia

[Solglimt]