hjälp, nu är jag orolig igen!
Var det nån mer än jag som såg Grey´s Anatomi igår, om tjejen som ramlade i duschen och barnet i magen dog? Usch vad hemskt!
Jag satt och tittade på det medan jag åt lite smörgåsar till kvällsmat. När jag gick därifrån så kom jag att tänka på, att nu kan jag passa på att skrämma min hund lite, när han som vanligt inte kan låta bli min tallrik. Så jag smög efter honom och precis när jag lutar mig över honom så halkar jag och ramlar pladask ovanpå honom. Han skriker och jag skriker. Mitt ringfinger krånglade sig runt soffbenet och knät slog i soffbordet. Ett tag tror jag att fingret är brutet, men det är nog bara lite stukat. Knät är lite blått. Men det värsta är att sedan dess har jag inte känt bebisen röra sig! Det är lite FÖR likt Grey's Anatomi! Jag har försökt väcka den med att dricka kallt vatten, men inte känt nåt än. Nu är jag ju inte så långt gången, typ 19+2 eller så, men jag har ju känt den ganska tydligt i flera veckor!
Är det någon som nåt annat tips på hur man få igång den, sas, ifall den bara sover...?? *orolig*
ramlade...
ramlade...
Tuva, född 060304 SHN-kurad vid 9 månader, Leo född 071001, SM från start och minikurad vid 4 månader.
Vilken lycka! Å vad skönt.
Jag ramlade två gånger då jag väntade tvillingarna. Stor som ett hus var jag. Första gången var på väg ur badenbaden stolen. Vet inte hur jag lyckades, men hade en stol för benen framför, kunde ej luta bak stolen för magen var så tung så jag höll på att svimma av då. Skulle försöka få benet över stolen och var på väg att ramla rakt över den lilla stolen, men lyckades trots otympligheten att ramla bak och slog mig lite under magen. Det gick bra, men huvva vad rädd jag blev.
Andra vändan var i badkaret, drog en rejäl vurpa, benen bara försvann och jag ramlade bak, drog ner duschdraperiet och allt runtikring, hela badkaret flyttade sig. Som tur var hörde maken som var på undervåningen. Så han kom rusandes och hjälpte mig upp, för jag låg där jag låg. Tjejerna stannade i magen till bf, och det gick bra. Men usch vad rädd man blev. Och vad fruktansvärt det var i går att se Greys.
Vad skönt att du känner bebin, vilken lycka!!!
Jag ramlade två gånger då jag väntade tvillingarna. Stor som ett hus var jag. Första gången var på väg ur badenbaden stolen. Vet inte hur jag lyckades, men hade en stol för benen framför, kunde ej luta bak stolen för magen var så tung så jag höll på att svimma av då. Skulle försöka få benet över stolen och var på väg att ramla rakt över den lilla stolen, men lyckades trots otympligheten att ramla bak och slog mig lite under magen. Det gick bra, men huvva vad rädd jag blev.
Andra vändan var i badkaret, drog en rejäl vurpa, benen bara försvann och jag ramlade bak, drog ner duschdraperiet och allt runtikring, hela badkaret flyttade sig. Som tur var hörde maken som var på undervåningen. Så han kom rusandes och hjälpte mig upp, för jag låg där jag låg. Tjejerna stannade i magen till bf, och det gick bra. Men usch vad rädd man blev. Och vad fruktansvärt det var i går att se Greys.
Vad skönt att du känner bebin, vilken lycka!!!
Mamma Å, Pappa J Karl mars 2004- kurad 2004. Mina och Lisen födda juni 2006, standardmodellade.
Min gamla barnmorska i Stockholm var av den inte så emotionella sorten och hon konstaterade krasst, när jag med första barnet oroade mig för sjövilda barn i slagsmål på skolan:
-Kroppen tål ganska mycket påfrestningar av det slaget. Det finns kvinnor som blivit misshandlade hela graviditeten
men föder friska barn. Det är värre med substanser och kemikalier vi uppfunnit under det senaste århundradet, mot sånt kan inte kroppen skydda barnet lika lätt.
Kram Jannika
-Kroppen tål ganska mycket påfrestningar av det slaget. Det finns kvinnor som blivit misshandlade hela graviditeten
men föder friska barn. Det är värre med substanser och kemikalier vi uppfunnit under det senaste århundradet, mot sånt kan inte kroppen skydda barnet lika lätt.Kram Jannika
-
TorpSara
åh, vad skönt att höra att det finns en bunt människor som bryr sig! Tack! 
Ja, det var jätteskönt när jag tillslut kände lille(?)n. Innan har jag liksom inte hunnit tänka på hur ofta jag känner den, och fick för mig att jag kände den ofta, men så var det kanske inte. Men nu har jag känt den flera gånger.
Sitter just och tittar på Tv 4 om barn och avundsjuka... *suck*
Ja, det var jätteskönt när jag tillslut kände lille(?)n. Innan har jag liksom inte hunnit tänka på hur ofta jag känner den, och fick för mig att jag kände den ofta, men så var det kanske inte. Men nu har jag känt den flera gånger.
Sitter just och tittar på Tv 4 om barn och avundsjuka... *suck*
Tuva, född 060304 SHN-kurad vid 9 månader, Leo född 071001, SM från start och minikurad vid 4 månader.
