Tvillingar, hur hantera

[Kson]

Våra tvillingpojkar är nu 13 månader och bland alla andra funderingar är det en som känns lite speciellt knepig just nu. Båda tar gärna saker från varandra, men Petter gör det mycket oftare än Emil. Emil är påhittig och hittar ofta på "roliga" saker att leka med.

Skall jag "ta tillbaka" grejjen åt den som blivit av med den? Eller skall de få lösa detta själva?

Förstår Petter varför pappa alltid tar av honom grejjer och ger till Emil? (Som ju hade grejjen först!)

Hur påverkar detta Emil om pappa jämt går in och hjälper honom? (speciellt som han ofta inte verkar bry sig, utan går iväg leker med något annat.) Är det så att han måste lära sig att "försvara sig?

Är det kanske så att det utvecklas en turordning en hierarki som man får acceptera?


Skulle vara intressant att höra vad ni tycker...

/johan

[annawahlgren]

Välkommen är du

Ett förslag till en annan syn på saken :

Tänk dig att de små herrarna sitter vid matbordet med varsin tallrik framför sig. Båda har en vacker liten hög ärter och / eller majskorn på sin tallrik. Båda gillar ärter och majskorn och petar i sig.

Petter kollar in brorsans tallrik och nyper då och då en ärta och ett majskorn eller två från Emils små högar.

Vän av Ordning förmanar då: "Vet du vad Man äter upp sina egna ärter och majskorn först, innan man tar från någon annan "

Petter fattar ingenting. Han ser bara att samma trevligheter som finns på hans tallrik finns på Emils också. Kul

Emil å sin sida är nöjd med det som ligger på HANS tallrik och petar i sig det. Han kommer liksom inte längre; han är nöjd med det han ser och har framför sig.

Men nu har Petter slut på ärter och majskorn. Han vill ha mer, så han tar för sig mer.

Vän av Ordning uppmanar då Emil att försvara sig. "Rör inte mina ärter Kan du säga det, Emil RÖR INTE MINA MAJSKORN Du måste lära dig att FÖRSVARA dina majskorn!"

Emil fattar ingenting, men konstaterar strax att ärterna och majskornen är slut. Finns inga mer. Han skulle gärna vilja ha mer, precis som brorsan (men det vet han inte och tänker inte på). Han lyfter blicken mot pappa och ser förvirrad ut. Möjligen säger han MEE om han nu kan prata så pass.

"Nähä", säger då Vän av Ordning, "här råder hierarki. Det är Petter som sätter ribban. Du får nöja dig med smulorna från den rikes bord. Tjata inte. Var undergiven. Din bror är bossen."

Förstår du?

Här är det inte alls fråga om maktkamp eller hierkari eller försvar eller rättvisa eller någonting besvärligt överhuvudtaget - om inte "vi" - du - i missriktad välvilja gör det besvärligt, för barnen.

Tar ena ungen Saken, ger du bara andra ungen en annan Sak.

Bryr sig inte ena ungen, fyller du på ändå med lite mer "ärter".

Och du underskattar aldrig mutans betydelse

"Förstår Petter varför pappa alltid tar av honom grejjer och ger till Emil? (Som ju hade grejjen först!) " frågar du.

Svaret är nej.

Att ha "grejjen först" betyder ingenting. Du våldför dig inte på någon RÄTTIGHET. Petter har ingen rätt till varken ärter eller majskorn bara för att han hugger dem först, hungrig som han är och uppmärksam på mer.

Att det här förhållningssättet, som du undrar över, haltar svårt, kommer du att märka när de små herrarna blir några nummer större och börjar slåss, måhända. Och du får höra: "Det var han som började!" vilket då skulle ge den andre rätt att klippa tillbaka - "försvara" sig.

Då vill jag höra dig säga med djupt känd övertygelse till både dig själv och barnen:

"Det intressanta är inte vem som började. Det intressanta är vem som slutar."

[Solglimt]

Kson, vi har det precis likadant som ni! Och jag har haft lite "ångest" över detta. Men jag har hanterat situationen exakt som Anna föreslog - skönt att få bekräftelse på att jag gjort rätt!

Jag har en fråga på samma tema: Ibland har min dotter på senare tid börjat protestera när sonen tar ifrån henne någonting. Innan hittade hon bara något annat att roa sig med. Vad är rätt att göra när hon blir ledsen och arg över att bli ifråntagen någonting?

[annawahlgren]

Se det inte som att hon blir "ledsen och arg". Det handlar inte särskilt mycket om känslor, vågar jag påstå.

Tänk dig att du sitter i fåtöljen och läser tidningen och så plötsligt bara trillar blaskan ur händerna på dig och rasar i golvet. Blir du ledsen och arg? Eller bara paff och snopen? Och vad gör du, om man säger

Du blev "fråntagen" blaskan. Den försvann! Poff

Skulle kanske en liten semla få dig på andra tankar? Eller varför inte en halv prinsesstårta? Eller ska vi säga i all enkelhet en smarrigt doftande pizza

Underskatta aldrig mutans betydelse

Blaskan kan man ju alltid kolla senare, eller hur

Var bara lugn. Din uopgift är också beskyddande. Behövs ingen upprördhet för det. Blaskan föll till golvet.

Shit happens

[lisal]

Hejsan!

Precis detta har jag också funderat över. Mina tvillingtjejer har just blivit 11 månader och Sigrid tar oftare Tordis Saker ifrån henne. Sigrid är en MYCKET nyfiken liten tjej och Tordis Saker verkar ALLTID mer intressanta. Tordis blir dock faktiskt mycket upprörd över att bli ifråntagen Saker. Hon låter besvärad och blir ledsen och gråter. Det värsta är att hon under bara de senaste dagarna har börjat bitas när hon blir upprörd!! I går bet hon Sigrid i pannan när Sigrid tog hennes Sak!! Tordis har dessutom börjat bita oss när hon är trött och grinig. Vad göra??? De är ju såpass små att de inte förstår endast "bit inte!". Hur visar vi Tordis i handling att det inte är ok att bitas??

Kram Lisa

[lisal]

Ingen som har några "anti-bit-tips"??? (Se ovan)

Lisa

[annawahlgren]

Med negationer, förmaningar etc kan du inte "visa" så små barn att det "inte är okej" att bitas. Hindra ögonblickligen, reagera som på en olyckshändelse - "Oj då!" men utan minsta förebråelse, ta den lilla handen och låt klappa. Njut å det klappade barnets vägnar. "Å så skönt, så gör man, man klappar, så ja, å så skönt, så bra, så gör man." Utmana sedan inte ödet genom att släppa barnen fria, så att säga, utan hugg bitaren eller den bitna och hitta på något jättenödvändigt att göra med just vederbörande. Så får den andra vara i fred ett tag. Tills du kan ta dem i bruk bägge två. När de "arbetat" seriöst med något du verkligen kan övertyga dem om att du behöver dem till - i kampen för tillvaron, för "flockens" överlevnad - och nogsamt tackar för hjälpen för, leker de också fredligt efteråt. Tar semester, om man säger. Välförtjänt vila och egenpyssel var för sig.

Med lek hela dagarna eller som princip och enda aktivitet, om du förstår vad jag menar, blir leken lätt sitt eget ändamål på ett sätt som uppmuntrar till både revirtänkande och mer eller mindre ilsket bevakande av Saken, och vad ännu värre är, till våld via försvar och attack.

Så ska det inte behöva vara. Så får det inte vara. Så ska det definitivt inte vara med så små barn.

Det tycks mig som om det är lite för mycket Saker här och för lite social delaktighet

Överlämna dem inte till en avskild barnvärld, där de ska leka för lekens egen skull. Ta med dem i din egen. Ge dem del i det som är verklighet i motsats till lek. Läs gärna i Barnaboken om detta. Betydelsen av social delaktighet kan inte nog betonas. Det gäller oss alla

[J och Å]

Måste bara hoppa in i denna tråd lite.

Vi har haft lite jobbigt med sjukhusvistelse på 2 dygn för ena damen. Och så som Lisen var då har jag aldrig sett henne. Lugn och inte det minsta gnällig.

Jag tror att det är väldigt specifikt att ha två stycken i exakt samma ålder och att få det att fungera bra. Med Karl i den ålder var det så enkelt. Han var med på allt jag gjorde. Nu är de tre, och jag kan inte få till det med den sociala delaktigheten. Det är verkligen skitsvårt, pardon my french!

Det gnälls väldigt mkt just på grund av det ni andra skriver om. Mina har en sak och Lisen försöker ta den. JAg ger ngt annat till Lisen, hon vägrar, jag ger ngt annat återigen men hon har bara ögonen på Minas sak. Jag plockar då upp Lisen och gör ngt jätte viktigt och på en sekund är ju självklart Mina där och vill vara med. Så snurrar det på och så har jag Karl 3 år(trotsar en del) som också deltar men smiter sååååå gärna.

Är vi två hemma är det ju självklart mkt lättare, men nu är jag själv, hur ska man lösa det. Vilka sysslor är bra "tvillingsysslor"

De började gå vid 9½ och 10 mån, så de har inte varit nöjda att sitta i sina stolar, de har ju haft annat att jobba med

Det där med semester, ja det funkar, men inte riktigt när man ser att syrran pysslar med ngt, då ska man direkt dit och norpa. Hur nöjd och glad man än är. Och jag kan ju inte gärna dumpa av en på övervåningen Vi ska verkligen försöka sära på dem mer. För som det är nu får de ju nästan aldrig en paus från varandra.

hoppas på fler tips.

"Det tycks mig som om det är lite för mycket Saker här och för lite social delaktighet
Överlämna dem inte till en avskild barnvärld, där de ska leka för lekens egen skull. Ta med dem i din egen. Ge dem del i det som är verklighet i motsats till lek."

Men rent konkret, hur gör man detta med två? Dammsuga och fixa med tvätten det grejar vi. Men resten. Jag bryter ihjäl mig om jag ska ta med båda hela tiden, min rygg pallar inte. Det måste ju finnas något, elller är jag så dum och insnöad så jag inte fattar

Lite trött i huvet efter 5 dygns magsjuka hos de båda

[annawahlgren]

Men rent konkret, hur gör man detta med två? Dammsuga och fixa med tvätten det grejar vi. Men resten. Jag bryter ihjäl mig om jag ska ta med båda hela tiden, min rygg pallar inte.

Nu vet jag ju hur suverän du är med barnen så klaga inte Beröm dig {|=

Jag skulle inte dra mig för att i det allmänna strukturerade schemat ordna, med enklare våld om man säger, så att de fick vara i fred för varandra när de behövde det. Som t ex att sela dem sittandes på köksbänken med Viktiga Saker att Göra eller parkera dem i gammaldags lekhagar på golvet med varsina Saker.

Tvillingar (och deras ömma) behöver husfrid. De behöver också högst individuellt känna sig nyttiga och behövda. OCH fira semester på okänd ort

[lisal]

Hej alla igen!!

För det första: Tack Anna för ditt "anti-bit-tips"!! Det skall praktiseras genast! Jag har ju läst Barnaboken och tänkte mest på hur sjutton jag skulle få två så här små att kramas efter en bit-incident!! "Klappa-fint-tekniken" använder vi oss redan av, när tjejerna ska klappa katterna. Det har faktiskt funkat ganska bra! Här skall klappas istället för att bitas!!!

För det andra: Som sagt, jag har ju läst Barnaboken!! Jag försöker tänka ut den sociala delaktigheten och inte lämna barnen i en avskild värld!! Men jag tycker det är svårt!! Jag håller med dig "J och Å"! Hur hittar man lämpliga "tvillingsysslor"??? Det är det med att inte bryta ryggen av sig... Tips emottages gärna!! Och det där med att barnen alltid ska hå något i händerna (jag menar även i den sociala delaktigheten). Då är ju Saken där i alla fall, även om det är en diskborste och inte en leksak, och den kan man ju också sno av varann...... Jag har svårt att få tjejerna övertygade om att vårt gemensamma arbete är just arbete. Är dom med vid något arbete leker de med dessa saker precis som de leker med allt annat. Hoppas ni förstår vad jag menar. Har läst de långa trådarna om den sociala delaktigheten men får inte riktigt till det för egen del. Precis som du skriver "J och Å" är det lite speciellt med två i exakt samma ålder (som dessutom inte går eller står ännu...)

Nåväl, tusen tack för era tips och reflektioner!!!!!
Lisa

[lisal]

Nu han du före mig Anna med ytterliager tips (vi måste ha skrivit samtidigt)!! skall genast praktisera dessa också!!

Lisa

[lisal]

Dessutom kan jag uppenbarligen inte stava....

[annawahlgren]

[Kson]

Vi har också börjat sära på dem och hitta på saker på skilda håll. Det är slående vilken skillnad det blir när man "bara" har ett barn!

Funderar på det där med deras känsloliv fortfarande. Använder oss också av "klappa... tekniken" när de bråkar. Jag tycker mig kunna se att de verkligen är ledsna-arga när de bråkar om saker. Emil gråter krokodiltårar ibland om han blir av med något och Petter bits då han blir arg. Ibland då jag försökt "medla" och föreslå en kram istället så beter de sig prexis som man kan vänta sig av äldre barn dvs att de vägrar kramas eller "klappa". Vilket de med glädje gör när de är sams och leker.

Det där med saker det är ofta just nyttosaker de bråkas om. Exempelvis när de skall hjälpa till att dammsuga. Lite dyrt att köpa en dammsugare till.

Anna! Tack för all hjälp vi fått/får. En del "tips" har verkligen gjort skillnad!!

[annawahlgren]

Ibland då jag försökt "medla" och föreslå en kram istället så beter de sig prexis som man kan vänta sig av äldre barn dvs att de vägrar kramas eller "klappa".

Inte föreslå. Göra!

Med handen om handen, allt enligt ovan, raskt och geschwint, med smörigt beröm, och så vidare på nya äventyr.

Livet med en dammsugare är ju underbart. Det behövs inte två. Låt andra tvlillingen peppra diskbänken med skurpulver och borsta runt med blöt diskborste. En höjdare. Dammsugarbarnet behöver ju inte passas i golvhöjd utan kan få arbeta i fred.

Tack för dina varma ord