Läggningskaos vid 18 månader

[Pirella]

Ååå, nu känner jag att jag behöver hjälp...
Nu trasslar snuttan, som är 18 månader, och jag vet inte längre hur jag ska hantera detta.

Lite bakgrund: Fialotta har sovit som en gris sedan hon såg världens ljus (nästan). Hon är inte kurad. Hon hade en kort period runt 6 månader då hon var ledsen vid läggning, men det gick över på 6 dagar. Den gången ställde hon sig upp i spjälsängen och grät så fort jag lämnade rummet. Jag gjorde då så att jag gick in, uppförde mig som om hon var "vansinnigt glad" (efter råd från AW), lade henne ner, klämde i med "Natti, natti, sov så gott", och gick ut. Detta gjorde jag kanske 15 gånger under ett par,tre kvällar, sedan blev det mindre och mindre, och till slut somnade hon som hon alltid har gjort. Dvs i lugn och ro, av sig själv, när hon själv kände för det.

Sedan dess, dvs under ett års tid, har jag alltid lagt henne, sagt "Natti, natti, sov så gott", gått ut ur rummet och stängt igen dörren så att den står på glänt. Inte en protest, inget gnöl, inga ledsamheter. Hon läggs vid 19.30, och ibland har hon legat och kucklat och joddlat för sig själv i över en timme. Hon har legat så tryggt och gott i sin säng, och har hon inte varit tillräckligt sömnig så har hon själv pysslat med diverse filosoferande tills John Blund har knackat på.

Och så nu, då...
Det började för drygt en vecka sedan.
Hon blir ledsen/upprörd/arg (lite av varje samtidigt, tror jag) när man lämnar rummet. "Natti, natti, sov så gott" frambringar avgrundsvrål. Jag har gått ut ändå, skjutit igen dörren och ramsat x4, men det har ingen effekt. När mammahjärtat inte klarar tonläget längre har jag gått in, lagt henne ner, mumlat lite i stil med "men man måste ju ligga ner om man ska kunna sova", och sen gått ut igen. Det blev bättre och bättre, och igår trodde jag att det var över, för då kom det en lam protest vid läggning, och sedan inget mer, men ikväll är det full rulle!

Jag blir så ledsen för hennes skull...
Och jag vet inte hur jag ska få ordning på situationen. Jag vill ju göra rätt!
Jag vill inte fastna i några specialare eller omedvetet förmedla några konstiga budskap till tösabiten. Jag vill att hon ska vara lika nöjd och trygg som hon alltid har varit. Men hur går jag tillväga? Jag behöver handfasta råd och förslag!

Tackar så hjärtligt mycket på förhand!

[Antonias mamma]

Hej Pirella!

Jag startade själv en tråd idag om liknande problem. Vår dotter är 17 månader och jag gissar att båda våra och era problem kan hänföras till FÖRTROTSEN, som brukar göra sig gällande kring 1½ års åldern.

Här är min tråd, du kanske får några tips där:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

/Anna

[Pirella]

Tack, Antonias mamma!

Jo, att detta hänger ihop med förtrotsen verkar ju högst sannolikt...
Jag har läst din tråd och håller ett öga på den i fortsättningen!

MVH
/Pirella

[Pirella]

Snälla, hjälp!

Ungen skriker som en vansinnig och jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Jag kan inte lämna rummet, ramsan tar inte och just nu känns det bara som om jag snart måste ta upp henne eller lägga mig bredvid hennes säng på golvet...
Nu har det pågått i 30 minuter och nu börjar jag verkligen att tycka synd om henne.

Snälla, finns det någon som kan hjälpa mig tillrätta med detta?

[SusanD]

Oj då det här får vi nog ta tag i, ett rejält tag .

Nu är det ju så att du måste jaga ut dina vargar först och främst. Rannsaka dig själv lite snabbt - hur känner du? Är det synd om barnet? varför? Vad blir bättre av att hon får komma upp?

Antar att du kommer fram till att det egentligen inte är synd alls om henne utan att hon bara ska komma till sömns. Att ligga/stå och skrika blir ju ingen lycklig av.

Ta ett djupt andetag. Ställ dig vid dörren och lyssna med öronen, koppla bort hjärtat. Är hon arg eller ledsen eller irriterad eller eländig trött?
Bestäm hur du måste möta hennes frågor. Bestämt? Klart och tydligt - nu ska här sovas? Se till att du får den känslan i magen och sen ramsar du gånger fyra. Avvakta - lyssna med öronen, låt barnet reagera. Hon får vara arg, mumla, grymta och gnälla. När hon går upp i styrka - ramsa igen bestämt och tryggt. Lyssna och avvakta.

Du får ta en "diskussion" med lilla barnet. Höj din röst när det behövs, använd magstödet, lyssna med öronen och skräm bort dina vargar för de stör kommunikationen .

Kom igen nu för du fixar detta.

Kram Susan

[Pirella]

Tack, snällla SusanD!

Jadu, det här med vargar... Jag tror inte att jag har några flängandes omkring mig. Inget blir bättre av att hon får komma upp, och inget blir bättre av att jag ligger inne hos henne. Det är ju det jag vet och känner så starkt!

Men ramsan... Jag lyssnar och bedömer att hon är skitarg. Jag ramsar bestämt och rytmiskt x4. Hon blir ännu argare!
Vi har en diskussion, och hon blir så arg och upprörd och ledsen också.
Jag begriper inte vad jag ska göra! Jag måste ju gå in när hon skriker så att hon flämtar och låter som om hon inte får luft. Och så fort jag sticker in huvudet så är allting bra. Då är hon tyst, lägger sig ner direkt, vinkar och pratar. Och så fort jag tar ett steg därifrån så är det gallskrik igen...

[SusanD]

Okej om hon är tokarg hjälper det inte att ramsa och tjata på med det.

Om du känner att det hela går helt över styr får du gå in och göra en rejäl solfjäder som du håller tills hon blir sömntung då ramsar du dig ut. Själv tycker jag att det här är svårt för oftast blir lilla barnet helt ifrån sig när man går och då är man i samma skit som innan.
Du kan också avvakta lite längre, diska och sätt på musik. Lite elände måste hon klara av själv men ändå känna att du finns där, att det är fullt liv i huset och att du håller vakt.

Kram Susan

[Pirella]

Jag provade tidigare att slamra i skåpsluckor och skramla lite här och där, och hög musik satte jag också på. Men den effekten det hade var möjligtvis en kort paus i skrikandet.

Så jag gick in och solfjädrade.
Först fick jag knöggla med det, för hon skulle prompt ligga på rygg, men jag fick över henne på mage till slut. Jag höll solfjädern tills hon nästan hade somnat, då ramsade jag mig ut mjukt och fint. Och precis som du såväl uttryckte, så var jag i samma skit igen...

Då avvaktade jag en stund, ramsade sedan ganska bestämt, men ändå lite lugnande. Och efter ett par avslutande skrikminuter slocknade hon som ett ljus... Hon sover nu, efter en dryg timmes krångel.

Jag känner mig glad att jag inte har hemfallit åt några "specialbehandlingar", men samtidigt värker mammahjärtat... Jag har aldrig någonsin varken sett eller hört henne på det här viset. Och jag hoppas så att jag inte behöver göra det så många gånger till.

Tack, SusanD, för din hjälp idag! Utan dig hade jag gråtit ikapp med snutta...

[SusanD]

Så bra, så bra. Tyvärr är det så att när man vill gråta ikapp med sitt lilla barn så är det vargar som stryker runt knuten. Du kanske inte ser dem men tösen din känner av dem, tro mig. Jag vet själv att det inte alltid är så lätt att ha Attityden av självklarhet välkammad och klar. Man får bita ihop många gånger och koppla bort hjärtat och koppla in hjärna. Så enkelt är det men samtidigt så svårt.

Det händer mycket i en artonmånaders liv. Se över era dagar, har ni tillräckligt med utevistelse med kroppsliga utmaningar, hur har ni det med den sociala delaktigheten. Ofta är det så att det egentligen inte är sömnen som är boven i dramat utan det vi gör eller inte gör under dagarna.

Se nu fram emot läggningen i morgon kväll med tillförsikt. Ha en plan klar i huvudet, följ den och led ditt barn så hon slipper leda dig. Du fixar det här fin-fint.

Och du, kom ihåg att barn ibland inte funkar som vanligt utan får svårt att somna och då måste vi föräldrar stå stadig på jorden och varmt och vänligt tala om att på natten sover man.

Bra jobbat.

Kram Susan

[Pirella]

Ja, du har nog lite rätt om det där med vargarna...
Det är inte så att jag tycker synd om henne för att hon ska sova, eller för att hon måste ligga där inne alldeles själv i sin säng. Sånt har varit alldeles självklart från första början. Vargarna kommer nog och nyper mig i hasorna när jag märker att tösabiten verkar ledsen eller upprörd. Egentligen vill jag ju ta henne i min famn och vagga henne och säga att allting är bra. Men så vet jag ju att det inte ger några bra budskap till henne. Det ÄR svårt, det där... Att koppla bort hjärtat och koppla in hjärnan.

Dagarna tycker jag är rätt OK. Kan bli bättre, men så är det ju oftast.
Hon är med och plockar ur diskmaskinen, bäddar sängen, dammsuger, hämtar saker, påtar i trädgården, sköter mikron, tänder och släcker lampor osv. Men visst går det att få in mer social delaktighet. Och utomhus är hon varje dag (om det inte spöregnar), själv eller med sällskap. Ibland en längre stund, ibland en kortare.

Jag laddar för läggningen imorgon!
Och jag tackar dig igen så mycket för hjälpen. Nu känner jag mig säkrare och har bättre klart för mig hur jag ska bära mig åt. Vanmakt är ett förskräckligt tillstånd.

Kram!

[SusanD]

Och du, jag är här i morgon kväll också 8)

Ha nu en riktigt trevlig kväll.

Kram Susan

[Pirella]

Tack, Susan!

Jag hoppas att jag inte skriver i vanmakt och förtvivlan här imorgon!
Näe, förresten - jag TÄNKER inte göra det. Imorgon är det andra bullar.

En trevlig kväll hoppas jag att du också får!

[SusanD]

8)

[Pirella]

Jaha, nu är jag tyvärr här igen...

Flickebarnet är helt uppbragd. Och jag begriper ingenting.
Det enda som har någon som helst effekt är att solfjädra, men så fort jag går så är hon i full gång igen. Hur länge ska jag solfjädra? Hur ofta?
Jag kan ju inte stå där tills hon somnar... Det är ju detsamma som att "söva" henne.

Vad göra?

[SusanD]

Åh, här satt jag i soffan och halvsov när Pappan påminde mig om att faktiskt hade ett visst ansvar för dig och ditt lilla barn. Sorry.

Du får börja med att se det som pågår som något som händer just nu och inte kommer vara för evigt.
Gör som du gjorde igår, en lång solfjäder så du känner att hon är riktigt sovtung i kroppen sen ut med ramsan. Hon kommer reagera som hon gjorde igår med att bli arg och det får hon göra. Avvakta och servera en mjuk men bestämd ramsa.

Hon och du måste ta er igenom detta. Visst är det tufft och visst gör det ont i mammahjärtat men det är något som händer i lillans liv, vad kan vi omöjligt veta, men du måste göra som du alltid gör för att hon ska känna sig trygg.

Kämpa på nu och schasa bort alla vargarna.

Kram Susan