Hjälp klrara inte av min 3,5-åring...

[Kajsa30]

Vet faktiskt inte riktigt vadjag ska ta mig till längre. Trots att jag varje kväll tänker att imorgon ska jag ha mer tålamod och vara en bättre mamma till min dotter så blir det aldrig så. Varenda morgon händer något som utlöser skrik och gråt. Stora killen 5,5 och lilla tjejen 1,5 hjälper alltid till på morgonen med frukost och andra "jobb" som måste göras medans mellantjejjen direkt sätter sig på tvären med ett "jag vill inte". Och så är det hela dagarna, skrik och gråt och gnäll. Hon får inte som hon vill eller någon har nåt som hon vill ha eller att hon kastar något på storebror och sedan vägrar säga förlåt. Mellan alla utbrott är hon världens goaste tjej såklart och jag älskar henne över allt annat.
Det värsta med det hela är att jag tror det är hos mig problemet ligger, jag har inte tillräckligt med bra svar på alla hennes frågor. Jag orkar inte alltid med när allting hela tiden ska ifrågasättas av denna bestämda tjej. Hjälp vad ska man göra då?? Det känns som att jag förstör henne, ibland blir jag så arg på henne när hon krånglar och sätter sig emot. Och minst en gång varje dag blir hon förvisad till sitt rum. Hon tar så stor plats och tid från de två andra genom alla bråk. Jag är även rädd att den minsta ska börja ta efter tjejjens beteende och jag kan se vissa tendenser till det. Ett exempel är att mellantjejen alltid skriker o gråter när jag lämnar på dagis även fast jag vet att hon faktiskt vill gå dit, hon är glad ända fram till dörren sen blir allt bara kaos (hon har gått 15 h/veckan sen hon var 2 år). Nu har lilla tjejen också börjat en dag i veckan och hon gör precis som storasyster, springer glatt ända fram till dörren, sen hysteriskt gråtande och jag får slita mig loss från två gråtande tjejer. Min son får jag nästan aldrig säga hejdå till på ett normalt sett när man har två skrikande småtjejer runt halsen. Allt detta tär verkligen på mitt psyke och jag vet varken ut eller in.
Jag har läst barnaboken och försöker få ihop social delaktighet med alla barnen, försöker att ta med dom en och en ibland för att de ska få vara med mig själv osv. Finns det hopp om att det blir bättre eller kommer hon alltid vara sån här??
Det kanske är svårt att svara då jag inte kommit med konkreta exempel på situationer men det är nästan allting i det vardagliga livet, från frukosten till att gå ur bilen efter dagis.
Jag behöver nog kanske mest skriva av mig lite och kanske nån mer känner igen sig och kan ge mig lite hopp om att det faktiskt kan bli bättre så småningom?!

[Susanne*]

Hej Kajsa
Du sätter nog huvudet på spiken där du säger att det är din egen attityd du får jobba med. Kanske kan denna länken hjälpa dig Hade själv ett djupdyk i liknande anda för några veckor sedan i samband med att lille killen föddes. Du kan läsa om det där.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 02&start=0

Det är mycket svårt att komma med exempel men försök. Det är då mycket lättare att hjälpa dig samt för dig att se klarare på hur du hanterar situationerna. Ofta hjälper det med att backa ett steg tillbaka från vardagen för att det ska lösa sig.

Hon är i trotsens sluttamp och det är inte lätt för henne (eller för någon annan ). Som Anna skrev så talade till mig så "skriker hon på att bli uppfostrad". Hon skriker däremot inte på att bli betraktad som jobbig och irritation. Förvisning en gång om dagen har det lätt kunnat vara här hemma dock Du ska känna med henne och vara hennes bästa vän i världen. Du hjälper henne dock inte med att vädja och trösta/tycka synd om. Hon måste igenom detta och det måste ni göra tillsammans.

Läs också om personlighetstyperna i Barnaboken - har hjälpt mig att inse hur jag ska hantera min lilla tjej som jag tycker är den starke. Min stora tjej var den känslige och därmed ett annat hanterinssätt.

Hoppas att det är en början till hjälp och återkom igen och gärna med exempel. Jag har precis som sagt också en 3.5 åring som tar en del plats...

Kram

[Kajsa30]

Hej och tack för ditt svar!! Ibland är det verkligen bara så jobbigt att man tror man ska bli knäpp av att vara hemma med sina barn
Det var verkligen skönt att läsa att det finns fler som har det som oss. Jag kände verkligen igen mig i alla situationer du beskrev om din son, precis så är det med min tjej. Fast jag måste erkänna att jag inte alls har lika bra tålamod som du verkar ha .
Jag brukar ge förvisning när det blir för mycket gap och skrik, med att helt enkelt be henne eller bära henne in på rummet tills hon skrikit färdigt och då är hon oftast glad igen efteråt.
Konkreta exempel på situationer tycker jag är svårt för det är så mycket som händer på en dag men tex imorse kastade hon eltandborsten i huvudet på storebror och vägrade sedan att be om ursäkt. Då ledde jag in henne på hennes rum och sa att hon fick komma när hon kunde säga förlåt vilket hon ville efter en stund. Jag vill ju hellst att hon ska be om ursäkt direkt istället för efter en kvart, hur sjutton bär man sig åt då, eller är hon för liten för att förstå vad förlåt är??
Mer frågor har jag men hinner inte skriva mer just nu.....

[Gäst]

Hej på dig Kajsa!

Jag funderar lite högt här, om det går bra...

Själv var jag i en inte så rolig sits för ett par veckor sedan med mina två, och fick ett väldigt bra råd som jag gärna tipsar vidare om:

det hette att börja "jobba förebyggande."

Mitt problem var att gossen slog sin lillasyster. Då började jag - under loppet av två veckor - varje dag med att tala om för honom vilken fin kille han är, vad bra det är att han kommer ihåg att man klappar fint på lillasyster etc. osv. Och detta innan han så mycket som hade sett henne för dagen! Samma skiva körde jag sedan lagom till att hon hade sovit förmiddag, lagom till att vi skulle ut, osv. Dvs vid olika tillfällen då de snart skulle mötas igen efter en paus...
Förvisningarna blev genast många färre, lugnet lägrade sig - kanske inte helt omedelbart, men nog märkte jag skillnad redan efter en dags "kampanjarbete".
Det blir en positiv spiral. DU får fokus på allt som hon redan gör bra, HON börjar tro på det du säger (och aggerar därefter... 8) ) och det hela blir en självuppfyllande profetia!
Jag inser att det är skillnad på förtrots och trots. Men jag tror ändå att detta - skifte av fokus - kan hjälpa er med.
Prova och rapportera!

[Kajsa30]

Hej igen! Nu på morgonen hände en inccident som eskalerade från att vara en liten grej och det hela slutade med att fröken nu får gå utan frukost och jag gjorde säkert alla fel man kan och behöver därför hjälp med hur jag tar mig ur detta....

Det började vid frukost att hon ville ha en mugg istället för sitt glas och jag ville då att hon skulle be snällt vilket hon inte vill utan sätter sig under bordet istället, jag frågar igen om hon kan be snällt så hämtar jag en mugg men då sa hon att jag tar den själv. Okej tänkte jag det kan hon ju få göra men då nådde hon inte och jag bad styvbror 12 år som stod i köket att hjälpa henne. Hon fick sin mugg och styvbror ber att få ett tack men hon vägrar. Jag ber henne säga tack till styvbror men hon vill inte. Jag börjar bli irriterad känner jag över att hon är så himla envis och vägrar säga tack och säger då att hon får då vara på sitt rum och komma ut när hon kan säga tack till storebror (här känner jag att det blir helt fel allting men vet ej hur jag skulle agerat istället). Hon blir jättearg så jag får bära in henne på rummet och hon skriker och kastar saker mot dörren, jag ber henne sluta med det. Efter en stund när det är tyst frågar jag henne om hon vill komma och säga tack till styvbror och det vill hon men vägrar när vi väl står där en ny vända på rummet men hon vägrar fortfarande och säger nu att hon inte vill ha muggen längre och vägrar säga tack jag säger igen att hon får gå in på sitt rum vilket hon vägrar och när jag ska ta henne och leda in henne slår hon och rivs. Nu blir allt helt fel och jag hotar antagligen med utebliven frukost om hon inte slutar med sitt beteende och hon skriker att hon vill ligga i sin säng, skrikandes springer hon in på sitt rum väl där ropar hon efter pappa (usch då gör det ont i mammahjärtat och jag känner hur jag misslyckats ännu en gång) Efter bara några minuter kommer hon ut igen och då är hon glad som vanligt men det känns ju inget bra att hon nu går utan frukost ända tills fruktstunden kl nio....usch hur ska jag hantera detta???

[Gäst]

Oj då, ingen rolig morgon alls.

Jag fortsätter att fundera högt, om det går bra..

Säker är jag inte, men jag tror att en del av fnurran kan ligga i det här "säg förlåt";andet.

Jag tänker så här:

Barn trotsar ju inte på pin tji. De går inte in i trotsen för att djävlas, för att de vill vara elaka, utan för att de måste. Inget val. Måste ifrågasätta. Och när man måste uppträda på ett visst vis, för att utvecklingen driver en till det, var kommer "förlåt" in då? "Förlåt att jag trotsar och förändras?"

Jag tycker att exempelvis Barnaboken talar väldigt lite om detta "förlåt" i samband med trotsen; och då menar jag att det för att den inte behövs så jättemycket... än. Sedan, när man är äldre, och begriper abstrakta begrepp bättre, sådan som just "förlåt", och förstår att ord också kan hela och såra, då kan det - tycker jag - vara mera på sin plats att bruka "förlåtet".
Nu tror jag att du ber henne handskas med ett verktyg som hon inte alls begriper sig särskilt mycket på - och då blir hon ännu argare.

Så slopa förlåtet så länge, blir mitt tips! Visa henne hur man gör, hur man är med folk, vad som är acceptabelt, men det i handling. Konkret, lätt, begripligt.

Kan det vara något, tror du..?

[Gäst]

... eller "tack" istället för "förlåt", säger hon, nu när hon läst en gång till med noggrannare ögon...

[Gäst]

I rena ivern utvecklar jag tanken omkring "tack" lite till...

Jag tror att ordet hör till avdelningen "abstrakta begrepp" än så länge. Du kan kanske låt henne "tacka för hjälpen" med en kram (som du a´la Barnaboksexempel genomför åt henne och storebror vid behov... )istället, och så står du för "tackandet", dvs sufflerar henne, som om det var hon själv som tackade Samma tanke som med "handen om handen" fast nu är det hmmm, "orden om orden" istället... 8)

Och då, när kramandet är slutfört, så går alla till sitt, och du slipper en massa förvisningar, hoppas jag.

[Lua]

Jag håller med Päivi! Koncentrera dig på BETEENDET och inte på att hon ska SÄGA en massa saker, prata snällt, säga tack eller ursäkta. Jag skulle själv bli om någon försökte tvinga mig till att be om förlåtelse. Däremot kan du visa henne I HANDLING hur man behandlar mammor och bröder. Man skiker inte och är otrevlig utan man klappar om och kramas.

Med glaset/muggen låter det som att du startar en maktkamp genom att försöka tvinga henne att be snällt. Antingen säger du, glatt: Idag ska vi ha glas. Eller så ger du henne en mugg. Har du läst om hur man går i pakt med barnet? Kanske är det läge för lite skratt för att lösa upp situationen? Typ: "Men! Vem har bytt ut min sockerpulla mot den här illbattingen?? Jag tror jag måste kittla henne lite... "

Om hon framhärdar med sina frågor så är det förvisning som gäller. INNAN du blir galen av ilska! Du ska helst vara helt lugn: "När du skriker/bits/slåss.... så kan du tyvärr inte vara med oss. Du får vara här inne tills du lugnat ner dig." Och sedan den superviktiga uppföljningen. Hon ska verkligen förstå att det är hennes beteeende som är oacceptabelt och inte hennes person! Läs i Barnaboken om förvisning. Förvisningen ska inte tvinga henne till någonting utan vara ett resultat av ett oacceptabelt beteende. Så fort beteendet upphör ska flickan tillbaka in i gemenskapen och allt ska vara bra igen! Förstår du?

[Lua]

Där dubbelskrev vi visst, Päivi... i rena ivern! Kram!

[Lua]

Se också Annas svar till Rica, här:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11327

[Kajsa30]

Hej! Ja att krama istället för tack och förlåt kan ju vara en superbra idé. Det är mest på morgonen jag och min dotter har våra bråk, båda är hungriga och lättirriterade. Och det är så tråkigt när hon bara vägrar att hjälpa till och det känns som jag verkligen försökt med allt från att spela pajas och inte veta hur man gör till att ta hand om handen (denna metod brukar dock göra henne jätte )
Men det har inte blivit lättare snarare tvärtom. Ibland gör jag därför frukosten själv eller bara med de två andra för jag helt enkelt inte orkar med att det blir en massa argumenterande med henne.

Det är så mycket småtjafs hela tiden och eftersom hon inte är ensambarn har jag inte alltid tiden just då att ge hela uppmärksamheten till henne. Då bara skriker hon eller kastar saker för att få min uppmärksamhet vilket bara leder till att jag blir irriterad på henne och så blir det bråk, igen!
En gång kastade hon en stor leksaksbil i huvudet på storebror så att det började blöda och han fick världens blåtira, den gången blev jag faktiskt fly förbannad på henne vilket jag inser inte hade nån som hellst effekt mer än att hon blev jätteledsen...usch
Som sagt vi har många saker som inte funkar just nu och jag försöker rannsaka mig själv och se vad jag kan göra annorlunda....ska se om jag kan komma på fler händelser som strular för oss..

[annawahlgren]

Men det har inte blivit lättare snarare tvärtom. Ibland gör jag därför frukosten själv eller bara med de två andra för jag helt enkelt inte orkar med att det blir en massa argumenterande med henne.

Nu blir jag svårt sur på dig Tänk dig själv. Lilla Kajsa, 3 (mellanbarn) får inte vara med och göra frukost för att hon är så jobbig. Får du (lilla barnet Kajsa) ens äta frukost med de andra, eller orkar de inte ha dig med för att "det blir en massa argumenterande" med dig då

Så där kan du inte göra. Det är inte synd om dig. Besinna din ledande uppgift. Lösenorden är LÄRA, VISA, LEDA, HJÄLPA

Om jag får föreslå dig att läsa Barnaboken, med ett kärleksfullt öga, så skulle du förstå att dina ansträngningar att få barnet att säga förlåt och att tacka på beställning (gör det åt henne, så kommer det automatiskt ) bara är tröttsamt provocerande, skuldbeläggande och dessutom fruktlösa, eftersom det inte går att tvinga ett barn att prata på beställning, än mindre att ångra sig i stor stil.

Barn jäklas inte. De frågar efter vad som gäller, och de frågar i påståendets och / eller handlingens form.

Din uppgift är att ge enkla, raka, kärleksfulla och sakliga svar, i handling.

Läs gärna tråden som handlar om att gå i pakt med barnet och försök för Guds och lilla barnets och din egen skull leva dig in

[Kajsa30]

Hej igen! Ja jag förstår precis vad du menar Anna och när man är lugn i sinnet så vet jag ju instinktivt ofta vad som är rätt sätt att bemöta henne på och vad man gör för fel.
Det är just när dessa prövningar uppstår som det oftast blir fel för att jag inte stannar upp och tänker ut vad jag ska säga/göra innan det liksom händer och hela situatonen blir okontrollerbar för oss båda.
Jag har reflekterat mycket över mitt sätt att bemöta henne när jag märker vart hennes humör barkar och har dessa två dagar verkligen gått in för att få till morgonen så att vi inte ska börja bråka. Jag har även lagt till mer skratt tillsammans . Igår hade vi även egentid ute hos hästen tillsammans vilket var jättemysigt.
Idag var en jättebra morgon då vi alla gjorde frukost tillsammans sedan har vi tillsammans storstädat och alla barnen har städat sina rum och torkat golven (väldigt stolt) Snart ska jag och tjejjerna åka och storhandla och köpa tårta.....
Som sagt tror jag att mycket av problemen ligger i att jag inte alltid får till det med tiden/orken till alla barnen samtidigt...men jag försöker verkligen

[inger]

Men är det inte ett stressmoment med dagis?
Skriver jag som har två skolpliktiga barn osm inte längre kan vara lediga hur som helst.
De här åren när man inte har tider och skolplikt och saker att passa går så fort.