Hej alla kloka föräldrar !
Jag har en go son som blir fyra i juni, hans syster blir två i juli. De är nog som syskon är mest, leker bra ibland och bråkar ibland. Problemet jag har är att sonen inte pratar med andra än oss i familjen. När vi är hos andra människor ( även typ mormor osv som han känner väl ) så pratar han inte. Det har varit så i säkert ett år nu och det har väl gått lite framåt i och med att han kan prata "bebisspråk" (som systern) om han ska säga något.
Om jag frågar varför han inte svarar så säger han att han är blyg. Men han är verkligen inte blyg i sitt sätt, utan häver sig gladeligen iväg bland okända barn osv utan några funderingar. ( Men han pratar inte med dem ! )
Jag är egentligen inte orolig för honom, hans utveckling eller så, för jag vet ju att han pratar jättebra och utvecklas normalt. Det som är jobbigt är ju att man får höra från andra som undrar vad det är med honom.
Han har varit hemma med mig sen han föddes, men jag tror inte att det är brist på umgänge som gör det. Vi har varit på ÖF. Utan snarare att det är något som har med att ha fått en syster att göra. Jag kan tänka mig att när hon kom och folk tittade på henne fast hon inte pratade så fick han för sig att han inte heller skulle göra det. MIn teori, jag vet inte om det stämmer.
Jag önskar att jag kunde få honom att bryta mönstret bara. Det verkar som han har låst sig med det här. Han är oerhört envis som person på andra sätt också. Kan ni hjälpa mig med lite tips och råd. Jag känner mig lite hjälplös !
/ Helena.
Pratproblem !
Hej och välkommen hit! 
Detta har jag ingen erfarenhet av själv, jag vill bara säga lite vad jag tänker och tror.
Jag tror INTE att det beror på att han fått en syster, sånt hör till livet!
Har han alltså pratat med andra folk innan, men slutat?
Kan det vara så att han märker att han får uppmärksamhet då han inte pratar, och använder det som "vapen" (kanske är att ta i att säga, men ändå?)
En del barn använder maten som "vapen". De märker att folk reagerar på att man äter lite, och strular med det. Situationen blir till slut infekterad av att föräldrarna tjatar och tjatar, och barnet äter allt mindre. Förstår du liknelsen?
Det kan alltså handla om trots, fast på ett annorlunda sätt.
Vad jag förstår pratar han mycket, hemma med er?
Hur fungerar det om han t.ex är själv med mormor? Utan er?
Jag tror att det som kan hjälpa är att inte ägna det så stor uppmärksamhet helt enkelt. Inte forcera fram något, inte ifrågasätta varför han inte pratar. Låt honom bara vara som han är.
Pratar han bebisspråk, sätt dig ner en stund och lek bebis med honom
Gulla lite extra en stund.
Jätteskönt för honom att få vara hemma så länge
Jag hade själv vår stora dotter Clara hemma tills hon var drygt 4 år, och det ångrar jag inte en sekund!
Dock kanske han nu behöver komma ifrån "flocken" lite på egen hand. Inte nödvändigtvis på dagis, bara någon liten utflykt, kanske till mormor, eller annan bekant, på egen hand, någon timme då och då.
Om barnet själv skulle få bestämma skulle det bli 3-timmars utflykter, brukar Anna Wahlgren säga, i den åldern.
Var inte orolig! Detta kommer ge med sig!
kram anna
Detta har jag ingen erfarenhet av själv, jag vill bara säga lite vad jag tänker och tror.
Jag tror INTE att det beror på att han fått en syster, sånt hör till livet!
Har han alltså pratat med andra folk innan, men slutat?
Kan det vara så att han märker att han får uppmärksamhet då han inte pratar, och använder det som "vapen" (kanske är att ta i att säga, men ändå?)
En del barn använder maten som "vapen". De märker att folk reagerar på att man äter lite, och strular med det. Situationen blir till slut infekterad av att föräldrarna tjatar och tjatar, och barnet äter allt mindre. Förstår du liknelsen?
Det kan alltså handla om trots, fast på ett annorlunda sätt.
Vad jag förstår pratar han mycket, hemma med er?
Hur fungerar det om han t.ex är själv med mormor? Utan er?
Jag tror att det som kan hjälpa är att inte ägna det så stor uppmärksamhet helt enkelt. Inte forcera fram något, inte ifrågasätta varför han inte pratar. Låt honom bara vara som han är.
Pratar han bebisspråk, sätt dig ner en stund och lek bebis med honom
Gulla lite extra en stund.Jätteskönt för honom att få vara hemma så länge
Jag hade själv vår stora dotter Clara hemma tills hon var drygt 4 år, och det ångrar jag inte en sekund! Dock kanske han nu behöver komma ifrån "flocken" lite på egen hand. Inte nödvändigtvis på dagis, bara någon liten utflykt, kanske till mormor, eller annan bekant, på egen hand, någon timme då och då.
Om barnet själv skulle få bestämma skulle det bli 3-timmars utflykter, brukar Anna Wahlgren säga, i den åldern.
Var inte orolig! Detta kommer ge med sig!
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Forts. pratproblem.
Hej Anna !
Tack snälla för snabbt svar.
Ja du, vi har prövat allt känns det som när det gäller detta problem, men det vi har kört ganska konsekvent är att bara strunta i att han inte pratar. Vad ska man annars göra liksom..?
Jo, han pratade innan, men det är himla länge se´n, och jag är ganska övertygad om att han på något sätt tyckte att andra ägnade mer uppmärksamhet åt syrran och då skulle han vara som hon, sen har han väl kört fast i detta kan man säga.
Det har hänt att det har lossat när han har varit ensam med mormor, tyvärr är hon bara barnvakt vid typ nödsituationer ( min fars begravning o dyl.). Annars har hon "inte tid". Jag vill inte pracka mina barn på henne, men jag skulle önska att hon prioriterade lite annorlunda !
Till hösten börjar han i förskolan 15 timmar i veckan och det tror jag blir bra, då får även jag och lillasyster egen tid tillsammans. Men jag är superglad att jag har kunnat vara hemma så länge med mina barn och fram tills nu ungefär så har jag absolut inte velat lämna dem tll förskolan.
Jag tror också att det ger med sig, men NÄR ? Jag kan bli så himla trött på det där bebispratandet ibland. Han har verkligen ett "vapen", men varför vill han att man ska bli irriterad på honom, han måste ju märka att det är så mycket trevligare när han är som vanligt.
Kram.
Tack snälla för snabbt svar.
Ja du, vi har prövat allt känns det som när det gäller detta problem, men det vi har kört ganska konsekvent är att bara strunta i att han inte pratar. Vad ska man annars göra liksom..?
Jo, han pratade innan, men det är himla länge se´n, och jag är ganska övertygad om att han på något sätt tyckte att andra ägnade mer uppmärksamhet åt syrran och då skulle han vara som hon, sen har han väl kört fast i detta kan man säga.
Det har hänt att det har lossat när han har varit ensam med mormor, tyvärr är hon bara barnvakt vid typ nödsituationer ( min fars begravning o dyl.). Annars har hon "inte tid". Jag vill inte pracka mina barn på henne, men jag skulle önska att hon prioriterade lite annorlunda !
Till hösten börjar han i förskolan 15 timmar i veckan och det tror jag blir bra, då får även jag och lillasyster egen tid tillsammans. Men jag är superglad att jag har kunnat vara hemma så länge med mina barn och fram tills nu ungefär så har jag absolut inte velat lämna dem tll förskolan.
Jag tror också att det ger med sig, men NÄR ? Jag kan bli så himla trött på det där bebispratandet ibland. Han har verkligen ett "vapen", men varför vill han att man ska bli irriterad på honom, han måste ju märka att det är så mycket trevligare när han är som vanligt.
Kram.
Helena.
Hej igen!
Nja...vill att man ska bli arg, så tänker de inte riktigt. Trotsåldern är oerhört jobbig för barn, (och vuxna )och de har alla olika sätt att tackla den, och söka svar. För det är vad han gör, om det nu är trots det rör sig om. Söker svar på hur man gör här i världen.
Eftersom du är ny på Forumet, måste jag fråga: Har du Barnaboken? Och har du i så fall läst trotskapitlet? Där står så oerhört mycket bra!
Jag kom på att jag har ju lite efarenhet av detta ändå.
När vi skolade in den lilla flickan Ida på dagis, gick det till att börja med väldigt bra. Men efter sommaruppehåll, och omorganisering med ny grupp, och nya fröknar backade Ida lite. Hon pratade mycket bebisspråk.
Eftersom vi visste att hon pratade bra EGENTLIGEN, bemötte vi det med ett vänligt "Prata vanligt gumman, jag hör inte vad du säger"
Och även som jag skrev ovan, så lekte vi bebis med henne, och gullade lite extra, då hon verkade nedstämd.
Det gick över med tiden.
Hon fick börja på dagis strax innan hon blev 3 år. Men facit i hand, ett år senare, hade detta år kunnat kvitta fullständigt för henne! Hon har inte haft speciellt kul där, helt enkelt. Trots korta dagar (2,5 tim/ 4 dagar i veckan) trivs hon bäst hemma, men nu verkar det äntligen lossna. Men det var inte det vi skulle prata om
Min lillasyster har tre flickor. Mellanflickan blev 4 år i december. Hon har alltid pratat väldigt dåligt. Mest läten faktiskt, som knappt inte ens föräldrarna förstod. För c:a ett halvår sedan började hon prata "ord" med otroligt otydligt, och svårt att föstå. Jag har fortfarande svårt att förstå och höra vad hon säger, även om det är lättare nu. De har varit på utredningar, och ska nu göra ett hörseltest, för att kolla så hon verkligen hör ordentligt. Tydligen kan det bero på det, med dåligt tal.
Men det verkar inte heller stämma på er kille, eftersom han faktiskt HAR pratat innan.
Har det varit några andra förändringar? (förutom syrran) Flytt eller annat?
Pratar han NÅGONSIN "vanligt", eller är det bebispratet som gäller alltid?
Tråkigt, tråkigt med mormors attityd!
Men som du skriver, man kan ju inte tvinga på dem barnbarnen, även fast det är svårt att förstå hur man kan ignorera sina barnbarn så...
Hur har ni det med den "sociala delaktigheten"?
Om du inte har Barnaboken, förstår du nog inte vad jag pratar om Så, har du den? Annars ska jag förklara vad jag menar!
kram anna
Nja...vill att man ska bli arg, så tänker de inte riktigt. Trotsåldern är oerhört jobbig för barn, (och vuxna
)och de har alla olika sätt att tackla den, och söka svar. För det är vad han gör, om det nu är trots det rör sig om. Söker svar på hur man gör här i världen.Eftersom du är ny på Forumet, måste jag fråga: Har du Barnaboken? Och har du i så fall läst trotskapitlet? Där står så oerhört mycket bra!
Jag kom på att jag har ju lite efarenhet av detta ändå.
När vi skolade in den lilla flickan Ida på dagis, gick det till att börja med väldigt bra. Men efter sommaruppehåll, och omorganisering med ny grupp, och nya fröknar backade Ida lite. Hon pratade mycket bebisspråk.
Eftersom vi visste att hon pratade bra EGENTLIGEN, bemötte vi det med ett vänligt "Prata vanligt gumman, jag hör inte vad du säger"
Och även som jag skrev ovan, så lekte vi bebis med henne, och gullade lite extra, då hon verkade nedstämd.
Det gick över med tiden.
Hon fick börja på dagis strax innan hon blev 3 år. Men facit i hand, ett år senare, hade detta år kunnat kvitta fullständigt för henne! Hon har inte haft speciellt kul där, helt enkelt. Trots korta dagar (2,5 tim/ 4 dagar i veckan) trivs hon bäst hemma, men nu verkar det äntligen lossna. Men det var inte det vi skulle prata om
Min lillasyster har tre flickor. Mellanflickan blev 4 år i december. Hon har alltid pratat väldigt dåligt. Mest läten faktiskt, som knappt inte ens föräldrarna förstod. För c:a ett halvår sedan började hon prata "ord" med otroligt otydligt, och svårt att föstå. Jag har fortfarande svårt att förstå och höra vad hon säger, även om det är lättare nu. De har varit på utredningar, och ska nu göra ett hörseltest, för att kolla så hon verkligen hör ordentligt. Tydligen kan det bero på det, med dåligt tal.
Men det verkar inte heller stämma på er kille, eftersom han faktiskt HAR pratat innan.
Har det varit några andra förändringar? (förutom syrran) Flytt eller annat?
Pratar han NÅGONSIN "vanligt", eller är det bebispratet som gäller alltid?
Tråkigt, tråkigt med mormors attityd!
Men som du skriver, man kan ju inte tvinga på dem barnbarnen, även fast det är svårt att förstå hur man kan ignorera sina barnbarn så... Hur har ni det med den "sociala delaktigheten"?
Om du inte har Barnaboken, förstår du nog inte vad jag pratar om
Så, har du den? Annars ska jag förklara vad jag menar!kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Hej !
Jo, jag har barnaboken och har stor nytta och glädje av den, även om jag kanske inte följer den slaviskt. Jag fattar vad social delaktighet är och det funkar ju jättebra, de älskar att hjälpa till med det som de kan göra och vi har kul och trivsamt här hemma. Han pratar både väldigt bra och väldigt mycket här hemma med oss. Det är nästan för mycket av det goda ibland .
Ja, det kan vara som du säger att det är trots, det är väl kanske troligt, men han trotsar inte så mycket annars utan det är ju bara detta....
Jag säger det igen, det verkar som om min envisa kille har låst sig i detta beteende....men det lossar väl....tålamod.....
/ Kram
Jo, jag har barnaboken och har stor nytta och glädje av den, även om jag kanske inte följer den slaviskt. Jag fattar vad social delaktighet är och det funkar ju jättebra, de älskar att hjälpa till med det som de kan göra och vi har kul och trivsamt här hemma. Han pratar både väldigt bra och väldigt mycket här hemma med oss. Det är nästan för mycket av det goda ibland
.Ja, det kan vara som du säger att det är trots, det är väl kanske troligt, men han trotsar inte så mycket annars utan det är ju bara detta....
Jag säger det igen, det verkar som om min envisa kille har låst sig i detta beteende....men det lossar väl....tålamod.....
/ Kram
Helena.
-
Gäst
Hej Helena71!
Jag tror också att det lossnar med tålamod och "att inte göra en höna av en fjäder-strategin" ! Precis som ni tänker nu, alltså. Även om det inte är trots, så är han ju liten och kommer länge än pröva nya saker och beteenden för att klura ut hur man gör här i världen, och vem han är. Att han är hemma är jättebra, för det tillåter honom att vara liten i större utsträckning än om han gick på förskolan långa dagar! Att han får vara liten, OCH delaktig genom den sociala delaktigheten tror jag är toppen för honom just nu !
Lycka till,
kram från Åsa
Jag tror också att det lossnar med tålamod och "att inte göra en höna av en fjäder-strategin"
! Precis som ni tänker nu, alltså. Även om det inte är trots, så är han ju liten och kommer länge än pröva nya saker och beteenden för att klura ut hur man gör här i världen, och vem han är. Att han är hemma är jättebra, för det tillåter honom att vara liten i större utsträckning än om han gick på förskolan långa dagar! Att han får vara liten, OCH delaktig genom den sociala delaktigheten tror jag är toppen för honom just nu !Lycka till,
kram från Åsa
Hej Åsa !
Tack för din kommentar att det är bra för honom att vara hemma ! Det värmde ska du veta . Man är ju inte direkt bortskämd med de orden. Jag hatar detta att man blir så ifrågasatt när man är, och vill vara hemma när barnen är små 
.
Är de hemma och får något problem, ja då är det ju för att de är hemma. Men är de på dagis och får problem, så är det aldrig därför. Grrrr....
Kram!
Tack för din kommentar att det är bra för honom att vara hemma ! Det värmde ska du veta
. Man är ju inte direkt bortskämd med de orden. Jag hatar detta att man blir så ifrågasatt när man är, och vill vara hemma när barnen är små .Är de hemma och får något problem, ja då är det ju för att de är hemma. Men är de på dagis och får problem, så är det aldrig därför. Grrrr....
Kram!
Helena.
Hej igen !
Vill bara berätta att det har lossnat nu
Jag tror det var i påskas, när vi träffade en massa folk dagarna i ända 
som det började ge sig så smått och nu är det som det aldrig hade varit något problem. Han pratar på glatt på ÖF, med mormor osv. Det känns så underbart skönt att han är som vanligt igen, jag tror att det har varit problem nu i nästan ett år. Han är fruktansvärt envis den lille skrutten !
Jag tror fortfarande på min teori att han ville vara som lillasyster, och på det sättet få lika mycket uppmärksamhet av andra som hon fick/får. Nu när hon pratar nästan lika bra som han så kan han inte härma bebispratet längre. Det är i alla fall vad jag tror. Huvudsaken är ju att han har kommit ur det. Jag tror han njuter i fulla drag av att prata med alla nu.
/ Helena.
Vill bara berätta att det har lossnat nu
Jag tror det var i påskas, när vi träffade en massa folk dagarna i ända som det började ge sig så smått och nu är det som det aldrig hade varit något problem. Han pratar på glatt på ÖF, med mormor osv. Det känns så underbart skönt att han är som vanligt igen, jag tror att det har varit problem nu i nästan ett år. Han är fruktansvärt envis den lille skrutten ! Jag tror fortfarande på min teori att han ville vara som lillasyster, och på det sättet få lika mycket uppmärksamhet av andra som hon fick/får. Nu när hon pratar nästan lika bra som han så kan han inte härma bebispratet längre. Det är i alla fall vad jag tror. Huvudsaken är ju att han har kommit ur det. Jag tror han njuter i fulla drag av att prata med alla nu.
/ Helena.
Helena.