Underbart
Måste berätta om Spegeln
Jag hade haft väldigt många barn. Fem stycken, när jag fick det sjätte, lilla Aron. Vi flyttade då till en lägenhet som inte var så rolig. Mörk, tyckte jag. Så jag beställde en hel spegelvägg, från golv till tak. Man kan köpa tunt spegelglas och få det uppsatt klistrat, utan att det kostar en förmögenhet.
Och det kom fint på plats. Ljuset strålade, och rummet såg dubbelt så stort ut. Fint
Då kom lille herr Aron, 2,5 år. Och upptäckte sig själv i spegeln, som ju gick ända ner till golvet. Han blev minst sagt häpen. Han strök förbi den och sneglade på sig själv. Och vek om hörnet och kom tillbaka och strök förbi den åt andra hållet, och sneglade på sig själv. Var han verkligen kvar? Eller vem det nu var? Och vad fin han var! Vilken trevlig liten person som gick där, i lag med honom själv! Men var det HAN? Det tror jag faktiskt inte han var särskilt klar över.
Och det slog mig att små barn ju inte har en aning om hur de ser ut. Jag vet inte om det är så viktigt, men varenda liten unge blir uppenbarligen glatt överraskad över att få träffa sig själv som kompis i spegeln. (Och vi vuxna skulle kanske undra en smula över hur vi såg ut om vi aldrig fick se det...
)
När barnen är riktigt små, tar vi dem på armen och visar dem fönster, lampor, speglar... Den 5-6-månaders gamla Flörtisen t ex dyrkar sig själv i spegeln och slår upphetsat med handen, men vet ju inte att det där är JAG. Och så går tiden; lilla ungen börjar krypa, stå och gå, och därmed är det slut på spegeltittandet. Åratal kan gå utan att barnet har en aning om hur det ser ut!
Lilla Aron lärde mig att speglandet är mycket trevligt och mycket gott för självkänslan. Sedan dess har jag alltid sett till att små barn kan betrakta och beundra sig själva, gärna direkt från spjälsängen
Spegelväggen från golv till tak har jag haft med mig sedan dess, som helig princip. Mycket uppskattat och, tror jag, behövligt för lilla självidentifikationen
Vera 
