Kejsarsnitt fråga

[Jessica]

Hej alla fina!
Efter min förra förlossning ( maj -03) är det nu dags för tvåan med ny snäll man. Den förlossningen var ganska jobbig och tog lång tid. Att gossen vägde 5 kilo gjorde ju inte saken lättare, så nu är jag inne på att göra kejsarsnitt den här gången.
Förra gången kom pappan och jag att stå varandra nära i nästan en hel vecka (!) trots ett uselt förhållande, och min fråga är om man kommer varandra så nära även efter ett kejsarsnitt? Min nuvarande man och jag har det fantastiskt bra, men det skulle vara så häftigt att få uppleva den speciella närheten med honom. Någon som vet?
Ni som har gjort kejsarsnitt, är det mycket svårare efteråt? Funkar amningen som den ska efter snitt? Berätta så mycket ni orkar!
Tusen tack!

[*frieda*]

Hej Jessica

Min första förlossning var gräslig, jag hade en utdragen latensfas och fruktansvärt ont i ca tre dygn innan Benjamin äntligen kom ut. Han förlöstes med sugklocka eftersom jag var så utmattad och inte orkade att krysta.

Jag väntar en ny liten tillsammans med ny man med BF i början av maj. Jag har en kontakt hos "Auroramottagningen" här i Uppsala där man får träffa en barnmorska för planering av och tankar kring förlossning. De finns till hands för dem som t.e.x. lider av förlossningsskräck eller har haft en traumatisk förlossning innan och känner oro inför nästa förlossning.

Min spontana reaktion är: Finns det någon liknande mottagning i det län du tillhör Kejsarsnitt är ju inte egentligen att betrakta som ett alternativ till en vanlig förlossning utan något man i första hand erbjuds om det föreligger medicinska skäl eller om det blir aktuellt med ett akutsnitt.

Den plan som jag, tillsammans med den barnmorska jag träffar, har lagt upp inför förlossningen är att kejsarsnitt bara är en utväg om det visar sig att det föreligger risk för en utdragen latensfas. Det bedömer man när jag kommer in på förlossningen och jag antar att det man bl.a. tittar på är hur pass mogen livmodertappen är. I ditt fall kan det kanske också vara akutellt att med hjälp av ultraljud kolla upp hur stor bebisen är. Eftersom din första guldklimp var ganska stor

[jennie27]

Hej!

Jag tycker att *frieda* kom med väldigt bra råd här!

För vår del blev det akutsnitt pga av havandeskapsförgiftning och jag önskar inget hellre än att nästa gång (om det blir sådan ) få föda naturligt. Jag var sjuk och hade fruktansvärt högt blodtryck, spränghuvudvärk och inte sovit alls natten innan jag lades in, fick blodtryckssänkande, kontroller av blodtryck var 15 min dygnet runt med varning att "svarar du inte på medicinen bered dig på akutsnitt". Sov inte mycket den natten heller (som tur var gjorde maken det som låg på förlossningsbritsen ). Morgonen efter var mitt blodtryck ok och jag sattes igång (jag hade inte sovit på två nätter), jag hade värkar varannan minut i 14 h utan att öppna mig mer än 2 cm. Till sist sa man till mig att de måste sätta värkstimmulerande men först seriöst ville jag skulle överväga en epidural dår jag var så slut av sömnbrist, sjukdom och tätt värkarbete. Jag lydde rådet, epiduralen var underbar och alldeles perfekt satt. Värkstimmulerande sattes igång och sonens hjärtljud gick direkt berg och dalbana, han tålde det inte. Läkarna kom in direkt och sa "han ska ut om 20 min gör dig beredd". Så mer bedövning i den redan satta kateten, maken fick kläder och 20 personer i rummet myllrade kring där min enda fasta punkt var maken och narkosläkaren.

När han väl var ute fick jag hålla honom 1 minut innan jag började kräkas och maken schasades iväg med sonen och jag efter stygnen i ilfart rullades iväg till uppvaket där jag låg ensam och grät i två timmar (vilket jag gör nu när jag skriver så inte är det färdigbearbetat trots att nästan ett år gått). Till sist fick jag komma ner igen och äntligen förenas med min lilla familj.

Jag fick en infektion i livmodern och feber och frukatsvärt ont, vi blev kvar en vecka medan blodtrycket gick upp och ner. Mjölken kom först när antibiotikan verkat och jag var på väg upp igen, efter 10 dagar var amningen igång, men det hade gått snabbare om jag inte varit så sjuk. Snittet gjorde ont i fem månader. Ett tjockt lager magmuskler hade skurits av och min rygg pajjade av att magen inte fanns där och stöttade. Det tog ett halvår innan jag kunde bära jeans trots att kilona rann av redan på BB.

Nej en avancerad bukoperation är inte en lösning för att man är rädd. Jag önskar ingen att gå igen vad jag gjorde - precis som du säkert inte önskar någon din förlossning. Jag har hört planerade snitt som varit lugna fina och funkat fint, men de flesta har en massiv läkprocess efter bukoperationen. Försök hitta hjälp och stöd, bor du i en större stad kanske kontakt med en doula kan vara en lösning?

Och svar på din fråga om kontakten, ja den var kanon mellan mig och maken länge länge efter och är fortfarande.

kram
Jennie

[TorsMamma]

Hej Jessica,

Läs gärna denna tråden där nästan alla dina frågor besvaras av många.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

[Sarika]

Hej Jessica
självklart får man den där närheten, tycker jag i alla fall. Jag har gjort 2 kejsarsnitt. Det första blev planerat men först efter att jag gått 7 dagar över tiden. De upptäckte att hon låg i säte på utsatt datum och var stor så det blev ett beslut om kejsarsnitt. Det andra blev planerat lite tidigare. Lillebror var ännu större 5.080 gram och jag fick graviditetsdiabetes och de ville inte att jag gick över tiden och alla förväntade sig ett stort barn så det blev ett beslut om snitt igen. Jag kan säga att jag gärna hade velat föda vanligt!

Det första snittet var jobbigare efteråt än det andra. Mycket för att första gången vet man inte hur det känns och var gränsen går för vad man kan göra och inte göra. Andra gången var det jobbigare innan för jag visste vad som väntade. Min man fick en väldigt fin kontakt med båda barnen då han var själv med dem då jag syddes ihop. Med lillebror fick jag också ligga själv på uppvak och inte träffa varken min man eller son på flera timmar då han hade 0,9 i blodvärde (pga min diabetes) och låg på neonatalavdelningen för vård. Men det hör ju inte ihop med kejsarsnittet.

Första gången fick jag en infektion i såret, inget konstig men fick äta antibiotika.

Kejsarsnitt är en STOR bukoperation, det ska man inte glömma. Jag fick samma problem som Jennie med pajad rygg då man inte har något som stöttar då magens muskler är borta. Och båda mina barn var stora och tunga. Och hullet runt magen tar lång tid att få bort. Jag hade ont i många månader. Nu andra gången så har jag ännu inte fått tillbaka känseln ordentligt överallt fast lillebror snart fyller 1 år. Det tog lång tid innan jag kunde ligga ned och amma så jag fick sitta upp med massor av kuddar vilket gjorde att jag på nätterna gick upp och satt i soffan, hade gärna bara plockat upp de små från sina sängar ammat och lagt tillbaka ingen och sluppit gå upp.

Gällande amningen så hade jag stora problem båda gångerna, om det berodde på kejsarsnittet eller inte vet jag inte då jag inte fött vanligt.

Själva operationerna var inget konstigt, kände mig väldigt väl omhändertagen!

Det är bara du som kan bestämma hur du vill göra ingen annan. Jag har ingen aning om hur det är att föda vanligt. Har aldrig ens haft en värk. Jag hade tränat profylaxen ordentligt för jag var inne på att föda vanligt andra gången, men nu blev det tyvärr inte så. Om det skulle bli ett tredje barn så har jag inga alternativ utan jag får inte föda vanligt och det känns inte så roligt att göra en 3:e bukoperation. Men man vet aldrig.

Svamligt blev det kanske men summan av det jag ville förmedla är att planerade snitt som mina var, är inga konstigheter det gick jätte bra men man ska ställa in sig på att tiden efteråt inte är så lätt. Och jag tycker man ska överväga för och nackdelar ta reda på fakta så mycket det går innan man bestämmer sig. Jag hade jätte svårt att bestämma mig första gången då jag fick föda i säte men då dagarna gick och hon uppskattades till 4,5 kilo och det var första gången så vågade jag helt enkelt inte. Vilket nog var bra för hon satt fastkilad under mina revben så de fick verkligen ta i ordentligt när de skulle plocka ut henne så jag undrar ju hur den förlossningen hade gått om det blivit vaginalt.....Andra gången så var det liksom ingen diskussion pga av diabetesen, stort barn och ett snitt tidigare så jag klassades som förstföderska.

Lycka till i ditt beslut!

[Susanne*]

Hej
Har lite kort om tid så hinner inte svara så utförligt jag vill - men jag börjar i alla fall.

Har precis fött mitt tredje barn och denna gång med ett planerat snitt som blev akut snitt pga han ville komma lite tidigare. De andra barnen har jag fött vaginalt men dock mycket långdragna och komplicerade förlossningar (se andra trådar jag skrivit om det nedan).

Vad det gäller närheten till maken så blev den definitivt lika bra, om inte bättre. Han fick ju hålla sig än mer i min närhet (och får) den första tiden.

Totalt sett är det inte direkt någon skillnad - det är bara olika. Som att jämföra äppen och päron. Jag måste dock säga att om man kan föda vaginalt så tycker jag absolut det är att föredra. Kanske kan du börja med att söka aurora för att jobba på det

Lite detaljer...

Första veckan var "ganska" jobbig med såret. Trots mina maratonförlossningar så har jag fysiskt mått ganska bra.

Andra veckan var lite jobbig men helt ok.

Sedan har det varit absolut ok även om jag fortfarande känner av det. Är nog ganska återställd nu och har idag krattat trädgården.

Inga problem med amning, inget skillnad faktiskt mot de andra gångerna. Tyckte det fungerade bra att hitta amningsställning.

Operationen tyckte jag inte alls var läskig men jag var ganska rädd för dem innan. Märklig känsla dock när han var född och jag låg kvar där ensam. Väldigt klinisk känsla i förhållande till de andra gångerna. Men det var ju bara en kort stund och snart var vi tillsammans på uppvak.

Kram sålänge

Susanne

[Jessica]

Ojojoj.....tack snälla ni för svar! Nu vet jag inte alls hur jag vill göra...
Vi har gått på profylaxkurs, men det har inte lyckats bota min rädsla.
Tillväxtultraljud ska vi göra om två veckor, så då vet vi åtminstonne om det blir en bjässe till, och är det det, kan det vara medicinskt motiverat med snitt.
Jag bor i Stockholm, så visst kan man få gå på samtal, men här är problemet att jag vill inte föda på Södersjukhuset och inget annat sjukhus verkar vilja ta emot mig, så därför har jag hittills bara pratat med min fina barnmorska.
Jaa......vi får se hur det blir......men jag vill gärna höra fler berättelser och erfarenheter!
Tusen tack så länge!

[Miani]

Jag blev igångsatt i v 38 p g a stort barn, vilket slutade i akutsnitt efter ett dygn då jag bara hade värkar utan att det hände något mera. Jag var mest lätatd över att det blev snitt, för jag ville bara att barnet skulle komma UT nån gång... Det var en helt OK upplevelse, tyckte jag. Det värsta var väl när de skulle ta ut moderkakan och höll på och grävde runt och höll på uppe vid diafragman så det kändes som om jag inte kunde andas. Men det var bara några sekunder. Sen fick jag ju se och pussa på lilla dottern innan hon blev buren till neo av pappa och barnläkare, eftersom hon hade lågt blodsocker och lite problem med syresättningen - men allt gick bra.

Det hela flöt på riktigt bra och komplikationsfritt, tycker jag. Åt värktabletter i några dagar, men behövde aldrig morfin, och var uppe och "gick" (hasade runt dubbelvikt...) dagen efter. Det tog väl någon vecka innan jag började röra mig lite mer obehindrat. Jag kunde ta hand om min dotter hyfsat efter några dagar. De första dagarna låg hon på sal på neo och då skötte ju sköterskorna om henne och jag var mest inne och amningstränade och gosade med henne. När hon kom in på mitt rum var jag rätt så återställd och det var inga problem med att sköta om henne.

Amningen, ja... Hon lärde sig aldrig ta bröstet, efter all sondmatning, koppmatning och det ena med det andra, så jag pumpade och gav i flaska och skarvade med ersättning, men det såg jag aldrig som något problem. Amningen kan ibland vara lite svår att få igång efter snitt, har jag hört, men inte alltid!

Närheten och det där speciella var aldrig något problem heller, tyckte jag. Vi hade det så romantiskt på operationssalen innan snittet och höll handen...

Lycka till!

[Lua]

Jag har upplevt tre väldigt olika förlossningar: ett kejsarsnitt efter ett låååååångdraget värkarbete, en vaginal förlossning efter ett lååångdraget värkarbete och en vaginal förlossning efter ett kortkort värkarbete. Jag föredrar definitivt att föda den "vanliga" vägen. Alla mina barn har varit stora: 4100 g/54 cm, 3900 g/53 cm och 4880 g/56 cm.

Det är framför allt stunden efter förlossningen som jag upplevde annorlunda. Vid kejsarsnittet fick jag ha henne en liten stund men sedan drog hon ju iväg med pappa och barnmorska medan jag syddes och så. Om jag skulle ha gjort kejsarsnitt igen skulle jag ha krävt att den här stunden blev längre och mysigare, om allt var okej med bebis och mig förstås. Efter de vaginala förlossningarna var allt mycket lugnare och vi fick gott om tid att bekanta oss med den nya människan.

I det längre perspektivet spelar sättet jag fått mina barn på betydligt mindre roll. Det är ju de underbara personerna som verkligen betyder nåt, inte hur de kom till en! Men jag minns hellre mina vaginala förlossningar än kejsarsnittet...

Vad gäller amning så har jag ingen aning eftersom jag har förminskat brösten och därför inte kunnat amma något av mina barn.

Kram och lycka till från Lua.

[Jessica]

Tack snälla ni för era svar och och att ni delar med er av era erfarenheter! Jag vill gärna höra mer!
Tusen tack!

[Mamma till Alfred]

Hej!
Jag akutsnittades efter ett lååångt värkarbete, var fullt öppen i tio timmar när man till slut konstaterade att han satt fast i bäckenet Då var jag glad och tacksam över att bli snittad något jag INTE ville innan. Ut med ungen bara
Efterförloppet var inga problem för mig, lite ont i såret förstås men Alvedon räckte - tog det i fem dagar tror jag. Däremot har jag inga bukmuskler ännu för de delade sig så mycket att jag inte fått träna. Skönt att kunna skylla på något annat än lathet
Amningen har fungerat problemfritt, han sög på bröstet några minuter innan jag åkte till UVA. Snitt eller vaginalt borde inte spela någon roll för amningen för det är lossandet av moderkakan som är startskottet för mjölkproduktionen. Det som däremot ofta ställer till det är om nyfödingen får ersättning innan ni hinner komma igång. Om du snittas så försök att få bebisen till bröstet innan ni ev. skiljs åt - tror det är bra att dom får smaka på så fort det går.
Totalt sett är jag nöjd med snittet, i början kände jag mig lite snuvad eftersom jag kämpat så länge och inte kunde föda fram honom.

Jag tycker att du skall kolla med din BM om du inte kan få gå på samtal inför förlossningen. Och sen är det ju så att andra gången går oftast både snabbare och enklare eftersom ettan banat väg om man säger så.

Att man kommer nära sin man tror jag har mer med händelsen i sig att göra, inte hur man föder. Det är ju magiskt oavsett