Vardagen med lillebror 5v och syrran 22 manader

[knyttet]

Hej och tack igen,

Det blev väldigt mycket fokus pâ syrran, men lillebror som bara 20 mânader och gör precis likadant... Tex det här med att vrida pâ alla knapparna pâ spisen om och om igen när vi kom till fina hemmet, vad är det? Han har ALDRIG gjort det hemma. Men det är sant att hos syrran sker det pâ ett lite mer avancerat plan.

Jag blev lite ledsen i gâr när jag var i parken och hon träffade en kompis som hon inte sätt pâ jääätte länge men som hon verkligen gillar. Flickan verkade dock inte riktigt lika tokglad att se henne, lite halvglad bara. Sen kom en av flickans bästa polare frân dagis och det blev uppenbart att alla min tös jätta glada intiativ till "kom sâ gâr vi och hoppar här" "vill ni göra ett slott med mig?" "ska vi leka jage?" etc blev nedröstade och halvt ignorerade. Tillslut sâ behandlades hon bara som ett jobbig moment när hon föreslog massa saker som ingen ville vara med pâ, och det slutade att hon blev det jobbiga momentet genom att övergâ till att förstöra de lekar som flickan och hennes dagis kompis ville göra själva.

Här fick jag lite ont i magen och sâg dels hur den positiva energin som inte används blir till negativ. För att dra en parallell till optikern, en mamma som inte använder sin energiska och kompetenta dotter till riktiga uppdrag utan bara vill att hon ska vara tyst och osynlig fâr en energisk och inkompetent galen banan. Dels fick jag ont imagen när jag sâg hur det fungerar i barnrelationer, finns det nâgot man kan göra här? Jag gick iväg med min tjej och brättade en jätte viktigt hemlis till henne om en ekorre som bodde lite längre bort och försökte ge henne lite kärlek och bekräftelse genom att berätta improviserade sagor som hon älälskar. Och sen sa vi glatt hejdâ och gick, det kändes bara förnedrande för henne att stanna där och leka. Men i skolan lär det väl bli vardagsmat (hon börjar enligt franska regler skolan till hösten ) Hur kan man stötta sina barn och lära dem hantera det här egentligen?

Kram

[Manfred10]

Usch vad jobbigt med kompisarna i parken. Hoppas någon kan svara dig bra. Ang att lillebror oxå vrider på knappar.... Här är det lite förtrots blandat med jag vill-SKA göra lika som storebror. Han härmar och tar efter allt. Både positiva och negativa saker. ....

[Alma]

Hej knyttet,
Natten är sen, jag är inte helt säker på att jag förstått din beskrivning.

Om jag fattat det rätt så gillar sonen att besöka fina hemmet, och där är han intresserad av att utforska spisknapparna. Jag skulle nog ha försökt hjälpa honom där genom att säga till spisägaren att "vilket fin spis!" och stått bredvid barnet för att försäkra spisägaren om att här undersöks det under kontroll. Låtit barnet undersöka, givit omgivningen beröm och tillit till att det här är ett tecken på att barnet trivs - och att man tänker ställa knapparna till rätta om en stund. Skulle det kunna funka för dig?

Parksituationen är mycket svårare. Det gör ont i mammahjärtat när ens barn blir avvisat eller bortvalt. Man vet att det ingår i livet att lära sig både det och en massa annat, men det gör ont och man vet ju också att ibland kan man som förälder redan på plats få det att vända - och ibland kan man det inte.

Bra kompensation och stöttning du gjorde, när det inte gick att gå in och få dem att kunna leka allihop. Super att du hjälpte till med ett glatt hejdå också - det hade säkert blivit värre om du bannat det ena eller andra barnet.

Jag har interagerat och riggat en hel del när barn som inte känner varandra väl ska leka ihop. Det finns tusen sätt, lika många som hur man sedan drar sig ur och är beredd att rycka in när det fallerar. Och ibland som du gjorde den här gången, dra sig ur med egna barnet och göra något kul tillsammans.

Jag vet inte hur det funkar i franska skolan, men i den svenska förskolan har personalen också ansvar för att hjälpa till med det sociala och med konflikthantering mm.

När du frågar om hur man kan stötta och lära barn hur man ska hantera det här - menar du sociala samspel över huvud taget eller något mer konkret?

[knyttet]

Hej,

jo alltsâ förskolan här innebär en lârare pâ 25 barn med en assistent sâ jag tror inte att de hinner se eller engagera sig i allt som händer mellan barnen. Värre lär det bli när hon börjar riktiga skolan vid 6 âr (nu har vi fâtt plats i en ngt alternativ bild&form variant med lite mindre grupper och lite mer flexibel och individuellt anpassad stil)

Jag funderade pâ om det finns nâgot man kan göra för att allmänt förbereda dem pâ hur man ska hantera att bli tex bortvald? I situationen som jag beskrev sâ kändes inte som det värsta var att min tös blev bortvald utan att hon blev satt i en situation som gjorde henne till dum, fast hon frân början hade en vänlig och positiv inställning. Det som kändes trâkigast var att hon skulle behöva ta den rollen. Det hade varit skönt om man kunde ge sitt barn ett verktyg sâ att de inte blir sâ ledsna och besvikna att de blir dumma när de inte fâr vara med.

Min tjej känns väldigt känslig och har alltid varit otroligt uppmârksam pâ allt som sägs, görs och hur folk beter sig. Redan som bebis hade hon en mycket observerande och alvarlig blick när hon försökte förstâ nya mânniskor. Jag kanske projecerar över för mycket, men jag har lite ont i magen när jag tänker pâ att mina barn ska behöva gâ igenom alla de svârigheter som jag upplever uppstod mellan ungar utanför föräldrarnas inblandning i skolan. Hon verkar dessutom vara extra känslig och leker pâ stort allvar med dem hon gillar och värderar vânskapen högt högt med sina "bästisar" men har svârare att kasta sig in och ta plats i lek med flera barn. Situationen jag beskrev i parken var ganska vâghalsig och unik för att vara henne och därmed innebar nederlaget en extra stor besvikelse.

Alltsâ vâr tös âr van vid en viss trygghet, att bli sedd, lyssnad pâ och fâ stort utrymme. Hon har gâtt ett âr pâ dagis, men där var de 5 i hennes âldersgrupp och tvâ andra grupper med 4 bebisar och 5 1,5âringar med 5 vuxna sâ det är ju inte riktigt samma sak som skolan kommer att bli. Dessutom var hon en av de största barnen pâ sitt dagis och van att dra med de andra pâ det hon hittade pâ eller vill göra. Jag vill bara inte att det ska bli en total chock för henne till hösten...

Jag vet inte om jag lyckas förklara bra, men genom att vara hemma lânge med min tös och ge henne möjlighet att utveckla djupa och bra relationer sâ vill jag att hon ska bli en trygg person som kan hantera livet lâttare ân om hon inte hade fâtt detta. Men nu undrar jag om hon är dâligt fôrberedd pâ att hantera jobbiga situatioer med andra barn utan att känna sig jätte ledsen. Skulle jag till exempel förklarat för henne i parken innan fôrnedringen var ett faktum att det verkar som om flickan hon ville leka med hâller pâ med annat just nu och tydligt markerat och visat att sâ kan det ju vara ibland och det âr inget konstigt med det, och dragit med henne pâ ngt annat kul som hon kunde göra istället för att avdramatisera att flickan "valt bort" att leka med henne just dâ.

tack o kram

[knyttet]

Hej,

Mitt förra inlägg handlade väldigt mycket om min stora magknip inför skolstarten, men nu är den här och oron stillad till stor del!
Därför en liten uppdatering: Lillan klarade första dagen i skolan med glans, hon styrde upp lekar med andra barn och babblade med fröknarna och verkade trivas som fisken i vattnet. Hon blev bara nâgot sur pâ mig att hon inte fick stanna hela dagen och äta lunch och vila med de andra barnen. Dom är 20 barn och har tre fröknar, sâ det ser ocksâ lite bättre ut än vad jag trodde. Frôknarna verkar fantastiska och har koll pâ läget! Hurra! Hoppas att det gâr lika bra nâsta vecka dâ hon ska gâ fyra heldagar i veckan.

Kram

[SusanD]

Tänk att vi alltid är så bra att oroa oss i förväg istället för att invänta saker och ting, se hur de artar sig och agera därefter.

Så skönt nu då att din oro inte besannades och att tösabiten trivs i "skolan". De klarar så mkt mer än vad vi någonsin kan förstå.

Kram Susan

[Manfred10]

Baf härligt att läsa om den positiva skolatarten!

Jag förstår precis din oro. Min labrador/buffelpojke ska börja på förskolan nu. Två dagar i veckan, motsvarande 10 h.

[knyttet]

[Alma]

Grattis! All din förberedelse för henne, vad du än gjorde och inte, verkar ha lagt grunden för precis den skolstart som man önskar sig för sitt barn. Varje dag och vecka ni har med goda upplevelser nu, har ni nytta av också när och om utmaningar kommer.
Njut. Också av vad du själv gjort för henne!

[knyttet]

Hej,

Ja det är verkligen härligt att se med vilken glädje, energi och självsäkerhet hon kastar sig in denna stora grupp som ganska mânga barn i hennes klass verkar ha svârt att finnas till i.

Jag är inte jâtte nöjd med personalen dock, men flickan min visar sig vara solid as a rock, för tillfället i alla fall. Enda "hang up" etersom hon sover 12h natt (tillskillnad frân de flesta franska barn som lägger sig runt 21h-22h), sâ svimmar hon inte ihop i en hög när det är dags att vila. Detta "retar" upp fröken och hon tycker att hon stör och "gör dagen olidlig för hela gruppen dâ hon hindrar de barn som behöver, men inte kan sova". Detta har resulterat i att fröken inte vill ha henne i vilrummet utan skickar upp henne för lugnlek hos de stora barnen. Min flicka tycker detta âr fantastiskt spännande och hon verkar ha mycket mer utbyte med dessa barn än 2,5âringarna i som knapt pratar i sin egen klass.

Men jag är inte helt övertygad att hon är redo för att klara dagen utan vila...När slutar barnen vila egentligen? De senaste tvâ mânaderna har hon hoppat över vilan tvâ-tre ggr, hon lâg i sin säng lugnt i 45min utan att somna och dâ fick hon lägga sig och lyssna pa en cdbok i vâr säng istället. Men hon tar i regel minst en timme pa sig att somna efter lâggning de dagar hon har vilat pa dagen och de dagar hon inte vilat somnar hon direkt.

Sâ frâgan âr om detta är en indikation pâ att jag lugnt kan lâta skolan strunta i att engagera sig i att fâ henne lugn och trygg för att kunna vila dâr och gâ med pâ att hon âr uppe hela dagen..? Hon kommer ju fortsätta med vila hemma 3dar/v (lör-sön + ons)

tack igen

[Sarisparis]

Vad härligt att la rentrée gick så bra för din tjej! Jag känner igen mig precis i dina funderingar innan, jag var riktigt nervös innan vår storebror började men lugnades snabbt. Franska förskolan tycker jag är riktigt bra, i alla fall de skolor jag varit i kontakt med (vår nya skola här där vi bor nu verkar om möjligt ännu bättre än den vi hade förut ).

Sâ frâgan âr om detta är en indikation pâ att jag lugnt kan lâta skolan strunta i att engagera sig i att fâ henne lugn och trygg för att kunna vila dâr och gâ med pâ att hon âr uppe hela dagen..? Hon kommer ju fortsätta med vila hemma 3dar/v (lör-sön + ons)

Som jag tolkar det du skriver tror jag att din tjej fixar det galant med lugnlek 4 dagar i veckan och ordentligt sov de dagar ni är hemma. Känner du att hon är trött går det ju att lägga ännu lite tidigare på kvällarna också.

[Manfred10]

Hej!
Vår storebror är ju lika gammal som din storasyster. Han slutade i princip att sova middag när han fyllde 3. Han sov ibland, ibland inte. Hittade på bus med mellanbror som blev rasande av att väckas ur skönhetssömnen. En period slutade vi, så blev han "trotsigare" om dagarna och fick börja sova igen en period. Han sov på dagen men somnade sent till natten. Så då införde vi vakenvila. När småbröderna sover lunch myser storebror med film i soffan och jag gör honom sällskap ibland. Det fungerar utmärkt han klarar av eftermiddagarna bra och 19.03 sover han oftast. 8) Nu har han gått sina första dagar på egen hand på fsk. Och det går jättebra. labradoren har tagit paus tycks det. runt klockan 13 (efter lunchen) har personalen berättat att han efter läsvilan gärna stannar kvar i soffan och lägger sig raklång och vilar ett tag när de övriga stora barnen stojar omkring.

Tror oxå att jag läst i BB eller i varje fall hört Anna säga att hennes barn slutade sova middag när de fyllt 3 om de inte själva ville sova.

[knyttet]

Hej,

Tack för era bra svar, dâ har jag lite bättre koll pâ läget.

Min flicka har alltid sovit lite i överkant och gillar att sova, men det kanske inte är hela världen om hon hoppar över lite vilor nu när hon börjar närma sig 4âr. Dock har hon börjat sova bra pâ skolan och fröken tror inte sina ögon för hon tycker inte att hon ser "trött ut" och trodde aldrig att hon skulle sova.

Det är ju lite konstigt att fröken aldrig sett ett barn som är tre âr och som inte är trött vid vilan, 12h nätter är nog rätt sällsynta här kan jag tänka...Länge leve "Au dodo les petits"

kram pâ er

[knyttet]

Hej,

Jaha dâ var jag här igen dâ Nu är det lillebrors dagisstart som är pâ tapeten. Jag känner mig väldigt delad inför detta och behöver lite hjälp tror jag. Syrran började pâ detta super föräldrakoperativ när hon var exakt 2,5 âr och jag vet att Anna säger att dagis inte är nâtt att ha innan 4, men min tjej älskade det och uppskattade det sâ mycket. Om hon var gnällig pâ morgonen sâ brukade jag säga "oj idag är du nog för trött för dagis, vi är nog hemma och jobbar ihop idag" dâ fick jag alltid "neeeeeeeej, jag maste till dagis till mina kompisar" till svar

Men lillebror är ju aningen mindre....fyller 2 i december. Dessutom har vi en halv bra relation med hans referens person pa dagis, medan storasyrrans var världs bäst.

Jag tänker och ena sidan att om man inte har en grupp syskon att vara med och en mamma som har sâ koll pa läget att hon kan bâde jobba heltid hemmifrân, lyckas fâ 2h egentid pâ morgonen att drika kaffe och fundera igenom saker och ta hand om alla syskonen (här mâste jag nagonstans erkänna mina begränsningar, jag gâr pâ överhettning genom att försöka ta mig igenom vardagen när bâda barnen är hemma, jag ska städa, handla, laga mat tva ggr om dagen (plus frukost och fika), vara ute i flera timmar, tvätta, hitta pâ social delaktighet, vara harmonisk och balansera tvâ trots barn och samtidigt plugga pâ heltid), sâ är ett bra dagis kanske inte sâ dumt.

Och andra sidan sâ hör jag BB i huvudet och att sâ smâ barn inte bör förhâlla sig till en dagisgrupp...

Det mest centrala problemet just nu som jag känner att jag behöver hjälp med är hur man hanterar barnens reaktion vid separationer. Pâ dagis sâ gâr det bra pâ morgonen och vi kramas och säger hejdâ ordentligt, sen vinkar vi i fönstret och lillkillen verkar nyfiken och positivt inställd till att stanna pâ dagis utan mig. Dock sâ uppstâr vissa problem när jag jobbar där en halv dag i veckan och han mâste gâ och lägga sig med sin referens person fast jag är där, dâ blir han riktigt ledsen, ja jag tror faktiskt aldrig jag sett honom sâ förtvivlad

Referens personen tycker generellt att det är bra att barnet grâter och visar sina känslor. Han menar att separationen frân sin förälder ÄR svâr och bör fâ levas ut just pâ det sättet. Jag hâller med i den mân att jag skulle aldrig försöka smita iväg pâ morgonen utan att säga hejdâ för att slippa "göra honom ledsen" eller möta avskedet (detta är personalens huvud exempel pâ hur man gör barnet en otjänst genom att inte lâta dem fâ grâta om de behöver det)

Dock känner jag lite grann att barnets upprivenhet inte kan vara ett mâl i sig. Om min kille visar med alla sina medel att nâgonting inte är ok sâ känns det som man borde lyssna pâ honom och försöka hitta en lösning där han känner sig trygg snarare än att klappa honom pâ ryggen och berömma hur bra han lever ut sina känslor. Tex föreslog jag till referens personen att vi kunde prova att vi säger hejdâ i lekrummet istället (nu sker hejdâet precis framför ridân till sovsalen), dâ blir det där vi alltid säger hejdâ pâ morgonen de dagar jag inte jobbar där och sen kan han följa med sina kompisar till badrummet för att ta hand om det han gillar; borsta tänder, potta, hoppa i sovkläder, hämta kuddar och gosedjur. Jag tror det är en skysstare förutsättning för honom där han klarar att hantera det hela bättre än vid säng kanten. Referens personen menar istället att min kille tycker att det är just sâ jobbigt som han utrycker att gâ och lägga sig utan mig och att det är viktigt att vi ger honom utrymme att utrycka denna sorg, dvs att vi inte försöker hitta "genvägar".

Vad säger ni om detta? Jag har aldrig lämnat mitt barn att skrika pâ det viset innan och det känns mycket obehagligt att göra det nu, jag förstâr faktiskt inte varför det ska vara nödvändigt. Vissa människor "vänjer" sina barn att sova genom att överläna dem till detta tillstând av upprivenhet tills de ger sig, vissa är säker tvingade till att "vänja" sina barn vid dagis pa samma sätt. Men jag har svâr att förstâ varför det skulle vara nödvändigt i vârt fall. Det är som om de tycker att han missar nâgot om han inte fâr leva ut smärtan att separeras frân sin mamma. Maste det verkligen vara sâdär smärtsamt? Kan man inte bara ta det utifrân hans förutsättningar och lâta honom bli trygg i situationen?

Samtidigt sâ skulle man kunna tolka det hela som att hans skrik är fragor "ska jag verkligen sova här? ska du verkligen ga?" "ja, min vän och allt är i sin ordning jag hämtar dig efter fikan och du är inte sjäv du kan tryggt förlita dig till personalen pa dagis"

Tacksam för era tankar.

Kram

[Sarisparis]

Det är ju lite konstigt att fröken aldrig sett ett barn som är tre âr och som inte är trött vid vilan, 12h nätter är nog rätt sällsynta här kan jag tänka...Länge leve "Au dodo les petits"

=D>

Och så lite tankar kring ditt inlägg från ikväll ...

Jag kan tänka mig att den franska personalen är väldigt ovan vid ”Au dodo”-ungar, men däremot väldigt vana vid CIO-barn; alltså barn som mer eller mindre ofta lämnats att gråta till sömns. Att för dem är detta inte en lika big deal som för medelsvensson.

Jag kan förstå referenspersonens sätt att resonera om att respektera barnets gråt, men håller med dig att det blir onödigt hårt i er situation. Jag skulle nog i ditt fall ha varit väldigt rädd om sömnen och insisterat på att få ta avsked innan sovdags så att läggningen blir helt och hållet på dagis vis. Om din grabb är trygg på dagis när ni väl sagt hejdå på ert vis tror jag inte att det behöver bli jobbigt för honom att gå och sova heller – han är på dagis och då gör man på det sätt som gäller på dagis. Men att blanda in er separation just i den stunden tror jag kan bygga problem.

Jag hade lite samma tanker som du om dagisstart här i somras, angående vår minsting som fyllde två i maj. Jag bestämde mig trots allt för att skriva in honom, en dag i veckan, så att jag får loss lite mer tid än bara sovstunderna (som ju blir kortare och kortare med större och större barn) för mitt halvtidsplugg. Jag nämnde det för Anna också i ett annat sammanhang och fick en massa pepp som svar. Hon var av åsikten att det dels kunde vara väldigt bra för honom att få vara i en barngrupp där han får en annan roll än den han har vanligtvis – att inte alltid vara minst i gänget som han ju faktiskt är här hemma. Samt att det kan vara ett bra sätt att förbereda inför skolstarten som ju infinner sig vid tre års ålder för båda dina och mina ungar.

Som jag läser din situation tycker jag att det dessutom låter mer eller mindre nödvändigt. Mitt halvtidsplugg tar lugnt upp den egentid jag har och mer därtill, jag tvingas skarva här och där (just nu fuskar jag, har egentligen en grej jag måste få klar men just nu Orkar jag inte ta tag i det så då blir det lite nöjesskrivande här i stället ). Pluggar du heltid plus att du har det större ansvaret för barn och hem så tror jag att ni alla skulle vinna på att du vet att du har tid då du kan vara effektiv med ditt. Iallafall så fungerar jag så att jag har en rejält mycket längre stubin då jag inte är sönderstressad av andra "måsten" än de som rör barnen.

Det var min syn på saken, bon courage med dina funderingar, det är en vacker gråskala vi har att göra med i den här frågan.