Har läst era inlägg men inte kommit mig för att svara. Jag har varit vansinnigt trött sista tiden. Kan inte minnas att det var såhääär jobbigt att hålla på med nattamning osv när Junior var liten. 8) Det måste vara vidrigt i de familjer där varken föräldrar eller barn får sova hela nätterna, som ju vi är vana vid.
Hej å hå med humör, tålamod och pedagogisk fostran. 
Har följt era förskolefunderingar. Själv har jag liksom tyckt att Junior är alldeles för liten och att han har det bäst hemma i sin vanliga miljö. Ingen känner och förstår honom och hans behov som vi. Han är så liten att han inte kan förmedla sina avsikter riktigt och jag är ganska säker på att han skulle bli missförstådd. Jag har (och gör fortfarande) nog också sett en del prestige i att ta hand om mina barn själv. Jag är helt övertygad om att det bästa för barnen måste vara deras föräldrar. Hur ska vi kunna skapa trygga barn i ett tryggt samhälle om de små barnen nästan inte träffar sina föräldrar. På mitt jobb har vi sådana barn, som går på förskolan från tidig morgon till sen eftermiddag 5 dagar i veckan. Ganska ofta hämtar någon farmor/mormor eller annan släkting, ger barnen middag och nattar dem för att mamma/pappa har egna aktiviteter på kvällarna. På helgerna ska det åkas bort och hittas på aktiviteter till förbannelse. De stackars barnen (och föräldrarna) får aldrig tid att bara vara, tillsammans. Det kan inte vara sunt tänker jag.
Löser man det däremot så att barnen går kortare dagar eller har ledigt någon eller några dagar i veckan SAMT att man ser till att göra något värdefullt av den tiden man har tillsammans. (Då menar jag INTE aktiviteter i form av lekland, simhallen, bio osv.) Ja då är det en annan femma!
Jag är helt övertygad om att ni är kloka föräldrar. Det viktigaste är att man står för sitt beslut och dess grunder. Oavsett om man väljer att ha barnen i förskolan eller hemma.
Hopp det var det om förskoledebatten.
Livet som 2-barnsföräldrar är lite omtumlande. Jag och min sambo har de senaste åren, allteftersom vår familj vuxit, frågat oss följande.
Vad gör folk som inte har hund?
Vad gör folk som bara har en hund?
Vad gör folk som inte har barn?
Vad gör folk som bara har ett barn?
Ja ni fattar! Det är fullt upp hela tiden. Trots det får man vardagen att gå runt på något sätt. Det slutar med att man sitter och funderar på vad i herrans namn man gjorde med all TID man hade förut.
Det slutar med att vi kommer fram till att vi sov väldigt länge, såg på väldigt mycket film och var allmänt mycket mer inneffektiva. DÅ på den tiden, kunde diskberget växa i köket och DET kändes hur jobbigt som helst att ta itu med. Att laga middag kändes döjobbigt ibland och man drog sig inte för att köpa en pizza. Nu rullar det på och det finns inte utrymme för att "slappa" på det viset. Mår man sämre för det? Njae inte direkt, man hinner bara inte känna efter att livet går i 200 knyck.Junior har börjat landa lite i sin roll som Storebror. Vissa dagar är han helt vidrig trotsig. Det ska skvättas vatten när man tvättar händerna, hushållspapperet på köksbordet ska rullas ut, blomkrukor ska kastas, övriga familjemedlemmar får sig en smäll (inkl. Lillebror), det skriks så fort något går emot en, det ska springas åt andra hållet när man är ute, allmänt bara busas och göras tvärtemot osv. Puh... Andra dagar är han såå harmonisk och go. Alla får pussar och kramar (men det gäller att passa Lillebror för Storebror vill gärna lyfta och är lite hårdhänt), det hjälps till med än det ena än det andra osv.
Själv har jag lite ångest över att klara vardagen ensam här hemma. Pappan ska börja jobba på onsdag. Då blir Lillebror 3 veckor. Trots snittet funkar det bra att ta hand om Junior själv. Det enda jag inte kan göra är att lyfta honom i och ur gungor om vi är ute. Eller att springa ikapp honom hur som helst när han rymmer ifrån mig ute.
Att klättra i och ur tripptrappstolen, barnvagnen och spjälsängen fixar han själv genom att man kan hålla honom i handen ibland. Som tur är kommer min mamma hit nästa vecka och hjälper mig några dagar. Pappan har fått stränga order om att komma hem i hyfsad tid från jobbet. Med det menas före middagsdags. Sen gäller det nog att vi lyckas planera ordentligt och jag får försöka curla mig själv och förbereda mat osv när tid finns. Mest undrar jag över hur jag ska lyckas få till Juniors utevistelse. Han är ju van vid att vara ute i skogen eller på lekplats osv flera timmar varje förmiddag och hela eftermiddagarna. Han behöver verkligen det! Inomhus blir han rastlös och det känns ibland som att det inte går att ha honom i möblerade rum. 
Jag försöker tänka att "jag är inte först i världen om att ha klarat det här" och "kan andra så kan väl jag" och "vad är det värsta som kan hända?". Svaret på den sista frågan är väl att det blir en del sängdumpning för Storebror samt att vi fastnar i vagningsträsk med Lillebror då vi ska lyckas ta oss ut på Storebrors tider. Det sistnämnda är väl det jag nojjar mest för. Det kommer en tråd på SoS om Lillebror så ni kan följa oss där och kanske komma med ett å annat hejarop eller tips?Tina, hur går det för er?? Jag är jättenyfiken!
(v. 42+2)
Hon är morgontrött och sover nästan non-stop fram till 15-16 då hon kör vakentid fram till 21 ca...Vad göra?! Men hon sover fantastiskt ba på nätterna, har i princiip ätit en gång per natt sedan hon föddes! Duktig tjej 8) :thumbsup: Trots all sömn lyckas hon hinka i sig MASSOR med mjölk och ligger nu på ""+2-kurvan" i BVC boken. Över 5 kg... Stoooor tjej.
Sen kan "pappa hålla Ingjiid" oxå, eller "Ingjiid ligga dä" när han vill att mamma skall göra något annat 
.
