Har läst era inlägg men inte kommit mig för att svara. Jag har varit vansinnigt trött sista tiden. Kan inte minnas att det var såhääär jobbigt att hålla på med nattamning osv när Junior var liten. 8) Det måste vara vidrigt i de familjer där varken föräldrar eller barn får sova hela nätterna, som ju vi är vana vid.
Har följt era förskolefunderingar. Själv har jag liksom tyckt att Junior är alldeles för liten och att han har det bäst hemma i sin vanliga miljö. Ingen känner och förstår honom och hans behov som vi. Han är så liten att han inte kan förmedla sina avsikter riktigt och jag är ganska säker på att han skulle bli missförstådd. Jag har (och gör fortfarande) nog också sett en del prestige i att ta hand om mina barn själv. Jag är helt övertygad om att det bästa för barnen måste vara deras föräldrar. Hur ska vi kunna skapa trygga barn i ett tryggt samhälle om de små barnen nästan inte träffar sina föräldrar. På mitt jobb har vi sådana barn, som går på förskolan från tidig morgon till sen eftermiddag 5 dagar i veckan. Ganska ofta hämtar någon farmor/mormor eller annan släkting, ger barnen middag och nattar dem för att mamma/pappa har egna aktiviteter på kvällarna. På helgerna ska det åkas bort och hittas på aktiviteter till förbannelse. De stackars barnen (och föräldrarna) får aldrig tid att bara vara, tillsammans. Det kan inte vara sunt tänker jag.
Löser man det däremot så att barnen går kortare dagar eller har ledigt någon eller några dagar i veckan SAMT att man ser till att göra något värdefullt av den tiden man har tillsammans. (Då menar jag INTE aktiviteter i form av lekland, simhallen, bio osv.) Ja då är det en annan femma!
Jag är helt övertygad om att ni är kloka föräldrar. Det viktigaste är att man står för sitt beslut och dess grunder. Oavsett om man väljer att ha barnen i förskolan eller hemma.
Hopp det var det om förskoledebatten.
Livet som 2-barnsföräldrar är lite omtumlande. Jag och min sambo har de senaste åren, allteftersom vår familj vuxit, frågat oss följande.
Vad gör folk som inte har hund?
Vad gör folk som bara har en hund?
Vad gör folk som inte har barn?
Vad gör folk som bara har ett barn?
Ja ni fattar! Det är fullt upp hela tiden. Trots det får man vardagen att gå runt på något sätt. Det slutar med att man sitter och funderar på vad i herrans namn man gjorde med all TID man hade förut.
Junior har börjat landa lite i sin roll som Storebror. Vissa dagar är han helt vidrig trotsig. Det ska skvättas vatten när man tvättar händerna, hushållspapperet på köksbordet ska rullas ut, blomkrukor ska kastas, övriga familjemedlemmar får sig en smäll (inkl. Lillebror), det skriks så fort något går emot en, det ska springas åt andra hållet när man är ute, allmänt bara busas och göras tvärtemot osv. Puh... Andra dagar är han såå harmonisk och go. Alla får pussar och kramar (men det gäller att passa Lillebror för Storebror vill gärna lyfta och är lite hårdhänt), det hjälps till med än det ena än det andra osv.
Själv har jag lite ångest över att klara vardagen ensam här hemma. Pappan ska börja jobba på onsdag. Då blir Lillebror 3 veckor. Trots snittet funkar det bra att ta hand om Junior själv. Det enda jag inte kan göra är att lyfta honom i och ur gungor om vi är ute. Eller att springa ikapp honom hur som helst när han rymmer ifrån mig ute.
Tina, hur går det för er?? Jag är jättenyfiken!