Fosterbarn

[Gäst]

Värmlandstösen: Hoppas verkligen inte att du tagit illa vid dig och lämnat oss på forumet
Angående syskonfrågan så har den ju nämts i flera inlägg,
och jag tror nog att alla håller med, inklusive värmlandstösen själv.

Jag är ett gamalt fosterbarn, jag hade inte mitt syskon med mig.
Men dörren stod alltid öppen, och min fosterfamilj hjälpte mig mycket med att hjälpa min syster.
Hon bodde kvar hemma, och många gånger ringde hon, ledsen, förtvivlad, och behövde min hjälp eller min närvaro, eller mitt beskydd. (storasyster som jag är).

Min fosterfamilj ställde alltid upp att hjälpa mig att hjälpa, även om mamma själv, eller pappa behövde mig.
De skjutsade hem mig, i bland väntade de i bilen utanför, om det skulle gå snabbt, eller så for de hem och hämtade mig senare.
Fosterfamiljen antog nog att om jag visste att någon i familjen mådde dåligt, så skulle jag också bli påverkad av detta, och bli orolig, och kanske rymma, om de hade förbjudit att jag hjälpte till hemma...

Min mor ville inte heller så gärna hälsa på i fosterfamiljen, de få gånger det hände, så kändes det oerhört obehagligt för oss alla inblandade. Hela situationen är så onaturlig. Det blev liksom en spänd och tryckt stämning.
Jag klandrar inte min mor för det, jag förstår henne.

Mitt hem och min fosterfamilj bodde relativt nära varandra ungefär 2 mil, så att besöka dem var inte så svårt.
Hade avståndet varit längre, och jag förbjudits komma hem, skulle jag ha rymt.

Jag fick aldrig sova över hemma, av anledningen att fosterfamiljen ville fånga upp mig, prata om det som hännt, och få mig att varva ner, och sova gott,
Det var förståss riktigt, jag blev alltid negativt påverkad av kontakten med hemmet. Men alternativet hade varit värre: Had jag aldrig fått komma hem, hade jag nog gått i bitar...

Min fosterhemsplacering var lyckad, jag bodde kvar i 4 år, och de lärde mig helt enkelt att leva inte bara överleva.

Vad vill jag nu med detta inlägg, då, kan man ju fråga sig
Jag vill bara ge dig lite av min erfarenhet, och berätta hur umgänget gick till för mig...
Hoppas du känner att du kan få råd och stöd här på forumet i alla fall, fast vi tjatat om syskon...

Jag fortsätter gärna att läsa om hur det går för er.
kram

[Värmlandstösen]

Hej och tack tack för alla era värmande svar. Till Siobahn vill jag säga att jag orkade helt enkelt inte ta hand om alla syskonen. Det fanns det ingen annan som gjorde heller, tyvärr. Barnen har så stora individuella problem så det kan du inte föreställa dig. Det hade krävts två hemmavarande föräldrar och inga egna barn tror jag om vi skulle orka med. Syskonen är placerade två och två. Största systern och en mellanlillebror bor i samma familj och vår tjej har sin lillebror på samma gård som vi bor på men i en annan familj. Han är dock här i princip varje dag eller också är våra barn hos dem i den familjen.De springer helt fritt emellan. Problemet nu är att den stora systern aldrig vill träffa sina småsyskon, knappt ens den broder hon bor ihop med. Hon är 11 år nu och har äntligen blivit barn efter att ensam ha dragit lasset hemma. Så jag tror helt enkelt att hon vill vara fri nu från det ansvaret. Senast vi var hos henne och hälsade på stannade hon i en kvart innan hon gick till en kompis och sen kom hon inte tillbaka förrän vi hade åkt. Hon ville inte. Jättesorgligt för vår tös och hon har pratat mycket om det. Jag sa att Storasyster nog kanske måste bo in sig i familjen först och att hon nog har så mycket nytt som hon ska leka med men att hon sen alldeles bergis vill komma hit och hälsa på och kanske sova över. För så tror jag att det blir. Hon behöver landa i sin familj, slippa ta ansvar för sina syskon i alla fall inte mer än vad som är normalt, tidigare stod hon för handling, mat, blöjbyte,uppfostran rubbet och det är mer än vad man klarar av som liten. Hon har fått gått om flera klasser för att mamma inte lät henne gå i skolan eftersom hon skulle ta hand om sina småsyskon. Så jag hoppas verkligen att hon snart vill träffa sina andra syskon. Men hennes fostermamma vill inte tvinga på henne en syskonkontakt för hon verkar må dåligt av det just nu. Och då får vi väl vänta då. Men min lilla tjej har ju ingen nu egentligen. Inte mamma, inte ställföreträdande mamma i form av storasyster heller. Hennes småbröder är hon inte så angelägen om att träffa egentligen, vet inte varför. Hennes pappa är däremot angelägen om att träffa henne konstigt nog för han har aldrig visat något intresse förut. Men han missar aldrig ett umgängestillfälle och aldrig en telefontid. Min teori är att han är rädd att förlora greppet om barnen för han är orolig för vad de kan berätta om honom. Han mutar dem med presenter och håller på. Men han är iskall mot barnen. Det finns ingen värme alls från honom. Vår tjej gömmer sig bakom mig när han kommer och jag får leda henne fram till pappan. Enda anledningen till att hon vill träffa honom är att hon får presenter. Så den kontakten kan man både ha och mista. Men mamman är det annorlunda med, det finns känslor där, hon är go´mot tösen och det är på ett helt annat sätt än pappans mysko beteende mot barnen. Så det är så himla sorgligt att hon inte vill träffa sin dotter. Senaste budet jag gav henne var att jag kunde köra tösen till gränsen och att hon kunde möta henne där för två dagars umgänge men det sket sig det med. Så nu har jag gett upp lite. Jag sa faktiskt till flickan att jag har försökt prata med mamma om att du ska träffa henne men hon har det lite rörigt just nu. Så hon orkade inte helt enkelt. " Men hon vill väl träffa mig"?frågade hon då. " Ja, självklart sa jag. Hon vill jättegärna träffa dig, hon saknar dig jättemycket, men mamma sa i telefon att hon visste att du hade det bra där du är nu och att hon måste få en lägenhet först där ni kan träffas. Men tösen fantiserar om hur det ska bli när hon blir 18 och får flytta till mamma, de ska rida på stranden, och de ska gå på tivoli och allt möjligt. Jag vet inte om jag ska låta henne ha de där fantasierna eller inte. Jag försökte säga att "om du flyttar hem till mamma igen så blir det nog exakt som det var förut. Vuxna personer ändrar sig sällan. De är samma hela livet. Mamma kommer att vara som hon var förut när du bodde där och pappa också. Det kommer att bli samma som förut. Så jag tror att det bästa är att du bor hos oss och vi sköter om dig som man ska sköta barn och så kan du hälsa på hemma hos mamma och så kan ni göra roliga saker då istället. Men om du bor där jämt så kommer det att bli som förut. Det är jag ganska säker på." "Men då kommer inte mamma bråka väl om jag bor där över helgen." frågade hon då. " Nej, det tror jag inte". Då tror jag ni kan ha roligt ihop."
Vår tös är oerhört rastlös, hon är aldrig på samma ställe mer än fem minuter. Men jag har faktiskt infört ensamlek för henne. Hon får vara en timme på sitt rum eller 1 1/2 och leka, för hon leker inte. Hon springer bara runt från det ena stället till det andra och ensamleken funkar fantastiskt bra. Vi har också börjat med beröringslekar på kvällen, har lånat en bok om det och det funkar också bra. Många av lekarna kände jag igen från när jag var liten, man drog ett grässtrå i ansikte o.s.v. och andra liknande lekar. Hon har ju rätt svårt med beröring med alla utom med mig och grannflickan som hon ju känner sen tidigare eftersom hon var avlastningsbarn där förut. Men ett problem vi har är att hjälpa till hemma. Hon kan fullkomligt explodera om jag ber henne att städa sitt rum eller plocka upp allas skor i hallen och sortera in i skohyllan. Såna saker har jag aldrig reflekterat över tidigare att det kan vara så oerhört jobbigt. Mina barn bara gör det utan protester, de reflekterar knappt över att de gör det. Minstingen är ju väldigt stolt över när hon städar men hos den här tjejen är det som att himlen rasar ner när hon tvingas hjälpa till. Alltså när jag var liten hjälpte man till, det bara var så, det var liksom inget att diskuttera. Men herregud vilket liv det är här.
Men vi kämpar på här. Det finns stunder när jag ångrar att vi tog emot henne för hon är krävande och elak mot vår pojke och det var väldigt jobbigt i början med alla utbrott men nu börjar allt lägga sig lite och jag känner mig också säkrare på vad jag gör. I början var jag villrådig och jag visste inte hur jag skulle hantera varken henne eller hennes föräldrar som man ju också ska hantera. Men nu är vi mer säkra. I början gjorde vi faktiskt misstaget ( kan jag erkänna ) att vi tyckte så synd om henne så vi lät henne diktera villkoren här hemma. Och jag köpte prylar och kläder till henne för att fylla tomrummet i magen, men jag märkte snart att det hålet inte gick att fylla. Om jag så köpte henne en hel container med prylar, kläder och skor så vill hon alltid ha mer. Det finns liksom ingen botten i henne. Jämfört med andra barn är hon oerhört ha-galen. Min mer rutinerade granne försökte lite stillsamt påpeka för mig att jag inte kan köpa hennes lycka men det lyssnade jag inte på. Jag tänkte att om hon bara får den prylen, skorna o.s.v så blir hon nöjd. Hon var nöjd med det en kvart och sen var det nåt nytt hon skulle ha. Men som sagt, jag har gjort mina misstag men nu känner vi oss säkra på att vi är på rätt spår. Det märktes också på henne att när både jag och sambon satte ner foten och markerarade vad som gällde här hemma så lugnade hon ner sig. Hon behövde inte testa. Men herregud,i början fick jag bära in en hysteriskt skrikande och sparkande unge och lämpa i säng. Nu går det bättre. Tack alla för ert stöd. Och tack Siobahn för dina med emfas uttryckta åsikter. Jag tyckte också som du, och var tårögd och sömnlös hela vintern för de här ungarnas skull men verkligheten kom ikapp mig och det var bara att snyta sig och kavla upp ärmarna. Första gången jag var och hälsade på på barnhemmet kommer jag aldrig att glömma. Fick gå in på toan och torka tårarna hela tiden. Jävlar vilken magsugare jag fick. Har levt i skyddad verkstad större delen av livet och här fick man möta barn som varit i helvetet och vänt. Min mamma följde med en gång också och hon var helt slut efteråt. Grät nästan hela vägen hem.
Nu ska jag ut och cykla innan regnet kommer. Har ni några tips på hjälpa-till grejen och varför detta har blivit så jobbigt så hör av er. Är det för att hon tidigare har fått klara sig själv som hon nu tycker att hon kan passa på och njuta lite av att bli upppassad? En teori bara.

[Nillan]

Hej Värmlandstösen!

Har ingen aning om din teori angående oviljan att hjälpa till stämmer.

Oavsett orsak tänker jag att man får bemöta det som för andra trotsande sexåringar. Tycker mig känna igen vissa drag av det du beskriver i min 6-åring även om det delvis tagit sig andra uttryck hos oss. (Helt normal tjej fast med betydligt tyngre ryggsäck tänker jag alltså )

Har du läst något i tråden om 6-års kris innan? Vet att den är lång men kanske kan det vara skönt (om du inte redan gjort det) att få läsa om andra sex-åringar och deras trixande....

Ett tag när det var mycket protester kring de egna uppgifterna här fick vi backa lite och koncentrera oss på mer social delaktighet tillsammans, alltså plocka skor ihop, städa rummet ihop etc. Sedan kunde vi öka det egna ansvaret igen. Att jobba sida vid sida har liksom varit ännu viktigare än vanligt när det gungat lite.

[Nillan]

Sorry, glömde visst länken till tråden om 6-åringar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646

[Ewa]

Ja, jag tror som Nillan att man lite får börja från början med henne. Jobba tillsammans, och visa, leda, lära, hjälpa. Och sedan, så småningom, ge henne egna arbetsuppgifter. Men hon har troligen inte så mycket erfarenhet av vare sig samarbete eller beröm efter eget utfört arbete, så det kan nog behövas extra mycket av det också. Tänker jag.

[Värmlandstösen]

Hej och tack för era svar. Vi börjar om från scratch här med hjälpa till hemma grejen. Är lite irriterad på soc idag angående umgänge med tösens pappa. Tjejen vill inte träffa pappa, hon har äntligen vågat erkänna det. Hon är så himla rädd för sin pappa så hon vågar inte ens säga till mig att hon inte vill träffa honom. Idag erkände hon det som ju vi märkt länge. Hon vill inte prata med honom i telefon, hon gömmer sig bakom mig när han kommer, hon iakttar honom länge och talar inte direkt till honom utan pratar via mig till honom. Idag frågade jag henne och sa att du måste berätta för mig hur det är för annars vet ju inte jag hur det är med pappa om du vill träffa honom eller inte. Vill du inte träffa honom så ska du inte behöva göra det. Men du måste berätta det för mig. " Jag vågar inte", sa hon då. För vem vågar du inte? frågade jag. " För mamma och pappa, mest pappa." Sen bröt hon ihop. Och jag försökte förklara för henne att när hon är hos mig så bestämmer jag över dig, pappa bestämmer inte över dig längre. Han kommer aldrig att vara dum mot dig mer, det lovar jag. Men nästa gång han kommer så säger vi att vi är på semester. " Ja, för man är ju faktiskt mycket på semester på sommaren, sken hon upp, lättad över att hon kunde komma undan så lindrigt. Hon vågar nämligen inte tala om för pappa att hon inte vill träffa honom. Hon fick en kjol av honom, via sina syskon som hon gått och haft ångest över i flera dagar nu, kjolen var inte alls i hennes smak, men hon hade sån ångest över om hon skulle ha den på sig eller inte bara för att hon fått den av pappa. Hon vågade liksom inte lägga bort kjolen eller ens säga till mig att den inte var fin ifall pappa skulle få reda på det. När jag frågade henne om hon tyckte kjolen var fin så svarade hon inte. " Du kan säga det till mig sa jag, jag säger inte det till pappa vet du". Då såg hon skräckslagen ut och sa " Nej, nej, du får inte säga det till pappa." Nej jag lovar sa jag, men säg det till mig för då vet jag och så tar vi bort kjolen. "Nej inte ta bort den, jag måste ha den när pappa kommer sa hon då. " Alltså alla tecken i världen tyder på att han gjort henne så jävla illa och jag försökte säga till soc.sekr. att hon inte ville träffa sin pappa. Men soc menar att pappan har rätt till det annars måste länsrätten besluta om ett umgängesförbud och det ska omprövas var 3:e månad.( vilket innebär mer arbete för soc ) Det räcker alltså inte med att tösen inte vill. Så soc föreslog att jag skulle försöka övertala henne och sen vara med själv vid besöket, som jag ju alltid är ändå. Men det känns ju som jag sviker henne när jag precis lovat att hon inte ska behöva träffa pappa mer. Det var ett stort steg idag när hon erkände att hon var rädd för pappa så jag vill verkligen inte svika det förtroendet. Hon skyddar sina föräldrar i allt så det lilla hon erkände idag var ett sjumilakliv för henne. Efteråt skakade hon av anspänning. Men jag sa att nu glömmer vi det här, jag bestämmer att du inte ska träffa pappa alls och jag såg lättnaden i hennes ansikte. Att jag tog på mig det beslutet och får ta smällen från pappa. Men hur ska jag göra nu? Sen tänker jag på framtiden också, man vet ju inte hur det blir alls med de här barnen de kommer troligtvis aldrig få komma hem igen, men man vet ju aldrig. Pappan vill ju ha ärendet överflyttat tilll Norge och blir det så så vet man ju inte vad de gör för bedömning där. Har vår tös då sagt nej till umgänge under tiden hon bodde hos oss och sen om något/några år ska börja träffa sin pappa igen som hon ju aldrig själv kommer våga säga nej till, så kommer hon få äta upp det här så länge hon lever att hon inte ville träffa honom. Jag bävar för vad som kommer hända då. Så om man ser långsiktigt på det och eftersom man inte vet vart ärendet tar vägen så vore egentligen det bästa för hennes skull om hon vore med på umgänget för annars kommer hon få ett helvete nästa gång hon är ensam med honom. Det är helt sjukt egentligen, hon borde vara på andra sidan jordklotet ifrån sin pappa. Nu känns det som att hur man än gör blir det fel. När man vet vad han har gjort så önskar man faktiskt att han aldrig fick komma i närheten av dem igen.

Har i alla fall lyckats få till ett umgänge med mamman efter många om och men. Jag kör tjejen dit, 20 mil för fem timmars umgänge, och tar med henne hem igen. Mamman lät faktiskt glad över det. Jag vågar inte säga något till tjejen än förrän jag stämt av ytterligare en gång med mamman några dar innan umgänget. Men gud vad glad tösen ska bli. Jag är otroligt glad själv faktiskt. Hoppas sen att vi kan boka in en dag i månaden för umgänge. Det vore det allra bästa, att ha bestämt i förväg.
Men vad ska man göra med psyko-pappan. Hoppas att han utplånas från jordens yta på nåt sätt eller ta tag i saken själv???? Nej då, så långt tänker jag inte gå men jag är så förbannad på en människa så det kan ni inte tro.
Hoppas på lite kloka råd och tips, är rätt villrådig nu?
Kramar

[Ewa]

Grattis till att du fått till umgänge med mamman nu, en gång. Håller tummarna för att det håller i sig.

Angående din andra fundering om pappan - och överlag - så lyssnade jag på Barnen i P1 idag, om fosterhemsplaceringar. Mycket bra . Det går igen nu vid 20.03. Annars går det ju att höra på webben också. De pratade just om hur olika det var på hur mycket barnen (och fosterföräldrarna) fick vara med och påverka umgänge med biologiska föräldrar. Och hur barnen oftast inte alls kände sig lyssnade på, utan tvingades till umgänge de inte ville ha. Men en tjej berättade att hon som sista kontaktperson från soc. haft någon som faktiskt HADE lyssnat - och då hade hon inte tvingats till umgänge. Så det låter ju då som om det är förhandlingsbart, tycker jag. Men jag vet ingenting om hur reglerna ser ut här, men det borde du ju kunna få reda på genom socialkontoret, tycker jag.

Kram Ewa

[Värmlandstösen]

Hej och tack för tipset om Barnen i P1. Lyckades faktiskt lyssna på det via webben trots min tekniska analfabetism. Jag slogs över den tolvårige pojken som var intervjuad som ju i vått och torrt försvarade sin mamma. Känner igen det. Trots att den här mamman som vi har knappt har varit mamma alls så är hon bäst i världen. Vi ska dit imorgon på umgänge. Skall höra med mamman om det går bra med sex timmar. Tösen här är överlycklig, vi dras alla med i hennes glädjeyra. Vi köpte ett litet paket till mamma igår och slog in en sten som tjejen målat på. Hoppas sen att vi kan boka in ett umgänge en gång i månaden. Det vore fantastiskt bra. Allt skulle lätta lite här då, även om dagarna efter besöket kommer att vara jobbiga med utbrott och annat så är det nog värt det. Några jag pratat med tycker att det river upp för mycket med de här besöken eftersom det är en uppväxtplacering det är fråga om och hon kommer ju aldrig komma hem igen troligtvis. De menar att det är bäst att hon glömmer sin mamma. Jag håller inte med. Mamma är alltid mamma. Hon är den i familjen som har starkast band till sin mamma också. Och om jag ska kunna se mig själv i spegeln när tösen är stor så måste jag veta att jag i alla fall gjort allt som står i min makt för att de ska ha en kontinuerlig kontakt.
Nu en annan liten mysko sak. Sen det blev klart att hon skulle åka till mamma och hälsa på har hon blivit väldigt klängig på mig. Säger att hon är kramsjuk och vill kramas och pussas och går efter mig. Vid läggningen drar hon ut på det en evighet för hon vill att jag ska sitta helst ligga hos henne. Varför beter hon sig så? Har hon dåligt samvete gentemot mig för att hon ska till mamma? Eller vad beror det på. Jag tror inte/hoppas inte att hon är orolig för att träffa mamma. Kanske är det att hon ska till ett nytt ställe och hälsa på mamma. Hon har kallat mig mamma och låtsasmamma också och inte vid namn som hon gjort förut. Hon kanske bara är lite förvirrad av alltihop. Jag håller i alla fall på och gläder mig lika mycket över besöket som henne inför henne så att hon ser att jag också tycker att det här ska bli en helfestlig dag.
Jag/vi har nu fått hotfulla meddelanden från pappan om att tjejen inte vill ringa. Nu ska han polisanmäla mig. God luck. Då har jag också ett och annat att ta upp. Har sån lust att ringa och skälla ut honom men jag får inte för sambon. Vore jag större och starkare skulle jag även ta till mer handfastare metoder. , Han går mig verkligen på nerverna den killen.

Många kramar till er allihop


[/b]

[Ewa]

De menar att det är bäst att hon glömmer sin mamma. Jag håller inte med. Mamma är alltid mamma. Hon är den i familjen som har starkast band till sin mamma också. Och om jag ska kunna se mig själv i spegeln när tösen är stor så måste jag veta att jag i alla fall gjort allt som står i min makt för att de ska ha en kontinuerlig kontakt.

Heder åt dig! Det är du som har rätt. Inte ska - eller KAN - hon glömma sin mamma. Oavsett vad för mamma man har, så inte glömmer man henne. Och kan du göra ditt till för att se till att det blir ett regelbundet umgänge så gör du en strålande insats för tösen

Så till din andra fundering. Jag har ju inte så mycket erfarenheter av större barn, men symtomen tror jag är desamma - oavsett ålder. När livet gungar och man blir osäker, söker man tryggheten och frågar sig om den står där stabil, eller inte. Och den här tösen har ju inte haft så mycket alls av trygghet eller stabilitet. Så jag tänker mig att hon nu, inför mötet med sin mamma, undrar lite över hur stabilt detta nya är, över hur hon själv ska förhålla sig till sin "gamla" biologiska mamma, och till dig, hennes nya och -kanske i vissa avseenden - första stabila mammafigur. Så var du hennes klippa att luta sig mot. Och dela hennes glädje. Och ta emot och besvara hennes kramighet, som jag tycker mig se att du gör redan nu - är mina tankar kring det hela.

Stor kram

[Värmlandstösen]

Hej Eva och tack för ditt svar. Vi har varit på umgänge nu och alltihop gick jättebra både för tösen och mamman. Det blev inte något jobbigt avsked alls. Det är värre när jag lämnar tjejen på skolan vid avskedet än vad det blev nu. Jag tror att både mamma och dotter tyckte att det räckte med sex timmar. Vår tös hade haft sådana förväntningar inför mötet om allt de skulle göra och det bidde bara en tumme. De satt mest inne i lägenheten. Kusinerna som bodde där och deras mamma tog knappt någon notis om vår tös utan såg henne mer som något katten släpat in. Trist men så funkar den här familjen. Eller funkar inte alls. Jag fick ingen kontakt med någon av dem. Fösökte byta några ord med både barnen och deras mamma som är vår tös moster men de har liksom inte den sociala förmågan.
Nu efteråt har det varit lugnt och lättat här. Hon tjatar inte om att hon ska åka och träffa mamma heller. Det var bra att hon fick se hur mamma bodde, att omständigheterna som hon lever i är ungefär desamma som förut. Nu försvann lite av illusionen om mamma vilket jag tror är bra. Annars har hon alltid en dröm om hur det ska bli när hon flyttar till mamma igen och nu fick hon se att den drömmen inte stämmer med verkligheten. Vår tjej uppskattar ju ordning och reda. Hon var trött efter besöket och upprymd men ändå lättad på nåt sätt över att komma "hem" igen. Att allt återgick till den vanliga ordningen. På kvällen så sa hon att mamma är så gullig och söt men du är lika söt och gullig, nästan gulligare.
Enda missen var att pappan ringde under umgänget och fick höra att tjejen var där och när han pratar med tösen i telefon hotar han med att han ska komma och ta henne varvid mamman får panik och skriker i telefon och hotar honom med polisen och sen springer de hem och gömmer sig i lägenheten. Pappan befinner sig tio mil därifrån så det var ju absolut inte nödvändigt att springa hem och skrämma upp tösen, hon kunde ju ha skött det lite snyggare mamman, nu blev ju tjejen jätterädd. När jag kom sen fick jag lugna både mamman och tösen.
Många kramar till er alla.

[TorpSara]

Tack för din historia Värmlandstösen, det berör att få vara med på er resa!

Att allt återgick till den vanliga ordningen. På kvällen så sa hon att mamma är så gullig och söt men du är lika söt och gullig, nästan gulligare.

DET var väl det finaste av betyg!

[Ewa]

Härligt att läsa om mötet
Kram på er alla

[miar70]

En sån oändlig lycka att tösen har Er!!!
Tack för att du delar med dig!