Hej allihopa.
Hur går det för er andra? Med sista luren och den beryktade 8-månadersångesten?
Här har vi precis kommit ur den och jösses, även om den bara höll i sig i två veckor så upplevde jag mer än någonsin att vi levde i symbios - Ian och jag. Med Ella räckte det att man var inom synhåll, men med Ian bröts det ihop så fort man lämnade hans sida. Ut ur krisen kom världens lyckligaste, charmigaste och gladaste kille. Ian har ju från start inte haft det så enkelt. Han har inte varit riktigt nöjd med livet helt enkelt. Magen har ju krånglat något enormt och inte förrän nu förstår jag riktigt vidden av vad det faktiskt innebar för honom. Det har varit jättejobbigt att stå bredvid och se på och inte kunnat göra någon större skillnad. Och så 8-månadersångesten blandat med SÅ mycket frustration över allt man ville men inte klarade av. Krypa, stå, resa sig osv....
Men nu, nu är jag alldeles gråtfärdig av lycka för hur bra Ian mår. Han är en helt annan pojke och han är en underbar sådan. Inget gnäll, inga oprovocerade smärtliknande skrik från ingenstans, ingen mer förstoppning, inga magknip och besvärande fisar (han fiser förstås fortfarande en hel del

men har inte ont av det), mer självständig, mer envis, har lätt till skratt och njuter till fullo. Han njuter av sitt eget sällskap likväl som andras. Han möter oss alltid med ett skratt och för första gången sen han föddes vaknar han på morgonkvisten och jollrar och sjunger. När jag sätter det på pränt så här och får det svart på vitt så blir jag alldeles gråtfärdig över att han fick en så tråkig start i livet. Trots att barnafadern och jag gjort det bästa vi kunnat av situationen. Vi har försökt att påverka det som gick att påverka. Men nu njuter vi alla av vår "nygamla" kille som äntligen får komma till sin rätt.
Angående schema och lurar så försvinner tredje luren för vår del på torsdag (av olika praktiska anledningar). Han behövde den genom krisen men visar nu tydligt att den inte behövs längre. Blir han det minstaste hård i magen krånglar dock både mat och sömn. BVC hjälper oss på inget sätt med detta utan fortsätter ordinera oss Laktulos som man tydligen (!?) ska behöva ta till dödagar. Mitt mammahjärta säger mig dock att vi inte sett slutet på hans maghistoria men BVC och expertisen lyssnar inte på oss. DET är en annan historia det.
Krypningen sitter inte ännu. Han står där på knäna och gungar men kommer inte längre. Är på väg i krypställning från sittande också snart om inte det ena benet vore i vägen. Står med stöd och älskar att promenera lääääääänge i hela huset och blir så ledsen när mamma får ont i ryggen och måste sluta. Gåstolen funkar dock nu. Jag är ingen vän av gåstol egentligen men Ian har varit så himla frustrerad över att inte kunna ta sig nånvart så jag (och han) är tacksamma för den nu. Idag sprang han omkring med en yttepytte-liten handvästa (Ella är väsktokig) i munnen och liknade mest en hund. Vi skrattade gott både han, Ella och jag. Men häftigast är ändå att kunna ropa på honom och fram kommer en liten skrutt med ett stort leende på läpparna eller när man kan be honom följa med till det man nu ämnar göra.
Storasyster är mitt inne i andra halvlek av trotsen men den är hanterlig och inte alls lika frustrerande som Ians jobbiga "magtid". Desto tuffare är det för Ella som är mycket känsligare än vad hon utger sig för att vara. Ian bemöter henne ändå med ett skratt, även om hon tjuter i högan sky. Säkert jätteprovocerande i vissa lägen men också ofta förlösande.
Oj vilken roman. Vi är bara så glada här hemma att allt är som det "ska" och "bör". Vi har inte varit så bortskämda med det.
Må gott!
/Åsa