Du kan du berätta att det är en övergångsperiod! Så fort poletten: "jag kommer att få min nattsömn" har trillat ner, är din zombieperiod över! Och det är då man börjar öva för nya små älsklingar...
Det kanske börjar bli tjatigt att läsa min, vad man nu ska kalla detta...redogörelse för hur det går kurningen av Dennis.
Han ska bara sova i ett par minuter till så jag hinner inte skriva så mycket.
Men det går bra. HAn sover som han ska på nätterna. Jag slappnar av mer o mer o sover jag oxå.
Dock vaknar han tidigt.
Men det är väl så som med att bygga hus. Grund, väggar o tak kan få det att se ut som ett hus. Men det är mycket till som ska få det beboligt, heter det så? Men ni förstår vad jag menar... det är det där med finliret...
Nu är det sent. Och jag borde ha gått o lagt mig. För länge sedan. Just för att passa på att sova nu när jag får det. Samtidigt är det skönt att ha sin egentid i fred. Utan en massa avbrott o irritation över att någon inte sover.
Men jag ska verkligen gå nu. Måste ju bara in här en sväng o kolla läget.
Okej, jag fortsätter väl o tjatar... Ikväll somnade han på två minuter. Igen. Igår tog det visst längre tid, då Pappan lade honom (jag var o tränade). Men det är ju en ovana för båda, än så länge.
Känns ännu som att jag varje kväll Hoppas och Hoppas. Jag har nog inte riktigt fattat vad som skett. Och att han faktsikt Sover. Hela. Natten.
...nja... nu måste jag nog få in lite tips...eller ska jag lugna mig ett tag?
Jo, han vaknar ju så tidigt, min lilla älskling. Halv sju. Ska det vara så, när jag vill ha morgon klockan sju. ALltså jag tar inte upp´en förrän då, men han gnäller o gråter o är arg o besvärlig fram tills dess. Det är ju lättare när klockan är tio i sju, att stå ut, menar jag. Iofs så var klockan tjugo i i morse när han satte igång. SÅ det blev ju bara tjugo minuter. Men det var väääldigt lååånga tjuuugooo minuter. Kändes det som.
Klockan ringde sju. Då blev det knäpptyst inne hos honom. Jag stegade upp i fasansfullt glatt humör o välkomnade honom till den nya dagen. Han var glad om en lärka, men hes som en kråka eller nåt...
Sen gick vi in i våran säng o myste. Det senaste är att han ska ligga under täcket, som i en koja...o mysa. O klämma på min tjocka, mjuka, degiga mage. Lyckas han vid ett obevakat ögonblick, nyper han gärna i tuttarna litegrann oxå. Det är det bara han som gillar.
Nu sover han sin daglur. VAknade till idag, nyss, men jag skyndade mig att ramsa så nu sover han igen... Fattar inte det där. HAn sover ju så gott. O så vaknar han mitt i liksom.
Jaja...man kan väl inte få allt man hoppas...ällä???
/kram på dej Fjällmor, o alla andra glada trötta o sömniga. //joy
Joy , du är fantastisk på att beskriva er resa. Det är ett nöje att läsa om er
Jo då du kommer få allt bara du har lite tålamod. Låt det ta tid och NJUT av det ni faktiskt uppnått på den här tiden. Du/ni har gjort ett fantastiskt jobb, kom ihåg det
Kramar Elle
Storebror född -05 kurad feb-06 Lillasyster född -07 SM från start
Fast jag kan oxå känna en rädsla att förstöra allt detta. På nåt sätt.
Att det liksom inte håller.
Jag vill ju att det ska förankras o liksom bli en del av vardagen... Inte bara en "metod" eller ett "sätt" att få barn att sova på.
Jag blir "jätterädd" när han plötsligt bryter mönstret. Som idag. Nu, han vaknade förut när jag skrev. Somnade om vid ramsan, men vaknade igen efter fem minuter... Var jättelessen, så jag gick upp o solfjädrade, tänkte att han måste ju sova lite till. Annars orkar han inte. Han hinner sova i tjugo minuter inkl marginalkvarten.
Samtidigt som jag känner mig stark o stolt för att det går så bra, så känner jag det här...rädslan...jobbigt. Den kom över mig alldeles Nu.
Jag förstår dig så väl, var själv där när jag kurade Olle. Men jag lovar att det kommer med tiden. Har du Barnaboken? I den finner jag mycket stöd när jag "sviktar" men även få det jobb jag gör med Olle bekräftat. Det var nog först efter ett par månader som jag kände att tänket började sätt sig i hjärtat som du skriver. Nu går det automatiskt och det har verkligen blivit ett förhållningssätt.
Kramar Elle
Storebror född -05 kurad feb-06 Lillasyster född -07 SM från start
Du Joy, var inte rädd för att göra fel - ingen är perfekt, och gör du bara fel med rätt attityd så märks det inte
Jag gör fel stup i kvarten, men ifrågasätter jag det inte själv, gör ingen annan det heller
Kram Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
har lite funderingar jag gärna delar.
alltså, det sista Dennis gör med sin mamma eller pappa, innan de skiljs åt, är att skratta till go´natta. Ikväll tillexempel, lade han sig tillrätta utan protest o mamman solfjädrade en kortis som markering o gick ut med ramsan. Så fort hon lämnade sängen, började Dennisen gråta. Så det sista han gör innan han somnar är att gråta. Tillslut somnade han, typ efter fem minuter av ledsamhet, eller nån slags protestgråt. Detta händer som oftast. Det är mycket sällan han somnar utan att protestera på nåt sätt.
Nu undrar mamman, hur länge detta håller i sig. Det var så skönt, Den kvällen han bara lade sig ner tillrätta, o kändes trygg o somnade skönt...