Riktiga arbetsmyror!

[bluegoose]

Tack för tipset TorpSara! Det kunde vara en bra variant för oss tror jag, för just nu har jag ett litet praktiskt bekymmer med vart jag ska baxa iväg henne när hon vill skrika sönder läsningen.

Hon är stor för sin ålder, både tung och stark - och hon vill ju absolut inte själv förflytta sig från centrum av scenen, så att säga. Jag orkar inte rent fysiskt ta henne under armen och bära henne dit hon ska. Det blir ofta ett skuffande och knuffande och släpande där jag försöker att inte ta i henne för hårt, men samtidigt förflytta henne dit hon ska (utan att få ryggskott på kuppen!).

Till hallen orkar jag fösa henne utan att själv börja ilskna till av den fysiska ansträngningen - fast där stör hon fortfarande oss andra väldigt mycket. Duschrummet ligger i anslutning till hallen, så det kanske vore ett bra alternativ till att gå och lägga sig om man sabbar lässtunden.

Hennes säng ligger en trappa upp, så det blir något av en utmaning att baxa henne dit några vändor, innan hon accepterar. Men jag gillar det klockrena budskapet i den konsekvensen av beteendet, så jag är ändå lite lockad att testa.

Hm... måste klura lite på detta. Om man försöker koka ner det lite, så är det två saker som måste funka:
Hon måste fatta budskapet - man skriker inte sönder läsningen.
Jag måste orka genomföra - inte minst rent fysiskt.
Och sen kanske det inte är så smart att "prova" en massa olika varianter hela tiden utan köra med en och samma tills polletten trillar ner hos henne?

Mer feedback och tips tas tacksamt emot!

[TorpSara]

Ni kanske kan flytta er, du och storasyster? Nå, duschrummet är ju bra, där kan man ju både vråla och sjunga, vem har inte gjort det i sina dar?

[TorpSara]

Och du ska absolut inte stöka runt med massa olika saker, utan typ: -Vill du skrika kan du skrika i hallen, vi vill läsa. Det går inte när du skriker. Följt av en förflyttning till hallen. Om hon fortsätter att skrika så att ni inte hör varandra, men bara om det ÄR så, så följer du upp med -Ojdå, det är fortfarande svårt för oss att läsa, du får gå och skrika i duschen, här varsågod". vidare förflyttning.
Man bör till och med lägga fram det med attityden att det är ett bra erbjudande, viss om att hon vill skrika, och det är ju ett problem som måste tas på allvar nu när ni vill läsa. Och läsa är ju en mer rumsren syssla än skrik. Typ. Inga ord om det utan bara den hållningen.

[bluegoose]

Hihi, "viss om att hon vill skrika" - väldigt bra attityd! Den ska jag komma ihåg!

Igår behövde jag dock inte ta till några av mina nyvunna färdigheter, ty den söta fröken var väldigt lugn och resonabel. Jag förklarade ganska tidigt på kvällen att om 'man' behövde skrika sen, vid läsningen, så fick 'man' göra det ute i badrummet för att inte störa de andra. Sen var det inget mer med det.

(Har bestämt mig för att hålla mig till hallen/badrummet på nedervåningen för skrikande vid kvällsläsningen, lika bra att inte förvirra oss med ännu fler alternativ.)

Jag försöker "tvinga" (!) mig själv att ha rejält roligt tillsammans med barnen på kvällarna och verkligen vara mentalt närvarande med dem. (Har slarvat med det, tar gärna en mental timeout med hjälp av datorn eller en bok. Ingen bra lösning hur trött jag än är, jag vet. )

Igår blev det i alla fall ingen mental frånkoppling från min sida. Jag var DÄRVARANDE. (*stolt och glad*) Vi dansade "tango" alla tre i köket, till Astor Piazzolla. 8)

Åttaåringen sa först med väldigt generad min att "Oj, vad det här känns pinsamt." Men sen kom hon loss och vi snurrade och kråmade oss och gjorde "tangoposer".

Resten av kvällen gick lika bra, inte minsta ifrågasättande av rutinen. Tyvärr somnade A ändå inte förrän 20.30 - och vaknade av sig själv kl. 6.30 - så hon fick för lite sömn i alla fall och vaknade ilsken och tvär. Vi slapp alltså kvällsutbrottet, men fick ett litet morgonanfall i stället.


Men, men ... morgonstöket var ganska snabbt avklarat (du får vara i ditt rum och skrika färdigt, jag ska vika tvätt - hon blev färdig på ett par sekunder och kom och kunde prata med vanlig röst). Det känns som att vi börjar få rätt många pusselbitar på plats. Vi har den sociala delaktigheten, vi vet var vi får skrika när vi vill göra det och vi vet att när det är natt så ska man sova. Bra så.

Nästa viktiga steg är att sanera kvällarna ytterligare, så att barnen verkligen får sova längre. Yessss, jag är taggad till tusen.

[TorpSara]

Och sanerar man kvällarna så får man sin avkoppling då, när man vet att de sover (eller ligger i sin säng i allafall). Jag klarar mina ensamdygn (inte ensamstående, men ibland jobbas det en hel del här i familjen) just för att jag vet att då bumsas det i säng 19 och jag har heeela långa kvällen på solokvist. Då kan jag vara med hela dagen och kvällen och vet att jag får MIN tid sedan.

Du jobbar på så otroligt bra, det är ett nöje att läsa både om framgångar och haverier!

[bluegoose]

Jahapp, andra kvällen i rad utan stora sammanbrott! Inga skrik-orgier över huvud taget. Ett och annat litet ilsket gny, men inte mer.

Och sexåringen somnade kl. 20. Efter att ha sjungit Helgdagskväll i timmerkojan med mig. Vår bästa godnattsång!

Ska bli spännande att se hur länge hon sover i morgon och vilket humör hon vaknar på. Hon tjatar en hel del om att hon vill sova i min säng - men det är förstås en fråga till mig om det verkligen ska vara så här. Hon har egentligen aldrig varit den som sovit särskilt mycket i min säng, varken som bebis eller större. (Och nej, jag hade inte fattat det där med BB och Sova hela natten då. Men, bättre sent än aldrig. ) Så jag håller glatt med henne om att det är mysigt att gosa med varandra och att nu är det natt och nu ska man sova. Punkt. Sen försjunker jag väldigt demonstrativt i min bok.

Hon gnölade lite, men somnade på fem minuter. När ska jag nu hinna läsa ut min bok, när hon somnar så snabbt?

Även åttaåringen påverkas positivt av det här. Hon och jag får mer tid på tumanhand, nu när lillasyster inte lägger beslag på all uppmärksamhet. Hon somnar snabbare och sover bättre och längre. Det känns helt underbart!

[bluegoose]

Haha, skulle aldrig ha klagat på att jag inte fick läsa ut min bok.

Flickebarnet vaknade vid halv fyra-tiden, gick på toa och tyckte sedan det var lagom att komma in och sova i min säng. Jag höll fast vid min övertygelse om att hon "egentligen" ville sova i sin säng, så jag följde henne vänligt men bestämt tillbaka till hennes rum. Hon protesterade ganska högljutt, men la sig faktiskt i sängen relativt snabbt. Sedan låg hon och skrek och gnölade ett tag, därefter "räknade hon klockan" (klockan 25, klockan 26, klockan 27).

Jag satt utanför dörren och motade bort kattungarna som blivit väldigt upplivade av allt ståhejet. Till slut stängde jag in dem i badrummet, de bjöd på alldeles för mycket underhållning för en sömnig sexåring.

A somnade efter ungefär tio minuter. Men sen kunde jag förstås inte kunde somna om själv på nästan en timme. Nåja, det är det värt, om vi kan få lite ordning på torpet med det här. Och jag hann läsa ut min bok. Den är helt fantastiskt bra, en av de bästa jag läst. The Lacuna av Barbara Kingsolver. Man skrattar och gråter och ryser om vartannat.

I morse vaknade A tidigt - igen - innan jag hann väcka henne. Och var arg - igen. Ville krångla med kläder, men jag vägrade att nappa. Hon härjade med mig i köket. Jag ställde ut henne i hallen (med en hjälpsam grundinställning - jaha, jag förstår, du vill skrika! Jamen det gör man HÄR, serru!) flera gånger, tills hon la ner projektet och på eget bevåg kom in och började laga omelett i stället.

Den här morgonen hade jag själv svårt att behålla lugnet - morgonstressen gjorde sig påmind, klockan gick och tösen var i bara underbyxorna.

Nåja, hon fick på sig kläder till slut och vi kom till skolan i sista stund (och hade det egentligen varit hela världen om hon kommit ett par minuter sent, för första gången nånsin? suck, vad man snöar in på petitesser ibland )

Hur ska jag hantera detta på bästa sätt? Egentligen vill jag ju att hon ska sova till 7 ungefär, så att hon får åtminstone 11 timmar. (Hellre ännu längre, men detta är vad som känns uppnåeligt just nu.) Men hon vaknar av sig själv nån gång mellan 6.30 och 6.45. Ska jag offra en stund av nattsömnen och väcka henne vid 6.20 ett tag, bara så att hon kommer in i det?

Hm... tänker ... det kanske skulle vara ett bra sätt för att hjälpa henne att somna lite tidigare på kvällarna också ... så att vi kommer in i en god cirkel... hm ...

[miniz]

Vad bra det gàr for er!

Jag satt utanför dörren och motade bort kattungarna som blivit väldigt upplivade av allt ståhejet. Till slut stängde jag in dem i badrummet, de bjöd på alldeles för mycket underhållning för en sömnig sexåring.

Rätt tänkt! Om det händer fler gànger stäng in dom direkt och gà och lägg dig själv ocksà. Dà visar du ocksà i handling att nu är det natt och dà ska man sova. Om du tycker synd om kattungarna kan du stiga upp efter hon somnat och släppa ut dem, kanske.

Du kan lägga henne 30 minuter tidigare för att hon ska sova lite längre.
Sömn föder sömn. Och se till att det är kolmorkt i hennes. Du kan ocksà ge henne en väckarklocka sà har hon kontroll pà morgonen.

Nu vaknade barnen och det är matdags!
Kram.

[bluegoose]

Katterna ska hädanefter få vila sig eget rum med stängd dörr när barnen ska somna.

Idag har det gått sisådär... mest för att jag själv varit sur och tvär. Barnen har i alla fall deltagit i veckostädningen ordentligt. Storflickan dammsög och våttorkade hela nedervåningen, vilket gav mig tid att stöka undan tvätt och annat i mitt sovrum. Lillflickan städade vardagsrumsbordet och dammtorkade. :thumbsup:

Och sexåringen har bakat kaka med mig, i synnerhet varit behjälplig med att smaka av och skrapa ur skålar.

Nu sitter de och tar igen sig en liten stund i tv-soffan, innan vi får besök på fika. Lillasyster passade nyss på att hoppa på sin retsamma storasyster. (Jo, åttaåringen vet hur hon får fart på lillsyrran.) Men det spelar ingen roll, man får inte slåss och sparkas i alla fall. Så efter två resultatlösa varningar, åkte lillasyster iväg med väldig fart ut till badrummet. (Upptäckte att det är bra att leda ut tjejen med lite schwung i stegen, då hinner hon inte sätta sig på tvären så mycket!) (Och sedan fick storasyster sig en rejäl tillsägelse i enrum.)

Sexåringen satte sig omedelbart på toaletten och kissade så det skvalade - och skrek. Sedan kom hon ut och var på vanligt humör igen. Den här kopplingen har hon haft ända sen hon var liten - att hon blir väldigt argsint när hon är kissnödig! Är det vanligt eller??? Jag hade hoppats att hon nån gång skulle göra kopplingen "nödig - toa" i stället för "nödig - skrik och banka på första bästa som står ivägen"... Jaja ... hon hittar väl nån strategi vad det lider...

Och så måste jag bekänna en sak: jag föll till föga och lät flickorna somna i min stora säng i går kväll. Har en massa dåliga ursäkter, som att "det är så mysigt", och "jag är så trött och orkar inte bråka"... (*skamsen*).

Men, men. Ny chans att göra rätt ikväll! Målet är att flickorna ska vara i säng kl. 19.30!

[bluegoose]

Avslutningen på helgen blev helt underbar. :-({|=

Jag fick dem i säng i hyfsad tid på lördagen (deras egna sängar! ), så alla var utsövda och på gott humör nästa morgon. Sedan blev det trädgårdskommendering för hela familjen.

Det krävdes ett visst motivationsarbete, innan barnen förstod hur viktigt detta var, men sedan gick de in för jobbet med liv och lust. Storasyster klippte gräs, lillasyster rensade ogräs. Båda flickorna satte tulpanlökar tillsammans, diskuterade var de skulle vara och hur man gjorde. (Det kommer att bli en GLAD överraskning att få se var de kommer upp nästa vår!) Tack vare deras insatser fick jag tid att flytta plantor och jobba med en ny rabatt. Underbart att vara ute i den strålande septembersolen. Vi såg tranor på väg söderut, hittade en fantastiskt vacker spindel och upptäckte att jordgubbsplantorna var fulla med kart!

Resten av dagen förlöpte på det hela taget krångelfritt. Flickorna lekte utomhus nästan hela tiden med sina kompisar, kom in och fikade när våra släktingar var och hälsade på och stack sedan ut igen. Härligt!

Efter middagen gick jag ut och spelade ett bollspel med dem. Vi hade i förväg kommit överens om planen: vi spelar bollspelet och sedan ska ni bada/duscha och tvätta håret och sedan ska vi läsa och sedan är det sängen.

Jag satte på timern i mobilen och när den pep avslutade barnen leken helt utan knot och vi gick in.

Resten av kvällen förflöt lika krångelfritt. Inte minsta gnöl från sexåringen. Båda var i säng kl. 19.30 och båda sov kl. 20.

Sedan vaknade båda av sig själva vid halv sju-tiden på morgonen, så de fick bara 10 ½ timma, vilket är för lite, så jag är inte helt framme än, när det gäller sovtiderna. Men det är i varje fall en underbar förbättring när det gäller skrik och gnöl och allmänt trassel.

Dessutom var sexåringen på ett strålande humör hela morgonen i morse. Hon konstaterade förvånat att det var så svårt att hitta kläder här hemma hos mig, men hemma hos pappa var det jättelätt. Jag höll med om att det var helkonstigt, eftersom det är samma kläder här som där!

Hur som helst tog hon på sig nåt i alla fall och fick inte minsta antydan till ett utbrott på vägen. Är ju ganska självklart att man ska kunna få på sig kläder utan att få psykbryt - men detta är första gången på en dryg månad som hon klarat det, så jag är väldigt nöjd!!!!

Nu på morgonen har storasyster satt på en tvätt och lillasyster har lagat äggröra och kokat kaffe. Under skratt och sång. :-({|= \:D/ Så skönt att få träffa den där ljuvliga ungen igen, i stället för den förbytta vrålande monstersexåringen. (Hon tycker nog det är skönt att träffa sin ljuvliga, humoristiska mamma igen också, i stället för den där förbytta vrålande monstermorsan )

Det går inte att beskriva hur underbart det är med den här totala vändningen - hos henne, men framför allt hos mig! Jag blir alldeles tårögd av att tänka på det.

Jag tror detta är första gången nånsin som jag verkligen på riktigt har lagt undan all oro, skuld, dåligt samvete och stress och bara NJUTIT av mina barn.

Vilken ofattbar gåva. Jag är så glad att hunnit upptäcka detta nu, när de fortfarande är förhållandevis små.

[miniz]

Det går inte att beskriva hur underbart det är med den här totala vändningen - hos henne, men framför allt hos mig! Jag blir alldeles tårögd av att tänka på det.

Jag med, blir alldeles tàrögd av att läsa ditt inlägg. Det är helt fantastiskt det som hänt.

Barn ska njuta och njutas, var det en klok kvinna som sa!

Kram!

[TorpSara]

[helamig]

Härligt! Va bra ni jobbat allihopa. Kärlek till er

[Sarisparis]

Sâ underbart att följa din resa!

Tog en liten nostalgitripp bakât i din trâd och insâg att allt detta har hänt pâ tre ynka veckor! Inte illa jobbat! =D>

:thumbsup:

[bluegoose]

Tack, goa snälla ni!

Jo, jag är själv helt omtumlad över hur snabbt det hela vände när det väl vände. Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut med delaktigheten. Det har faktiskt varit nyckeln till allting för min del.

Den här upplevelsen har satt igång rätt många tankar och insikter hos mig - om detta med att vara förälder, barnens roll (har läst och läst om BB ett par varv dessa veckor), skulden, rädslan, det dåliga samvetet, uppgivenheten, känslan av otillräcklighet och maktlöshet... Många tunga känslor som har fått samlas på hög i mitt föräldraskap.

Att ta tag i den sociala delaktigheten på allvar och PÅ ALLVAR tillåta mig att BEHÖVA mina barn, har varit totalt förlösande för mig. Jag har alltid tänkt att det är mina barn som är helt beroende av mig (och på sätt och vis är de ju det), men jag har aldrig förr insett hur mycket de verkligen kan och vill bidra med till MIG.

För mig har det känts totalt förbjudet att låta barnen vara behövda - som att jag då skulle utnyttja dem och tvinga dem att bära bördor som jag, den vuxna, måste klara själv. Jag tror jag har blandat samman det med "känslomässig utpressning", som ju är en helt annan femma. ("Om ni älskar mig så hjälper ni till med disken." Uäck, inte alls vad jag menar med att de behövs i familjen.)

Men nu har jag alltså kommit fram till att de mycket konkret och helt fritt från knäppa känslomässiga undertoner verkligen behövs. Och att de mer än gärna gör nytta på riktigt. Med glädje och stolthet.

Och då betyder det ju att jag själv inte behöver vara så j*la urstark och ståndaktig hela tiden. Och inte behöver jag känna mig så ensam och utsatt som ensamstående mamma heller. Jag har ju två otroligt kapabla människor på plats här i mitt liv! Dessutom är de jättetrevliga, jag gillar verkligen dom där båda. Och vi är redan inkörda med varandra, vet hur vi funkar och så. Jättesmidigt!

Så den där befrielsen jag upplevde i söndags var helt enorm för mig. Jag har ALLTID känt mig orolig och otillräcklig och haft dåligt samvete som förälder. Men i söndags kände jag mig fullkomligt fri. Tillräcklig. Rolig. Glad och helt utan samvete. Jag verkligen bara njöt. Sniff, glädjetårar.

PS. Glöm inte att följa den spännande fortsättningen på denna såpa nästa måndag, då flickorna kommer hem från sin pappa igen.